Predikan: Första söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Dopets nåd
Predikan vid kyrkoherdeinstallationen
i Lovisa kyrka 13.1.2013

Vet ni vad det är för likhet mellan en biskop och en elektriker? Båda jobbar med installationer. De största skillnaderna mellan dem är att elektrikern oftast inte jobbar på söndagar, och att biskopen har häftigare arbetskläder.

Att bli installerad som kyrkoherde är något mycket stort för mig. Jag hoppas att jag skall få fungera som en ledning i församlingen – alltså inte i innebörden att det är jag som bestämmer, utan i innebörden att jag skall få förmedla kraft ovanifrån till min församling.
Och vad är en församling? Jag vill påstå att det är en gemenskap för Guds barn, där alla döpta kristna skall få känna sig hemmastadda. Församlingen är en trosgemenskap, där vi tillsammans strävar efter att komma närmare den person vi tror på, den person som har en så central plats också fysiskt här i Lovisa kyrka, nämligen Jesus Kristus, som vi ser representerad exempelvis i vår altarskulptur, Bertel Thorvaldsens Kristus-staty.
Utmärkande för vår trosgemenskap bör ändå vara att den koncentrerar sig på vem vi tror på, mer än på hur eller vad vi tror. Församlingen är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.
Åsikter kan vi människor ha om snart sagt vad som helst. Så länge våra åsikter inte skadar någon annan, är det helt i sin ordning. Men att kräva att du och jag skall ha en speciell åsikt för att kunna räknas som troende eller som kristen är vilseledande. Vår kristendom hänger inte på vad vi anser om njutningsmedel som mat, dryck och tobak; kulturformer som teater, bio och dans; olika aspekter av den mänskliga sexualiteten; eller hurdana politiska lösningar vi skulle vilja se för att förbättra vårt samhälle. Dessa och andra liknande frågor är inte oviktiga, men de är inte centrala. Alla får komma fram till sin egen åsikt om dem, men den åsikten är inte det som avgör om vi får kalla oss kristna eller inte.
I själva verket är det ingenting som vi gör som avgör om vi får vara kristna. Det som avgör är Guds handlande, och något av det mest centrala där är den nåd som han visar oss i dopet.

Jag brukar säga att dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar ett könsneutralt uttryck). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser – men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar honom. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara Guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud. Som Guds barn har vi möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg – alltså det som kallas bikt.
Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.

I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnen tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd. Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan – ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser. Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus – bara vi ber om den.

Som kyrkoherde i Lovisa svenska församling vill jag genom den idag installerade ledningen förmedla kraft, nåd, förlåtelse och kärlek från Gud till alla medlemmar i denna församling, till alla Guds barn i Lovisa, oberoende vilken åsikt de har i olika frågor. Sätten att göra detta är många. Det kan ske genom samtal, förbön och bikt, genom att stöda de övriga medarbetarna i församlingen att utföra sina uppgifter väl, genom dop, vigslar och jordfästningar, genom gudstjänst och skriftskola. Ett sätt är också kampanjen "Kristen i Lovisa 2013",<\a> som finns beskriven i det handprogram som ni idag har fått. Om jag på något sätt kan vara till hjälp, hoppas jag att du hör av dig.
Må Gud, den allsmäktige och nådige, välsigna och bevara Lovisa svenska församling. I Jesu namn. Amen.