Predikan: Reformationsdagen

Monica Heikel-Nyberg:
Kyrkslätts kyrka 24.10.10
Joh 4:46-53

Vi firar idag reformationsdagen. Inte en minnesdag över det som engång hände för 460 år sedan, utan som en påminnelse om att kyrkan ständigt behöver reformeras, det vill säga söka sig tillbaka till sin form, till trons grund.
Särskilt denhär veckan har vår kristna tro varit temat i nästan varje nyhetssändning. Mera än 30 000 personer har i protest mot den människosyn soom debatten gav uttryck för lämnat kyrkan efter A-studio debatten för knappa två veckor sedan. Det innebär motsvarar ungefär att en grupp motsvarande hela Kyrkslätts samfällighet, både med svenska och finska församlingen, har lämnat vår kyrka. Samtidigt har det parti som hårdast fördömde de homosexuella fått fler anhängare.
Ett sätt att se på det här är att säga att KDs politiska mål, det vill säga att utmana sannfinländarna i kampen om de ytterst konservativa röstarna har burit frukt. KD har fått fler anhängare samtidigt som liberala kristna i protest har lämnat den kyrka KD säger sig företräda, och därmed ökat konservatismens grepp om kyrkan.
Vad har då det här att göra med kyrkans reformation? Martin Luther talade på sin tid om att vår kärlek måste vara formad av tron, (caritas fide formata) det vill säga att allt vad vi gör mot vår nästa måste vara format av tron på Jesus Kristus. Kristus och hans utgivande kärlek är grunden för vår tro, och därmed också för vårt handlande. Då finns det inte plats för debatt eller gnabb om politiska fördelar.
Vi får vända oss till dagens evangelium:
Kungens ämbetsmans son var sjuk. Han hade hög feber. Vad skulle man göra. Det fanns antagligen inte så mycket som kunde göras, annat än att vänta och de om febern skulle sjunka eller om sjukdomen hade dödlig utgång. Men pojkens pappa kunde inte bara sitta sitta och vänta. Han skulle söka hjälp, av vem som än kunde hjälpa Och eftersom båda var från samma stad hade pappan säkert stött på Jesus tidigare, också om han kanske inte hade engagerat sig i det Jesus predikade.
Och vad tänker Jesus: Jaha, ännu en som vill se tecken och under. Ännu en som vill debattera och söka hårfina skillnader mellan tro och tro. Är det, det enda som får er att tro?
Men så händer det något, som får leder till att att Jesus skickar hem pappan med ett löfte om att sonen skall bli frisk. Och när pappan kommer hem, ser han att Jesus håller vad han har lovat.
Vad var det som fick pappan att söka upp Jesus? Det var hans nöd. När alla masker faller skapas denna kontakt och in i pappans svåraste nöd kommer Jesus med ett hopp.
Jesus såg pappans nöd.Det tror jag här att är nyckelordet, både för var och en av oss och för kyrkan idag. Vår bön är kanske inte för vår son, men för vår kyrka som slits sönder inifrån.
Jesus ser bortom orden och bortom det som skiljer människor åt. Han ser nöden och möter den. Han ser människorna bakom problemet.
För 460 år sedan fanns en grupp kyrkans män i Wittenberg som tyckte att kyrkan hade kommit på fel väg då den var mera mån om att människan skulle göra gott för att bli älskad av Gud. Vad varje människa själv kunde göra blev viktigare än vad Gud har gjort. En av männen var Martin Luther, som vände på begreppet och förkunnade att ingen människa kan bli god av sina egna gärningar. Vi kan bara älska för att Gud först har älskat oss.
Vi gör samma tankefel som kyrkan vid reformationstidens början.Vi hänger fast vid vår egen bibeltolkning som om den vore en frälsningsfråga och något som får trampa tvärs över människors liv. Vi beter oss, genom att fästa uppmärksamheten vid det som skiljer oss åt och inte vid det som förenar oss, som om vi själva var viktigast. Och vi glömmer människan och hennes nöd.
Mer än trettiotusen människor har under de senaste veckorna demonstrerat genom att lämna vad som uppfattas vara en ärkekonservativ kyrka för att ställa sig på den enskilda människans sida. Och också om sanningen kanske inte är så enkel och frågan om vem som är offer är så svartvit, så betyder det att på ett bakvänt sätt att kyrkan har lyckats i sin förkunnelse när alla dessa människor har lärt sig att det rätta är att ställa sig vid den utsattes sida.
Nu återstår för vår älskade moder, kyrkan, att ta sig en funderare. Hur kan vi vända tillbaka till Jesus och hans blick för den enskilda nöden. Hur kan vi lämna våra väl befästa ställningar på det kyrkliga debattfältet och hitta tillbaka till det kyrkan är tänkt att vara, det vill säga en gemenskap för de som tror på Jesus Kristus och vill följa honom för att möta den nöd som ingen annan ser?
Herre, kom, innan din kyrka slits sönder.

Barmhärtige Gud
Du har tagit upp oss i din gemenskap och låtit oss bli dina medarbetare.
Ge oss kärlek och vishet att förverkliga din vilja.
Vi ber för vår kyrka och för vår egen församling:
Stärk vår gemenskap och hjälp oss att ta hand om varandra.
Ge oss förmåga att handla kärleksfullt vår nästa och känsla för att höra också de tysta budskapen.
Vi ber för dem som har lämnat vår kyrka.
Välsigna dem och omslut dem med din kärlek.
Kalla dem tillsammans till din kärleks gemenskap och hjälp oss att ta emot dem med kärlek.
(min översättning av kyrkostyrelsens bön för dem som lämnat kyrkan)