07 oktober 2012

Predikan: Nittonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Lovisa kyrka 7.10.2012
Joh 13:31-35

Under en religionslektion i gymnasiet fick eleverna frågan vad det dubbla kärleksbudet innehåller. Svaret var ganska trevande men till slut svarade en: ”Att älska sin nästa och älska sig själv.” En annan frågade: ”Hör inte Gud också dit?”
Det verkar som om Gud ibland skulle försvinna ut i periferin även i det bäst kända bibelstället. Det säger något om vår tids uppfattning och livets helhet och helighet som budet talar om och som länge har uppluckrats.
Nu är ju budet inte obekant för oss som vill vara kristna. Vi uppfattar att budet inte bara är dubbelt utan egentligen ett trefaldigt kärleksbud. Det behandlar tre livsviktiga relationer i vårt liv, relationen till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Dessa relationer definieras med ordet kärlek. Bibeln talar annars väldigt mycket om relationen till nästan, och om vi för ett kort ögonblick betraktar den tredje relationen, att älska sig själv, så vet vi att det finns många som har svårt med det. Man använder andra ord för det som t.ex. självförakt, självhat eller avsky. Det är frågan om ett obeskrivligt illamående som ofta följs av självdestruktivitet.
Nu säger budet inget om hur mycket man skall älska sig sin nästa. Det kanske säger indirekt att den som älskar sig själv litet också älskar sin nästa litet.

En skriftlärd tar i ett samtal med Jesus upp frågan om vilket det viktigaste budet var (Mk 12:28-34). De främsta rabbinerna diskuterade ofta detta. Det var nämligen viktigt för dem att finna en enkel och komprimerad instruktion, som en sammanfattning på Guds lag, och som skulle innefatta varje bud. Lagen är ju Guds förbund med sitt folk. Därför är det så viktigt att varje människa skulle veta och förstå vad som är det viktigaste i den.
Många av fariseerna och de skriftlärda tyckte att frågan helt enkelt var absurd, eftersom alla bud är viktiga och inget kan ställas framom det andra. Det är just i anledning av en diskussion om uppståndelsen mellan Jesus och saddukeerna, som mannen vågar fråga. Jesus hade nämligen gjort saddukeerna svarslösa angående uppståndelsen, ett annat ämne som saddukeerna tyckte var absurd.
Jesu svar på mannens fråga visar att den är långt ifrån absurd. Han inleder sitt svar till den skriftlärde med budets första del, som också utgör den israelitiska trosbekännelsen 'Hör, Israel' (5Mos 6). Budet säger först att Gud är den ende Herren. Det handlar om Guds väsen och det finns inga andra än han. Det hade räckt en lång tid för Israel att komma till den insikten. Det är först efter att man erkänner det här om Guds väsen som man uppmanas älska honom. Sedan nämner Jesus de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Att älska Gud är att älska med hela sitt väsen, med känsla, kraft och förnuft.
Det är just här som det sker en förändring hos den skriftlärde. Han förstår att det här är svaret på rabbinernas fråga om det viktigaste budet. Kärleksbudet säger mer än något av buden ensamt kan säga, t.o.m. mer än summan av de enskilda buden kan säga.
Den skriftlärde är förresten den enda i hela NT som reagerar så positivt på Jesu svar och genast förstår vad Jesus menar, nämligen: att lyda Guds lag handlar framför allt om relationen till Gud. Det är just i kärleksbudet som de enskilda buden börjar betyda något. I en god relation måste man gå in med känsla, kraft och förnuft. Det räcker inte med att sätta bara sin näsa i blöt, utan vi måste helhjärtat sätta oss själva i blöt. Genom kärleksbudet ger Jesus ett klart mål: Sök först Gud! Med den uppmaningen av Jesus följer liksom alltid också ett löfte - att få allt det andra också.
Jesus tillägger: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' I sitt sammanhang i GT betyder ”en nästa” en som hör till samma folk. Men genom att lämna bort inledningen till citatet, utvidgar Jesus betydelsen till att gälla vem som helst.

I bakgrunden för dagens heliga evangelium kan vi höra det dubbla kärleksbudet, när Jesus säger till lärjungarna: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Han säger det här just då, när han gjort alla tecken för att människan skall tro och just då när Judas vid den sista måltiden lämnar sällskapet.
Och genast efter att Judas hade tagit brödet och gått ut säger Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.”
Men Jesus vet vad som väntar honom och därför säger han: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Att ge sitt liv för vännerna är Faderns kärlek till alla dem som, trots sveket och döden, vill hålla sig till Jesus som ger förlåtelse och evigt liv. Frivilligheten och kärleken tog udden av sveket och döden, därför att Jesus inte sökte sin egen ära, utan Guds.
Budet och evangeliet visar att livet är heligt och att det är meningen att varje människas liv skall få vara helt. Det säger Guds kärlek. Hans kärlek har vi inte förtjänat, och den kan vi inte uppnå av oss själva. Den har inte sin grund i vår förmåga att skilja på det onda och det goda eller i vår förmåga att älska. Den har sin grund i Faderns och Sonens självutgivande kärlek. Dess tecken är korset – ett löfte om att också vi ska få finna Guds kärlek.
Baserad på en predikan av Martin Fagerudd.


Inga kommentarer: