27 oktober 2013

Predikan: 23 söndagen efter pingst (MF)


Martin Fagerudd:
Framtiden finns i förlåtelsen
6.10.2013 
kl 10 Helsinge kyrka St Lars
kl 12 St Martins kapell
Matt. 18: 23-35
När Sydafrika år 1994 övergick från apartheid till demokrati, skulle man tycka att det kunde ha lett till en fruktansvärd hämndspiral. Hundra år av inte bara rasåtskillnad utan också mord, tortyr, grundlösa arresteringar och allt annat slags förtryck, bara för att de vita hade ansett sig förmer än de färgade. Så skrev den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu. Han förespråkade inte hämd, inte heller amnesti utan en tredje väg. Han förespråkade försoning och förlåtelse, så att alla kunde komma till tals.
Hans vilja till försoning prövades mest när han samma år ser förödelsen efter folkmordet i Ruanda. Det här känner också vårt folk till, hur det delades i två läger i samband med inbördeskriget. Först inför Vinterkriget 20 år senare, togs det första trevande steget mot försoning och den helandeprocessen fortsätter ännu.
När Desmond Tutu håller ett tal vid ett möte i Ruanda, betonar han hur viktigt det är att försonas, eftersom man annars är inne i en ändlös spiral av hämnd och straff. Han säger att det inte finns någon framtid utan förlåtelse.
Jesus menar samma sak i liknelsen om kungen som vill ha redovisning av sina tjänare. Det här är en typisk liknelse om himmelriket, där kungen naturligtvis representerar Gud och tjänaren är vilken människa som helst. Den förste tjänarens skuld är alldeles absurd. En talent är värd 6000 denarer och en denar var ungefär gängse dagslön. Tiotusen talenter motsvarar alltså 60 miljoner denarer och är mera än vad hela befolkningen på Jesu tid kunde förtjäna på under nio liv.
Liknelsens syfte är att visa kungens stora godhet mot tjänaren. Samtidigt visar liknelsen att människan aldrig på något sätt kan betala tillbaka Guds godhet. Guds godhet är samma sak som nåd, som inte kan förtjänas.
Bakgrunden till liknelsen som Jesus berättar är en fråga som Petrus ställer. Petrus frågar Jesus hur mycket man är tvungen att förlåta en broder, som gör orätt. När Petrus ställer sin fråga tänker han att han är barmhärtig nog, om han förlåter sju gånger, men hans bedömning är förutfattad. När Jesus säger sjuttiosju gånger, så förstår Petrus att hans föreslagna goda vilja inte räcker till. Man kan ana sig till att andra lärjungarna drog på smilbanden.
När Jesus berättar den andra delen av liknelsen kommer det nya synvinklar fram, när tjänaren som fått mycket förlåtet, ser sin medtjänare som är skuld honom bara hundra denarer. Visserligen är det hundra dagslöner och den förste tjänaren kunde inte ha varit alldeles barskrapad om han hade råd att låna hundra denarer åt den andre. Men han är inte villig att förlåta skulden, utan låter slänga honom i fängelset. Kungen får höra om det och resten vet vi redan. Poängen med den senare delen av liknelsen är att lärjungen kan gå miste om nåden. Jesus säger det här alldeles speciellt till Petrus som fått makten att förlåta eller binda människorna vid deras synder.
Den här liknelsen hör till ett längre tal som Jesus håller till sin församling. Talet inleds med lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket. Talet innehåller många angelägna saker som berör församlingslivet. Jesus beskriver bl.a. hur man skall handla när någon broder gör orätt mot en annan. Det handlar egentligen om själavård.
Med liknelserna om himmelriket betonar Jesus olika sidor hos Gud. Idag betonar han Guds barmhärtighet och godhet och menar att det utan förlåtelse inte finns någon framtid. Förlåtelsen befriar och ställer allt till det rätta.
Jesus själv följer en etik som man kunde karaktärisera som den yttersta tidens etik. Det kommer i uttryck på ett ställe i NT när han uppmanar att snabbt försona sig med sin medmänniska om man vet att den har något emot en, och säger att dröj inte med försoningen. Grundtanken till detta är Jesus ord om att Guds rike kommer mycket snart. Då skall man ha allt klart med sin medmänniska, så att det inte blir en sak vid den yttersta domen. Sådana saker som är avklarade tas inte mera upp. Vi vet ju förstås att den yttersta dagen inte kom så snabbt.
Det är bra att människan fått tid. Vi vet ju att försoning mellan två människor kan ta år och ett folks försoning kan ta generationer. Men å andra sidan vet vi att i och med Jesus har den yttersta tiden börjat.
När Gud sände Jesus så gjorde han det för att förlåtelsen och försoningen skulle bli något mycket konkret för oss. Försoningen och förlåtelsen kommer fram i Jesu lidande och död. Det här språket förstår vi bra för att vi kan säga att just i hans konkreta lidande och död ser vi vår försoning och frälsning, därför att lidandet så ofta är människans lott och del och och döden är alltid. När Gud uppväckte Jesus från de döda så visade han också konkret hur försoningen och förlåtelsen leder från döden till livet som inte kan dö. Det är just här som behöver vi tro, så att vi kan förstå det.
Så här berättar Gud vad han vill med vårt liv; att det skall bli likadant som hans liv, det outplånliga livet, som inte kan dö. Det eviga livet är så stort och det är omöjligt att förklara utan Gud. Det är en sak som så stor att bara Gud kan mäta sig med den. Just därför kan jag säga, att det eviga livet är lika stort som Gud och Gud är alltid större än vi kan tänka och känna.

08 oktober 2013

Predikan: 20 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Den stora berättelsen om tro
6.10.2013
Helsinge kyrka St Lars
Mark.2:1-12
Vi behöver tro i livets alla skeden. Vi behöver tro på oss själva när vi växer upp, när vi blir vuxna och när vi söker vår livsuppgift. Vi vet säkert hur det känns när självförtroendet brister. Otaliga unga plågas av det. Inte undra på att många söker välbefinnande, även på konstgjord och ibland på livsfarlig väg, i droger, alkohol och allt annat som för en stund hjälper att fly den hårda verkligheten. Vi behöver också kunna tro på eller lita på andra människor, på dem som står oss närmast i vardag, arbete och liv, och vi vet hur det kan kännas att bli sviken. 
När vi talar om tro på kristet vis, så är det likadant som att lita på en medmänniska. Att kunna lita på en medmänniska är ett fenomen som funnits lika länge som människan själv. Att tro på gudar är också ett fenomen funnits lika länge som människan. Men i kristen mening handlar det om att tro på den Guden som som håller sitt löfte och som uppväcker från de döda. Den tron har inte funnits alltid och den tron har också en början. 
Den börjar med Abraham som levde för nästan fyratusen år sedan. Han omnämns i en av bibelläsningarna idag. Han är annars den första människa som kallas för rättfärdig. Det betyder att Gud accepterade honom för att han trodde. Det speciella med Abrahams tro var att han var den första som levde av tro. 
Liksom alltid så kommer Guds ord plötsligt också till Abraham, som får uppmaningen att lämna sitt land, sin släkt och allt, och gå till det land som Gud skall visa honom. Gud lovar att göra honom till ett stort folk. Sedan får Abraham det mest speciella löftet av Gud. Gud lovar att välsigna dem som välsignar Abraham, och den som förolämpar Abraham skall Gud förbanna. Abraham måste ha kännt sig alldeles speciell och utvald. Ingen annan har fått ett sådant löfte som han, varken före eller efter. 
Hur skall Abraham bevisa för andra människor att just han är speciell? Han är ensam i sin tro, för ingen annan har fått en sådan tro. Han kunde varken dela den eller tala om den för någon annan – annat än med sina efterkommande - som inte fanns då. 
Men Abraham blir inte egoistisk i sin tro så att han skulle tala om för människorna, hur det går för dem som välsignar eller förolämpar honom. Förutom att Abraham är ensam i sin tro, så är han den enda som har verkligen en privat tro. Ingen annan, varken före eller efter honom, har någonsin varit i en sådan situation. 
Abraham behöver aldrig visa hur löftet om välsignelse fungerar. Det tar Gud hand om. Det sker bara vid ett tillfälle i Egypten, där Herren låter svåra plågor drabba farao och hans hov, för att farao tagit Sara till sin hustru. Abraham hade inte vågat berätta för farao att Sara är hans hustru, utan kallat henne för syster. Men eftersom farao kan addera ihop två och två, så kallar han Abraham till sig, sänder i väg honom med sin hustru och hela deras egendom. 
De som bär den lame mannen har en likadan tro som Abraham, när de bryter upp taket på Jesu hem för att få hjälp åt sin vän. Jesus hade kommit hem efter en predikoresa. Ryktet om hans hemkomst spreds fort, och vips var där mycket folk som samlades vid hans dörr och han predikade för dem där. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame "Mitt barn, dina synder är förlåtna." 
GT säger att det är bara Gud som förlåter synder. Tecknet på förlåtelse var att man gick till templet och offrade något. De fattigare offrade kanske en duva, och de som var förmögnare offrade ett lamm. När man gjort det, så hade man fått förlåtelse. De skriftlärda irriterade sig över att att Jesus kringgick det här i sitt förlåtande. Jesus vet också att de tänker, att han jämställer sig med Gud genom att förlåta. 
Det centrala i vår tro på Gud är att vi tror att Gud uppväcker de döda. Han skapar nytt liv och visar att vi inte behöver bli kvar i det gamla. Sådan är förlåtelsen, därför behöver vi den ofta. Den hjälper oss framåt och befriar oss, så att vi kan gå vidare med vårt liv. Just det gör Jesus för alla han möter, som behöver det för att kunna leva. Förlåtelsen befriar oss från det som binder och hindrar oss från att leva. 
Därför säger Jesus också till den lame - "stig upp, tag din bädd och gå hem." Det är klart att de som hör Jesus blir häpna, för de visste inte att människan fått en sdåan makt att förlåta. Men nu förstår de att det skett just i Jesus, liksom också att den lame blivit frisk just med Jesu hjälp. Därför tackar de Gud. Det är Jesus, som fullbordar de tro som fick sin början i Abraham. Det är den tron som litar på att Gud håller vad han lovar. Det är den tron i vilken vi får Guds förlåtelse, för Jesu lidandes och döds skull, liksom vi får det eviga livet för hans uppståndelses skull. 
Vi är på något sätt i bättre positon än Abraham, för han fick aldrig höra om Jesu uppståndelse, som vi har fått. Men det är just därför vet vi att det Gud lovade Abraham är sant, liksom förstås Abraham visste, eftersom han trodde. I tron har vi fått en välsignelse, som ingen kan ta ifrån oss, och som försäkrar att vi verkligen är Guds barn.