Karl af Hällström:
Ta ditt kors – motstå frestelsen
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och i Mikaelskapellet (Borgå) 6.3.2011
Joh 12:25-33
Ta ditt kors – motstå frestelsen
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och i Mikaelskapellet (Borgå) 6.3.2011
Joh 12:25-33
Allt emellanåt hör jag någon säga att de kristna värdena är det som är det viktigaste i kristendomen, att den är en god kristen som följer Jesu lära, Jesu undervisning.
Jag är inte av samma åsikt.
Det är lite på samma sätt som med påståendet: ”Jag tror inte på Gud, men jag lever nog efter Guds tio bud!” Men om du inte tror på Gud – hur kan du då leva efter det första budet? Jag vill inte alls säga att det är illa att (sträva efter att) leva efter Guds tio bud eller efter Jesu undervisning. Tvärtom visar det på en hög moral och bäddar för ett gott liv, och om flera människor skulle göra så, skulle samhället se helt annorlunda ut. Men vad är egentligen det centrala i kristendomen?
Jesus säger i Johannesevangeliet (12:27) – inte ”det är för att undervisa som jag har kommit”, utan – ”det är just för denna stund som jag har kommit.” ”Denna stund” är Jesu dödsstund. Jesu död på korset är det mest centrala i kristendomen, tätt följd av hans uppståndelse från de döda. Jesu födelse vid julen skulle vara i det närmaste betydelselös utan hans död och uppståndelse vid påsken.
Som lärare var Jesus inte unik. Hans undervisning innehöll inte mycket sådant som ingen hade sagt tidigare, även om de flesta av Jesu föregångare hade lite mer respekt för det politiska läget och oftare strävade efter att klara sig helskinnade ut ur vad man kunde kalla ”klassrummet”. Jesus kom i sin undervisning med smärtsamma nålstick och pikar åt olika håll och stack hål på många uppblåsta ballonger – men det gjorde inte honom unik, det gjorde honom bara impopulär.
Jesu undervisning är inte oviktig, men vi skall akta oss för att göra den till det viktigaste i Jesu gärning. Det centralaste i kristendomen är Jesus själv! Det är ett faktum som alltför ofta förbises av kristna som strider om detaljer i undervisningen. Jesus lever också utanför teologin, utanför kyrkan, likaväl som inom den. Jesus är inte bunden till de föreställningar som vi människor gör oss om honom. Varje troende har sin egen bild av hurudan Jesus är, men Jesus lever också utanför dessa bilder. Därför är det förkastligt att binda Gud eller Jesus till hurudan JAG tror att han är, om vi på så sätt förkastar andra som vill tro på Gud och leva i gemenskap med Jesus lika mycket som vi själva vill göra det. Deus semper maior, sade fäderna - Gud är alltid större. Större än vad vi tänker oss, större än vad vi kan tänka oss, större än de futtiga murar som vi omger oss med.
Vi människor har nämligen en tendens att bygga upp skrankor och gränser mellan oss, och det gäller tyvärr också oss kristna. ”Om du gör så där, tänker så här, säger på det där sättet – då hör du inte till oss.” I värsta fall tillägger vi: ”Om du inte hör till oss, då är du inte en kristen!” Det här tänkandet strider emot bibelverser som ”I min faders hus finns många rum” (Joh 14:2) eller ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1Kor 12:27).
Det avgörande är inte vilken väckelserörelse vi tillhör eller om vi tillhör någon alls, vilken bibelöversättning vi läser, vilken sorts musik vi lyssnar på, om vi dansar till den, om vi spelar teater eller kort – ingenting i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom 8:39).
Då vi nu går mot fastetiden och får börja förbereda oss för påsken, vill åtminstone jag försöka ta fasta på denna kärlek och sträva till att leva efter en annan vers ur Johannesevangeliet (12:26), där Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” Att följa Jesus är det centrala, inte att nödvändigt ha de rätta åsikterna. Jag vill följa Jesus genom att följa hans exempel så gott det går: sträva efter en ständig kontakt med Gud och försöka orka med mina medmänniskor också när de är som mest besvärliga. Eller kanske det är mig det är fel på? Också det får jag nog jobba med under fastan – och efter den …
När dagens människa hör ordet ”fasta”, associerar hon ofta till att avstå från all mat. Man får inte äta någonting, bara dricka vatten, s.k. vattenfasta. I lindrigare former av fasta får man dricka t.ex. juice av olika slag. Detta slag av fasta används å ena sidan som bantningsmetod och å den andra för att rena kroppen från slaggämnen. Den är inte särskilt effektiv i någotdera fallet. Särskilt som bantningsmetod har fastan den nackdelen, att kroppen snabbt anpassar sin energiförbrukning till det minskade energiintaget, med den påföljden att fettlagren inte minskar så snabbt som man kunde tro. Tvärtom kan en längre fasta rent av vara skadlig för olika organ i kroppen.
Om någon tänker på den kristna fastan, går väl tankarna först till fastlagsbulle, ärtsoppa och pulkbacke, men då är det ju inte frågan om fastan i sig, utan fastlagen, dagarna just innan fastan. Under fastlagen och särskilt dess sista dag, fastlagstisdagen eller fettisdagen, förbereder man sig för fastan genom att äta kraftigare mat än vanligt – som just feta fastlagsbullar eller ärtsoppa med mycket fläsk – för att sedan orka äta mindre under den fyrtio dagar långa fastetiden som inleds på askonsdagen.
På sydligare breddgrader firas fastlagen under namnet ”karneval”. Ordet kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl, kött.” Tanken är ju att under festliga former ta avsked av köttet för en tid, men dessa former blir ibland så festliga att man i stället för ordet karneval borde utveckla något ord ur latinets carne salve, alltså ”var hälsad, kött”. Att ordet karneval har blivit ryckt ur sitt sammanhang och används om snart sagt alla slags happenings gör ju inte saken bättre.
Men det är inte det här som den kristna fastan går ut på. De kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är då att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I dagens första läsning skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.
Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Det börjar redan från Bibelns första blad. Syndafallsberättelsen från 1Mos 3 berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I en av denna söndags texter säger Herren genom profeten Jeremia (8:4f): Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk – varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka.
Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt. Därför är det viktigt att vi håller evangelietextens lärdom i minnet, både nu inför ”heliga fastetider” och annars under livet.
I Mk 8:34 säger Jesus: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. I uttrycket ”förneka sig själv” är det väl knappast frågan om att utplåna sin egen personlighet eller att förneka sina grundbehov. Det är klart att vi måste se till att vi har det vi behöver för att klara livhanken – men utan att gå till överdrift. För det är just överdriften, frestelsen, som vi skall förneka, den del av vår mänskliga natur som inte fanns i skapelsen utan kom in först i syndafallet. Vårt ”kors”, som Jesus säger att vi skall ta, är kampen mot frestelserna. Jesus kämpade själv mot frestelserna, för också han var ju människa. Till skillnad från oss lyckades han dock övervinna frestelserna, för han var ju också Gud.
Det viktiga är ändå inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen i den enskilda eller som idag i den allmänna. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna ta vårt kors och avstå från detta något.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?
Jag är inte av samma åsikt.
Det är lite på samma sätt som med påståendet: ”Jag tror inte på Gud, men jag lever nog efter Guds tio bud!” Men om du inte tror på Gud – hur kan du då leva efter det första budet? Jag vill inte alls säga att det är illa att (sträva efter att) leva efter Guds tio bud eller efter Jesu undervisning. Tvärtom visar det på en hög moral och bäddar för ett gott liv, och om flera människor skulle göra så, skulle samhället se helt annorlunda ut. Men vad är egentligen det centrala i kristendomen?
Jesus säger i Johannesevangeliet (12:27) – inte ”det är för att undervisa som jag har kommit”, utan – ”det är just för denna stund som jag har kommit.” ”Denna stund” är Jesu dödsstund. Jesu död på korset är det mest centrala i kristendomen, tätt följd av hans uppståndelse från de döda. Jesu födelse vid julen skulle vara i det närmaste betydelselös utan hans död och uppståndelse vid påsken.
Som lärare var Jesus inte unik. Hans undervisning innehöll inte mycket sådant som ingen hade sagt tidigare, även om de flesta av Jesu föregångare hade lite mer respekt för det politiska läget och oftare strävade efter att klara sig helskinnade ut ur vad man kunde kalla ”klassrummet”. Jesus kom i sin undervisning med smärtsamma nålstick och pikar åt olika håll och stack hål på många uppblåsta ballonger – men det gjorde inte honom unik, det gjorde honom bara impopulär.
Jesu undervisning är inte oviktig, men vi skall akta oss för att göra den till det viktigaste i Jesu gärning. Det centralaste i kristendomen är Jesus själv! Det är ett faktum som alltför ofta förbises av kristna som strider om detaljer i undervisningen. Jesus lever också utanför teologin, utanför kyrkan, likaväl som inom den. Jesus är inte bunden till de föreställningar som vi människor gör oss om honom. Varje troende har sin egen bild av hurudan Jesus är, men Jesus lever också utanför dessa bilder. Därför är det förkastligt att binda Gud eller Jesus till hurudan JAG tror att han är, om vi på så sätt förkastar andra som vill tro på Gud och leva i gemenskap med Jesus lika mycket som vi själva vill göra det. Deus semper maior, sade fäderna - Gud är alltid större. Större än vad vi tänker oss, större än vad vi kan tänka oss, större än de futtiga murar som vi omger oss med.
Vi människor har nämligen en tendens att bygga upp skrankor och gränser mellan oss, och det gäller tyvärr också oss kristna. ”Om du gör så där, tänker så här, säger på det där sättet – då hör du inte till oss.” I värsta fall tillägger vi: ”Om du inte hör till oss, då är du inte en kristen!” Det här tänkandet strider emot bibelverser som ”I min faders hus finns många rum” (Joh 14:2) eller ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1Kor 12:27).
Det avgörande är inte vilken väckelserörelse vi tillhör eller om vi tillhör någon alls, vilken bibelöversättning vi läser, vilken sorts musik vi lyssnar på, om vi dansar till den, om vi spelar teater eller kort – ingenting i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom 8:39).
Då vi nu går mot fastetiden och får börja förbereda oss för påsken, vill åtminstone jag försöka ta fasta på denna kärlek och sträva till att leva efter en annan vers ur Johannesevangeliet (12:26), där Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” Att följa Jesus är det centrala, inte att nödvändigt ha de rätta åsikterna. Jag vill följa Jesus genom att följa hans exempel så gott det går: sträva efter en ständig kontakt med Gud och försöka orka med mina medmänniskor också när de är som mest besvärliga. Eller kanske det är mig det är fel på? Också det får jag nog jobba med under fastan – och efter den …
När dagens människa hör ordet ”fasta”, associerar hon ofta till att avstå från all mat. Man får inte äta någonting, bara dricka vatten, s.k. vattenfasta. I lindrigare former av fasta får man dricka t.ex. juice av olika slag. Detta slag av fasta används å ena sidan som bantningsmetod och å den andra för att rena kroppen från slaggämnen. Den är inte särskilt effektiv i någotdera fallet. Särskilt som bantningsmetod har fastan den nackdelen, att kroppen snabbt anpassar sin energiförbrukning till det minskade energiintaget, med den påföljden att fettlagren inte minskar så snabbt som man kunde tro. Tvärtom kan en längre fasta rent av vara skadlig för olika organ i kroppen.
Om någon tänker på den kristna fastan, går väl tankarna först till fastlagsbulle, ärtsoppa och pulkbacke, men då är det ju inte frågan om fastan i sig, utan fastlagen, dagarna just innan fastan. Under fastlagen och särskilt dess sista dag, fastlagstisdagen eller fettisdagen, förbereder man sig för fastan genom att äta kraftigare mat än vanligt – som just feta fastlagsbullar eller ärtsoppa med mycket fläsk – för att sedan orka äta mindre under den fyrtio dagar långa fastetiden som inleds på askonsdagen.
På sydligare breddgrader firas fastlagen under namnet ”karneval”. Ordet kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl, kött.” Tanken är ju att under festliga former ta avsked av köttet för en tid, men dessa former blir ibland så festliga att man i stället för ordet karneval borde utveckla något ord ur latinets carne salve, alltså ”var hälsad, kött”. Att ordet karneval har blivit ryckt ur sitt sammanhang och används om snart sagt alla slags happenings gör ju inte saken bättre.
Men det är inte det här som den kristna fastan går ut på. De kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är då att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I dagens första läsning skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.
Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Det börjar redan från Bibelns första blad. Syndafallsberättelsen från 1Mos 3 berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I en av denna söndags texter säger Herren genom profeten Jeremia (8:4f): Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk – varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka.
Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt. Därför är det viktigt att vi håller evangelietextens lärdom i minnet, både nu inför ”heliga fastetider” och annars under livet.
I Mk 8:34 säger Jesus: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. I uttrycket ”förneka sig själv” är det väl knappast frågan om att utplåna sin egen personlighet eller att förneka sina grundbehov. Det är klart att vi måste se till att vi har det vi behöver för att klara livhanken – men utan att gå till överdrift. För det är just överdriften, frestelsen, som vi skall förneka, den del av vår mänskliga natur som inte fanns i skapelsen utan kom in först i syndafallet. Vårt ”kors”, som Jesus säger att vi skall ta, är kampen mot frestelserna. Jesus kämpade själv mot frestelserna, för också han var ju människa. Till skillnad från oss lyckades han dock övervinna frestelserna, för han var ju också Gud.
Det viktiga är ändå inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen i den enskilda eller som idag i den allmänna. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna ta vårt kors och avstå från detta något.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?
