Predikan: Kristi förklarings dag (KafH)

Karl af Hällström:
På förklaringsberget - och nedanför det
Friluftsgudstjänst i Mjåviken (Vessö) och
mässa i Svartbäck (Borgå) 7.8.2011
Mark 9:2-8

Många olika uppfattningar råder om vem Jesus Kristus var och är. Detta är fullt naturligt, eftersom han är en så mångsidig person. Problemet är inte heller att de olika förklaringarna vore felaktiga, utan att de ofta är alltför begränsade.

Ett vanligt synsätt torde vara att se Jesus som en stor lärare, som ville sprida ett kärleksbudskap om universellt broderskap, och så förändra samhället. Ett slags kommunistiskt ideal, alltså. Och kommunistiska ideal kan vara goda och vackra, men som historien visar, faller de på den mänskliga naturen. Fastän alla är bröder, finns det alltid någon Storebror, någon Lenin, Stalin eller Mao, som gärna intar platsen som den Store Ledaren - och så urvattnas talet om broderskap till bara tomma fraser.

Men visst var ju Jesus en stor lärare, inte frågan om annat. Många andra stora lärare har kommit genom tiderna - Buddha, Gandhi, Martin Luther King m.fl. - och vi kan bra hämta lärdomar av dem, precis som många av dem har lärt sig av Jesus. När Gandhi fick frågan om vad han ansåg om Kristus, svarade han ungefär: “Jag tycker bra om er Kristus. Men jag tycker inte om era kristna.” Och då satte han förstås fingret på en sjuk punkt: hur är det möjligt att vi idealiserar Jesus som lärare, om vi inte följer hans ideal?

Men Jesus är mycket mer än “bara” en stor lärare. Att ta till sig och följa hans lärdomar är bara ett första steg på vägen.

Och ungefär så långt hade lärjungarna kommit när Jesus tog dem med sig upp på berget. Jesus var deras Mästare och Herre, men de hade ännu inte insett allt vad detta innebar.

Petrus, Jakob och Johannes utgör en kärntrupp bland de tolv apostlarna. Ibland är Petri bror Andreas också med, men inte denna gång. Trots att Petrus har erkänt Jesus som Messias, är de tre männen fullkomligt oförberedda på den uppenbarelse som de kommer att få.

Jesus förvandlas inför deras ögon, och liknar den himmelske konung som Johannes senare får se på Patmos och beskriver i dagens andra läsning (Upp 1:9-18). Tillsammans med Jesus står GT:s största personer, Mose och Elia, som representerar Lagen och Profeterna, alltså det gamla förbundet. Detta visar att det inte var något lösryckt och fullständigt nytt som Jesus kom med, utan att det nya står i samklang med det tidigare. Guds plan, som började i det gamla förbundet, får sin fortsättning och fulländning genom Jesus. Det säger han också själv, när han hävdar att han inte kom för att upphäva Lagen, utan uppfylla den.

Här ha vi förresten en intressant fråga. Vad gjorde Jesus för att uppfylla Lagen? Lagens stora syfte var att människan, särskilt israeliterna, skulle kunna närma sig Gud och bli värdiga att vara hans folk. Eftersom alla människor syndar - en del mer, andra mindre, men ingen klarar av att låta bli - krävdes det en mekanism för att utplåna överträdelserna och få sina synder förlåtna. I GT, liksom på andra håll, var denna mekanism djuroffer. I stället för att syndaren själv skulle straffas, kunde man låta straffet gå ut över djuret. Man köpte sig alltså frigenom att offra ett lamm, en tjur, ett par duvor eller vad det nu kunde vara, beroende på syndens art och syndarens ekonomiska förutsättningar.

Denna lag kom Jesus för att uppfylla. Han gjorde det genom att offra sig själv. På samma gång kom han ändå att utplåna lagens krav på djuroffer, eftersom hans offer gäller en gång för alla. Behovet av syndernas förlåtelse står fortfarande kvar, men behovet av offer är uppfyllt. Av det gammaltestamentliga regelverket kvarstår bara det som kallas morallagen, och den har Jesus i sin undervisning sammanfattat i det dubbla kärleksbudet att vi skall älska Gud och våra medmänniskor. Men redan detta är förstås för svårt för oss människor. Alltför ofta bryter vi mot det, och alltför ofta vill vi peka på petitesser i GT:s lag som exempel på hur andra bryter mot Lagen. Bort det! Jesus har kört oss fria från Lagen genom att uppfylla den!

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.

Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.

Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt.

Kanske vi skall återvända till förklaringsberget. Jesus samtalar med Mose och Elia. De tre lärjungarna är utom sig av skräck. Petrus, som alltid måste ha käften uppe, föreslår att de skall föreviga situationen genom att bygga tre hyddor på berget, en åt varje gudsman. Men då hörs Rösten som säger att Jesus är Guds utvalde och älskade Son och att vi skall lyssna till honom. Lärjungarna faller skräckslagna till marken, men när Jesus hjälper upp dem är allt som vanligt igen. Utom minnet av den omvälvande upplevelsen.

Lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget lär oss flera saker. För det första visar den på att Jesus var något mycket mer än en stor lärare. Han var jämlik med GT:s största gudsmän - ja, han var mer än så: Guds utvalde, Guds älskade.

För det andra ser vi att Mose och Elia försvinner, och att i slutändan endast Jesus fanns kvar. Den gammaltestamentliga lagen, med sina djuroffer och sina föreskrifter om mat, kläder och annat, var i sig god, men begränsad. När nu det fullkomliga hade kommit, fick det ofullkomliga ge vika.

En tredje poäng ligger i det som sker när de fyra männen kommer ner från berget igen. Det har vi inte hört i denna gudstjänst, så ett referat kan vara på sin plats som påminnelse. Folkmassan som följde Jesus för att få hjälp av honom var samlad kring de nio återstående apostlarna, som förstås gjorde sitt bästa för att hjälpa. När Jesus kommer, märker han ändå att de har fått ett fall som övergår deras förmåga. Han suckar och löser problemet.

Poängen är alltså att trots att vi vet vem Jesus är, hindrar det inte att vi möter problem i vardagen. Vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget, s.a.s., utan måste ner därifrån. Det är i vardagen som vårt liv i Jesu efterföljd möter sina största utmaningar. Ibland känns det som om familjen, kollegerna, vänner och bekanta skulle vara det största hindret för oss att bli verkligt heliga människor. På den grunden kan jag förstå präster som lever i celibat eller eremiter som söker Gud i ensamheten. Också förberedelsen av denna predikan avbröts emellanåt av rop som “Pappa! Syrran knep mig!”

Men det dubbla kärleksbudet, Jesu sammanfattning av Lagen och Profeterna, är verkligen dubbelt. Vi ska inte bara älska Gud, vi ska inte bara älska våra medmänniskor, utan vi ska älska båda. Båda delarna är goda redan var för sig, men för att vara en kristen princip bör de båda samverka.

Vi kan behöva ett förklaringsberg emellanåt - en gudstjänst, en retreat eller vad det kan vara - men vi kan och ska inte stanna där, isolerade från vardagens och omvärldens svårigheter. Vi måste förr eller senare komma ner igen och möta svårigheterna med Guds hjälp.

“Detta är min utvalde. Detta är min älskade Son. Lyssna till honom!” Och så ser vi ingen annan ledstjärna än Jesus.