Karl af Hällström:
”Jag vet att min befriare lever”
Predikan i Borgå domkyrka 9.10.2011
”Jag vet att min befriare lever”
Predikan i Borgå domkyrka 9.10.2011
Under de snart femton år som jag har varit präst, har jag förrättat flera hundra jordfästningar. Härtill kommer förstås de som jag privat har varit med om, men det är bara en handfull. Hundratals jordfästningar är mer än de flesta andra är med om under ett helt liv. Hoppas jag i alla fall. I medeltal en jordfästning varannan vecka, år ut och år in, är också mer än vad man skulle orka med, om man hade ett nära personligt förhållande till alla avlidna. Ändå har jag tänkt hålla på i kanske tjugo-tjugofem år till, vilket skulle betyda över tusen jordfästningar, om takten bibehålls.
Vad lär vi oss av detta? Jo, det visar att även om jag inte ständigt sörjer, så lever jag i en nästan ständig kontakt med sorg och död, med sörjande och avlidna. Därför inser jag också något som många inte vill tänka på, nämligen att förr eller senare står vi alla där, i den ena eller den andra rollen. Alla kommer vi en gång att dö, och innan det kommer vi antagligen alla att mista någon nära anhörig.
Själv miste jag för elva år sedan min far i den inte alltför höga åldern av 65 år. Jag är förstås inte den förste i världshistorien som har mist någon nära anhörig. Många av er som sitter här idag har säkert gått igenom en motsvarande förlust. Det är naturligtvis orsaken till att jag vill ta upp frågan i det här sammanhanget, för det som jag har gått igenom kanske kan hjälpa någon annan, om inte annat så genom igenkännandet. Ändå är det klart att den här sorgen var unik för mig, för jag hade aldrig mist min far tidigare. Precis som varje människorelation är unik, är varje sorg det, eftersom sorgen kommer av att en relation är slutgiltigt avslutad.
Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som bara sade: ”Jag hörde om din far” – och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört – han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.
I Joh 11 finns en berättelse som talar om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros, bror till Marta och Maria. I den berättelsen märker vi hur sorgen inte var någonting som man försökte skyffla undan eller bortse från, för att på så sätt kunna gå vidare med sina liv. Johannes berättar om hur Lasaros’ anhöriga och vänner gråter tillsammans och om hur också Jesus själv gråter. Och detta är naturligtvis den sunda reaktionen. Om vi försöker låtsas om ingenting, skjuta undan sorgen eller komma runt den, kommer den att hoppa upp senare, kanske när vi nästa gång råkar i en liknande situation. Sorg är ett mycket starkt känslomässigt tillstånd som vi inte alls skall försöka komma runt. Den enda vägen förbi sorgen är att gå igenom den, låta den ta den tid den tar och den energi den tar, gråta när vi behöver gråta – men också skratta och minnas goda tider tillsammans med den avlidne, om det faller sig naturligt. Känslor av ilska, av hopplöshet, av lättnad, av saknad – allt sådant kan höra med till sorgen, och är ingenting att skämmas för.
Romarna hade ett uttryck som lyder: De mortuis nil nisi bene. Det betyder ungefär: Man får endast tala gott om de döda. Grundtanken är naturligtvis god, för det är värre att tala illa om de döda som inte kan försvara sig, än om de levande. Vi skall inte tala illa om de levande heller, men vi skall inte svärta ner de avlidnas minne.
Samtidigt är det viktigt att minnas också oss som lever kvar. Vi människor skadar varandra emellanåt – oftast ofrivilligt, men ibland med vett och vilje – och de som umgås tätast, som exempelvis familjemedlemmar, har också flest möjligheter att skada varandra. Om vi då följer det romerska rådet så att vi förfalskar och förskjuter de skador som någon annan har gett oss, bara för att denna någon har gått och dött, leder det till att vi gör oss själva ännu värre skada genom att s.a.s. låta såret infekteras. Och om den som har skadat oss har gjort det ofrivilligt och inte önskade oss något ont utan tvärtom älskade oss – så som det ju är i de flesta fall – då skulle också den personen ha önskat att vi bearbetar det som plågar oss, så att infektionen kan ge med sig, och såret få bli ett rent och snyggt ärr. Den här bearbetningen bör säkert ske i förtroende, kanske i samband med själavård, bikt eller terapi – men den bör få äga rum.
Vi kristna har en fördel jämfört med många andra som råkar ut för sorg. Den fördelen är inte – om någon trodde det – att vi är så fulla av trons glädje hela tiden att vi inte har tid att sörja, för vi sjunger lovsånger och ropar halleluja hela tiden. Nej, den flykten vore lika skadlig som varje annan flykt undan sorgens verklighet. Fördelen som den kristna tron ger är kommer fram på många ställen i Bibeln. Job säger (19:25): Jag vet att min befriare lever. Paulus säger (2Kor 4:14): Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus. Och Jesus själv säger i vår evangelietext (Joh 11:25): Jag är uppståndelsen och livet.
Den kristna fördelen, som vi också försöker dela med oss till andra genom t.ex. missionsarbete, är alltså uppståndelsehoppet. Mitt i vår sorg, mitt i våra känslor av hopplöshet, får vi ändå genom tron leva vidare i hoppet att Gud en dag skall uppväcka de döda. Vi får sörja – vi skall sörja! – men vi behöver inte göra det som om det inte fanns något hopp.
Vi behöver inte heller sörja ensamma. Vi har medmänniskor omkring oss, som vill oss väl. Framför allt har vi kristna en Gud som själv har upplevt allt det som en människa kan genomleva. Vi har en Gud som sörjde och grät över sin vän Lasaros, en Gud som själv miste sin Son genom döden. I Lukasevangeliet (Lk 7:11-16) ser vi hur Jesus bevittnar en jordfästning i staden Nain och hur han har medlidande med änkan som har mist sin ende son. Gud vet precis hur vi har det. Eftersom han ser in i vårt hjärta vet han det bättre än någon människa kan veta det. Han försöker inte trösta oss genom välmenande men sårande ord, eller genom en förskräckt likgiltighet som sårar ännu djupare, utan genom att vara närvarande mitt i det svåra. Så ger han också oss människor ett exempel på hur vi skall möta dem som sörjer. Närvaro.
Då vi sörjer, ser vi ibland ingen ljusning; allt känns bara som en mörk formlös massa av sorg. Ändå går Gud med oss, sörjer med oss, ger oss verklig tröst och stöder så som bara han kan. Vi kan ingenting i oss själva; utan Gud riskerar vi kanske att rivas sönder av vår sorg. Med Guds hjälp kan vi komma igenom den och lära oss att leva med vår förlust. Inte glömma den, men lära oss att leva med den.
Då vi befinner oss mitt i sorgen är det tungt och svårt och mörkt. Men jag vet att min befriare lever. Pris ske Gud för detta!
Vad lär vi oss av detta? Jo, det visar att även om jag inte ständigt sörjer, så lever jag i en nästan ständig kontakt med sorg och död, med sörjande och avlidna. Därför inser jag också något som många inte vill tänka på, nämligen att förr eller senare står vi alla där, i den ena eller den andra rollen. Alla kommer vi en gång att dö, och innan det kommer vi antagligen alla att mista någon nära anhörig.
Själv miste jag för elva år sedan min far i den inte alltför höga åldern av 65 år. Jag är förstås inte den förste i världshistorien som har mist någon nära anhörig. Många av er som sitter här idag har säkert gått igenom en motsvarande förlust. Det är naturligtvis orsaken till att jag vill ta upp frågan i det här sammanhanget, för det som jag har gått igenom kanske kan hjälpa någon annan, om inte annat så genom igenkännandet. Ändå är det klart att den här sorgen var unik för mig, för jag hade aldrig mist min far tidigare. Precis som varje människorelation är unik, är varje sorg det, eftersom sorgen kommer av att en relation är slutgiltigt avslutad.
Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som bara sade: ”Jag hörde om din far” – och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört – han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.
I Joh 11 finns en berättelse som talar om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros, bror till Marta och Maria. I den berättelsen märker vi hur sorgen inte var någonting som man försökte skyffla undan eller bortse från, för att på så sätt kunna gå vidare med sina liv. Johannes berättar om hur Lasaros’ anhöriga och vänner gråter tillsammans och om hur också Jesus själv gråter. Och detta är naturligtvis den sunda reaktionen. Om vi försöker låtsas om ingenting, skjuta undan sorgen eller komma runt den, kommer den att hoppa upp senare, kanske när vi nästa gång råkar i en liknande situation. Sorg är ett mycket starkt känslomässigt tillstånd som vi inte alls skall försöka komma runt. Den enda vägen förbi sorgen är att gå igenom den, låta den ta den tid den tar och den energi den tar, gråta när vi behöver gråta – men också skratta och minnas goda tider tillsammans med den avlidne, om det faller sig naturligt. Känslor av ilska, av hopplöshet, av lättnad, av saknad – allt sådant kan höra med till sorgen, och är ingenting att skämmas för.
Romarna hade ett uttryck som lyder: De mortuis nil nisi bene. Det betyder ungefär: Man får endast tala gott om de döda. Grundtanken är naturligtvis god, för det är värre att tala illa om de döda som inte kan försvara sig, än om de levande. Vi skall inte tala illa om de levande heller, men vi skall inte svärta ner de avlidnas minne.
Samtidigt är det viktigt att minnas också oss som lever kvar. Vi människor skadar varandra emellanåt – oftast ofrivilligt, men ibland med vett och vilje – och de som umgås tätast, som exempelvis familjemedlemmar, har också flest möjligheter att skada varandra. Om vi då följer det romerska rådet så att vi förfalskar och förskjuter de skador som någon annan har gett oss, bara för att denna någon har gått och dött, leder det till att vi gör oss själva ännu värre skada genom att s.a.s. låta såret infekteras. Och om den som har skadat oss har gjort det ofrivilligt och inte önskade oss något ont utan tvärtom älskade oss – så som det ju är i de flesta fall – då skulle också den personen ha önskat att vi bearbetar det som plågar oss, så att infektionen kan ge med sig, och såret få bli ett rent och snyggt ärr. Den här bearbetningen bör säkert ske i förtroende, kanske i samband med själavård, bikt eller terapi – men den bör få äga rum.
Vi kristna har en fördel jämfört med många andra som råkar ut för sorg. Den fördelen är inte – om någon trodde det – att vi är så fulla av trons glädje hela tiden att vi inte har tid att sörja, för vi sjunger lovsånger och ropar halleluja hela tiden. Nej, den flykten vore lika skadlig som varje annan flykt undan sorgens verklighet. Fördelen som den kristna tron ger är kommer fram på många ställen i Bibeln. Job säger (19:25): Jag vet att min befriare lever. Paulus säger (2Kor 4:14): Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus. Och Jesus själv säger i vår evangelietext (Joh 11:25): Jag är uppståndelsen och livet.
Den kristna fördelen, som vi också försöker dela med oss till andra genom t.ex. missionsarbete, är alltså uppståndelsehoppet. Mitt i vår sorg, mitt i våra känslor av hopplöshet, får vi ändå genom tron leva vidare i hoppet att Gud en dag skall uppväcka de döda. Vi får sörja – vi skall sörja! – men vi behöver inte göra det som om det inte fanns något hopp.
Vi behöver inte heller sörja ensamma. Vi har medmänniskor omkring oss, som vill oss väl. Framför allt har vi kristna en Gud som själv har upplevt allt det som en människa kan genomleva. Vi har en Gud som sörjde och grät över sin vän Lasaros, en Gud som själv miste sin Son genom döden. I Lukasevangeliet (Lk 7:11-16) ser vi hur Jesus bevittnar en jordfästning i staden Nain och hur han har medlidande med änkan som har mist sin ende son. Gud vet precis hur vi har det. Eftersom han ser in i vårt hjärta vet han det bättre än någon människa kan veta det. Han försöker inte trösta oss genom välmenande men sårande ord, eller genom en förskräckt likgiltighet som sårar ännu djupare, utan genom att vara närvarande mitt i det svåra. Så ger han också oss människor ett exempel på hur vi skall möta dem som sörjer. Närvaro.
Då vi sörjer, ser vi ibland ingen ljusning; allt känns bara som en mörk formlös massa av sorg. Ändå går Gud med oss, sörjer med oss, ger oss verklig tröst och stöder så som bara han kan. Vi kan ingenting i oss själva; utan Gud riskerar vi kanske att rivas sönder av vår sorg. Med Guds hjälp kan vi komma igenom den och lära oss att leva med vår förlust. Inte glömma den, men lära oss att leva med den.
Då vi befinner oss mitt i sorgen är det tungt och svårt och mörkt. Men jag vet att min befriare lever. Pris ske Gud för detta!
