Kolumn i Domkyrkobladet hösten 2011
När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!
Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.
Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.
Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?
När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!
Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.
Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.
Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar