Karl af Hällström:
Förföljelse
Predikan i Lovisa kyrka 26.12.2011
Förföljelse
Predikan i Lovisa kyrka 26.12.2011
Stämningen ändrar skarpt från Juldagen till Annandag jul, Stefanidagen. Julens budskap om hur Gud har fötts som människa förbyts nu i en berättelse om vad detta kan leda till. Allt blir inte bara ljus och frid, utan det goda budskapet möter också motstånd. Guds frälsningsbudskap delar in åhörarna i mottagare och förkastare, i Kristi efterföljare och hans förföljare.
Urförsamlingen i Jerusalem var tvåspråkig. En del talade Jesu modersmål arameiska, som var besläktat med hebreiskan. En annan del talade världsspråket grekiska, som till sin ställning närmast kan jämföras med dagens engelska. De som talade grekiska var i allmänhet inflyttade från andra delar av romarriket.
Här i Svenskfinland har vi ju erfarenhet av tvåspråkighet, så det kommer väl inte som någon överraskning att det också i Jerusalem uppstod slitningar mellan språkgrupperna. De grekisktalande kristna klagade till apostlarna (som alla hade arameiska som modersmål) över hur de grekisktalande änkorna blev förbisedda då församlingen delade ut hjälp. Då utsåg apostlarna diakoner för att se till att allt fungerade som det skulle. Eftersom apostlarna var tolv till antalet, användes ett annat heligt tal, sju, för att bestämma diakonernas antal. Och de diakoner som enligt Apg blev utsedda hade alla grekiska namn. En av dem var Stefanos.
Stefanos inte bara skötte sin andel av församlingens hjälpverksamhet, utan han diskuterade också med kristendomens motståndare. Detta gjorde han så bra att de blev svarslösa, vilket förstås kändes surt för dem. Eftersom de inte kunde få tyst på honom med debatt och andra legitima metoder, tog de till falskhet. De drog Stefanos inför rätta och påstod att de hade hört honom häda. Stefanos höll ett försvarstal, som enligt Apg började med en genomgång av det israelitiska folkets historia, ledde fram till hur Jesus var den Messias som alla väntade på och slutade med ett mindre diplomatiskt utfall mot anklagarna. Det hörde vi från altaret för en stund sedan. Så fick han en vision av hur Jesus stod på Guds högra sida, och den tolkades av åhörarna som hädisk. De blev så ursinniga att de drog Stefanos med sig från rättssalen utan att vänta på att någon dom skulle falla. Så tog de med honom utanför staden och lynchade honom där, precis som Jesus också hade avrättats utanför staden.
Den unga man som hette Saul och som enligt berättelsen bevakade vittnenas överkläder är den samme som senare kallas Paulus och som har skrivit halva NT. Detta var naturligtvis före hans omvändelse till kristendomen.
Av berättelsen om Stefanos, den första kristna martyren, kan vi lära oss flera saker. För det första: fast människor gaddar ihop sig mot oss för vår kristna tros skull, är Gud ändå med oss. Detta betyder ändå inte att vi skulle gå säkra för all skada, utan bara att ingen kan förgöra och förstöra vårt evighetshopp. När Jesus i Bergspredikan talar om att ingen sparv faller till marken utan att Gud vet om det, säger han ju inte att sparven inte faller, utan bara att Gud vet om det. Gud håller oss i sin hand och skyddar oss från allt som hotar vår evighet, men inte nödvändigtvis från allt som kan skada oss här och nu. Ibland är det nödvändigt att lida för att vinna någonting större.
Detta vill jag förstås inte säga för att förklara eller rättfärdiga lidandet som sådant, utan det jag säger är att lidandet ibland, om än inte alltid, har en mening.
För det andra är Stefanos den första kristne som dör för sin tro på Jesus, men långt ifrån den siste. Lynchningen av Stefanos utlöste en förföljelse, och förföljelser har avlöst varandra genom historien ända sedan dess. Och de är inte slut än, tvärtom! För att ta bara ett par aktuella exempel, sprängde medlemmar av en muslimsk extremistisk sekt tre kyrkor i Nigeria nu under julhelgen, med tiotals döda och hundratals skadade som följd. Och situationen i det land där kristendomen är som mest förföljd, Nordkorea, är ju mycket instabil just nu, då landets diktator dog för en liten tid sedan och ingen riktigt vet vad som kommer att ske härnäst.
Kristendomen är den största religionen i världen idag, räknat enligt antalet medlemmar. Samtidigt förföljs kristna i alla världsdelar idag, också här i Europa. Vissa länder och områden är farligare för kristna än andra; den mest spridda och organiserade förföljelsen förekommer i muslimska och kommunistiska länder, där kristna kastas i fängelse, lynchas eller avrättas. Religionsförföljelse (också av sådana som bekänner sig till andra religioner) är ett stort människorättsproblem i dagens värld. Här i Finland är förföljelsen ju - tack och lov - förhållandevis mild, och består närmast av hårda ord eller gliringar. Men den finns närmast överallt.
Den tredje poängen är därför frågan om vad vi skall göra om vi råkar ut för förföljelse av något slag. Svaret på den frågan ser jag som tudelat. Å ena sidan bör vi leva som om vi kunde gå från tiden till evigheten i vilken stund som helst. För det kan vi ju. Jesus har sagt att han kommer tillbaka, och vi vet inte när. Inte heller vet vi när vår personliga tid tar slut. Jag kan dö innan jag har hunnit ta ett andetag till, eller jag kan leva många decennier ännu, men det vet jag alltså inte. Därför måste vi alltid vara beredda. Vi ska sträva efter att hålla våra förhållanden med våra medmänniskor och vårt förhållande med Gud så gott som möjligt. Dessutom drar vi själva och alla i vår närhet nytta av detta om det nu skulle dröja...
Å andra sidan ska vi inte frukta alltför mycket för att råka ut för förföljelse. Vi bör förstås vara medvetna om risken, men vi ska inte låta det överskugga vårt liv. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut, och han har lovat att den heliga Anden skall hjälpa oss när vi blir ställda till svars för vår tro. Dessa löften får vi förlita oss på. Vi får leva av Guds kärlek och föra den kärleken vidare till våra medmänniskor enligt bästa förmåga.
Till sist vill jag nämna en fjärde poäng som vi kan hämta ur berättelsen om Stefanos. Den är att vi bör hjälpa våra trossyskon som har råkat illa ut. Vi skall be för dem och försöka arbeta för dem så gott vi kan. Kanske organisationen Martyrkyrkans vänner är något för dig? Eller kanske ett vidsträcktare arbete genom Amnesty International skulle vara din grej? Möjligheterna är naturligtvis många - men att glömma bort dem som lider hör inte till dem.
Den tro som så många lider och dör för är uttryckt i kyrkans trosbekännelser. Vi som har möjlighet att göra det utan påföljd, skall nu resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.
Urförsamlingen i Jerusalem var tvåspråkig. En del talade Jesu modersmål arameiska, som var besläktat med hebreiskan. En annan del talade världsspråket grekiska, som till sin ställning närmast kan jämföras med dagens engelska. De som talade grekiska var i allmänhet inflyttade från andra delar av romarriket.
Här i Svenskfinland har vi ju erfarenhet av tvåspråkighet, så det kommer väl inte som någon överraskning att det också i Jerusalem uppstod slitningar mellan språkgrupperna. De grekisktalande kristna klagade till apostlarna (som alla hade arameiska som modersmål) över hur de grekisktalande änkorna blev förbisedda då församlingen delade ut hjälp. Då utsåg apostlarna diakoner för att se till att allt fungerade som det skulle. Eftersom apostlarna var tolv till antalet, användes ett annat heligt tal, sju, för att bestämma diakonernas antal. Och de diakoner som enligt Apg blev utsedda hade alla grekiska namn. En av dem var Stefanos.
Stefanos inte bara skötte sin andel av församlingens hjälpverksamhet, utan han diskuterade också med kristendomens motståndare. Detta gjorde han så bra att de blev svarslösa, vilket förstås kändes surt för dem. Eftersom de inte kunde få tyst på honom med debatt och andra legitima metoder, tog de till falskhet. De drog Stefanos inför rätta och påstod att de hade hört honom häda. Stefanos höll ett försvarstal, som enligt Apg började med en genomgång av det israelitiska folkets historia, ledde fram till hur Jesus var den Messias som alla väntade på och slutade med ett mindre diplomatiskt utfall mot anklagarna. Det hörde vi från altaret för en stund sedan. Så fick han en vision av hur Jesus stod på Guds högra sida, och den tolkades av åhörarna som hädisk. De blev så ursinniga att de drog Stefanos med sig från rättssalen utan att vänta på att någon dom skulle falla. Så tog de med honom utanför staden och lynchade honom där, precis som Jesus också hade avrättats utanför staden.
Den unga man som hette Saul och som enligt berättelsen bevakade vittnenas överkläder är den samme som senare kallas Paulus och som har skrivit halva NT. Detta var naturligtvis före hans omvändelse till kristendomen.
Av berättelsen om Stefanos, den första kristna martyren, kan vi lära oss flera saker. För det första: fast människor gaddar ihop sig mot oss för vår kristna tros skull, är Gud ändå med oss. Detta betyder ändå inte att vi skulle gå säkra för all skada, utan bara att ingen kan förgöra och förstöra vårt evighetshopp. När Jesus i Bergspredikan talar om att ingen sparv faller till marken utan att Gud vet om det, säger han ju inte att sparven inte faller, utan bara att Gud vet om det. Gud håller oss i sin hand och skyddar oss från allt som hotar vår evighet, men inte nödvändigtvis från allt som kan skada oss här och nu. Ibland är det nödvändigt att lida för att vinna någonting större.
Detta vill jag förstås inte säga för att förklara eller rättfärdiga lidandet som sådant, utan det jag säger är att lidandet ibland, om än inte alltid, har en mening.
För det andra är Stefanos den första kristne som dör för sin tro på Jesus, men långt ifrån den siste. Lynchningen av Stefanos utlöste en förföljelse, och förföljelser har avlöst varandra genom historien ända sedan dess. Och de är inte slut än, tvärtom! För att ta bara ett par aktuella exempel, sprängde medlemmar av en muslimsk extremistisk sekt tre kyrkor i Nigeria nu under julhelgen, med tiotals döda och hundratals skadade som följd. Och situationen i det land där kristendomen är som mest förföljd, Nordkorea, är ju mycket instabil just nu, då landets diktator dog för en liten tid sedan och ingen riktigt vet vad som kommer att ske härnäst.
Kristendomen är den största religionen i världen idag, räknat enligt antalet medlemmar. Samtidigt förföljs kristna i alla världsdelar idag, också här i Europa. Vissa länder och områden är farligare för kristna än andra; den mest spridda och organiserade förföljelsen förekommer i muslimska och kommunistiska länder, där kristna kastas i fängelse, lynchas eller avrättas. Religionsförföljelse (också av sådana som bekänner sig till andra religioner) är ett stort människorättsproblem i dagens värld. Här i Finland är förföljelsen ju - tack och lov - förhållandevis mild, och består närmast av hårda ord eller gliringar. Men den finns närmast överallt.
Den tredje poängen är därför frågan om vad vi skall göra om vi råkar ut för förföljelse av något slag. Svaret på den frågan ser jag som tudelat. Å ena sidan bör vi leva som om vi kunde gå från tiden till evigheten i vilken stund som helst. För det kan vi ju. Jesus har sagt att han kommer tillbaka, och vi vet inte när. Inte heller vet vi när vår personliga tid tar slut. Jag kan dö innan jag har hunnit ta ett andetag till, eller jag kan leva många decennier ännu, men det vet jag alltså inte. Därför måste vi alltid vara beredda. Vi ska sträva efter att hålla våra förhållanden med våra medmänniskor och vårt förhållande med Gud så gott som möjligt. Dessutom drar vi själva och alla i vår närhet nytta av detta om det nu skulle dröja...
Å andra sidan ska vi inte frukta alltför mycket för att råka ut för förföljelse. Vi bör förstås vara medvetna om risken, men vi ska inte låta det överskugga vårt liv. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut, och han har lovat att den heliga Anden skall hjälpa oss när vi blir ställda till svars för vår tro. Dessa löften får vi förlita oss på. Vi får leva av Guds kärlek och föra den kärleken vidare till våra medmänniskor enligt bästa förmåga.
Till sist vill jag nämna en fjärde poäng som vi kan hämta ur berättelsen om Stefanos. Den är att vi bör hjälpa våra trossyskon som har råkat illa ut. Vi skall be för dem och försöka arbeta för dem så gott vi kan. Kanske organisationen Martyrkyrkans vänner är något för dig? Eller kanske ett vidsträcktare arbete genom Amnesty International skulle vara din grej? Möjligheterna är naturligtvis många - men att glömma bort dem som lider hör inte till dem.
Den tro som så många lider och dör för är uttryckt i kyrkans trosbekännelser. Vi som har möjlighet att göra det utan påföljd, skall nu resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.
