29 maj 2014

Predikan: Kristi himmelsfärdsdag (MF)

Martin Fagerudd:
Guds strategi
29.5.2014 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Apg. 1:1-11
 
Jesus har fått en bra plats varifrån han har en omfattande överblick, när han sitter på Guds högra sida. Den positionen har han fått för att han är Guds son och på det viset har han också ansvar för kyrkans arbete här på jorden, men delar med sig av ansvaret till sina apostlar.
Jesus är i den positionen att han kan kallas för en strateg. Han kan överblicka sitt arbetsfält som är hela jorden. Fastän ordet strategi har ofta militär betydelse så används ordet i alla slags sammanhang där det handlar om organisationers verksamhet. Strategi är ett sätt att uppnå målet som man uppställt för verksamheten.
En verksametsstrategi innehåller i allmänhet tre delar: Strategin berättar om grunduppgiften, vad organisation en skall gör, tillvägagångssättet hur målet uppnås och till sist målet som bruklar kallas för visionen.
Jesus hade också en strategi för sin jordiska verksamhet. Hans uppgift var att uppsöka de förlorade fåren av Davids hus. Det var en strategi som var begränsad och begränsades av ett geografiskt område, Israel.
I dag berättar Apostlagärningarna om den ena av de två strategier genom vilka Jesus ger en uppgift åt sina apostlar. Den andra finns i Matteus evangelium.
Jesus säger åt sina apostlar ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."
Apostlarnas grunduppgift är att vittna om Jesu. Apostlarnas tillvägagångssätt för att uppnå målet är att predika för människorna med hjälp av den heliga Anden. När de har fått Anden så betyder det igen att Jesus är nära. Till sist säger Jesus något om målet för deras arbete. De skall predika ”ända till jordens yttersta gräns.” Det betyder både över hela jorden men också så länge jorden finns.
Apostlagärningarnas är NT:s enda bok som berättar att Gud har både en omfattande och en långtgående plan. Det är Jesus som uppenbarar både uppgiften, målet och hur målet uppnås. Därför är inte dessa strategier Jesu egna utan Jesus uppenbarar Guds strategier. Precis samma berättar missions- och dopbefallningen i Matteus evangelium.
Apg är ensam om att avslöja Guds strategi. Apg visar hur det är just Gud som skapar möjligheter till förkunnelse och undervisning för apostlarna, eftersom det är Gud som är historiens enda riktiga aktör. Det är han som tagit initiativet till allt, han har skapat himmel och jord, han gav sitt folk sin lag, som berättar om hans vilja, han skickade sina profeter för att påminna folket om att hålla sig till Guds vilja, och han sände också slutigen sin Son för att berättade för människorna vägen till Gud, så att ingen behöver i blindo treva efter Gud.
Eftersom Gud är historiens Gud så ingriper han i världens gång. Apg visar hur Jesu utvalda vittnen, apostlarna upptäcker Guds ingripande i historiens gång. När de upptäcker det så förkunnar de och berättar vad Gud gör just då men också vad han har gjort i Jesus Kristus. Deras förkunnelse anknyter alltid till den innevarande situationen.
Apostlarnas förkunnelse har också följder. De är av två slag. Det finns människor som tror. Och så finns det människor som inte tror. Det här leder till olika slags händelseförlopp i historien, som leder till att det sker något oväntat, eftersom ingen kan förutspå varken tidens och livets gång.
Apostlarna förverkligar sin uppgift tills deras tid fullbordas. Deras uppgift går vidare till följande generation ända tills historien fullbordas, när också kyrkans uppgift fullbordas.
Guds strategi och mål är så omfattande och så stor, att varken en ensam människa eller en ensam församling kan förverkliga Guds strategi och mål. Till det behövs hela kyrkan. Då framskrider kyrkans uppgift och förverkligas på alla områden och bland alla folk, vilket är Guds ursprungliga idé, med Guds hjälp.
Det viktiga för oss är att vi kan förtrösta på Guds ständiga närvaro. Tack vare dopet vi fått tillsammans med den heliga Andens gåva så har vi en oersättlig hjälp. Allt det här har Jesus lovat och hållit.



18 maj 2014

Predikan: 4 söndagen efter påsk (MF)


Martin Fagerudd:
Namnet som leder fram
De Stupades dag 18.5.2014

kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Joh. 17:6-10

Med namnen identifierar vi och känner igen varandra och allt sådant som finns. Namnen hjälper oss att förstå livet och handskas med det, så att vår omgivning blir begriplig. Det är viktigt med namn. Redan Bibeln berättar att det första människan gör efter sin skapelse är att ge namn åt alla djur.
Det första Jesus säger i sin förbön är, att han gjort Guds namn känt för lärjungarna. Förbönen avslutar Jesu avskedstal till dem. Men det är naturligtvis klart att de känner till Guds namn. Lärjungarna vet att Bibeln berättar att Gud avslöjade sitt namn när han gav Mose uppgiften att befria sitt folk från slaveriet. För att Mose skulle kunna säga vem som gett honom uppgiften så frågar han Gud "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" Då får Mose det gåtfulla svaret av Gud "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem." 
Gud avslöjar sitt gåtfulla namn med "Jag är den jag är”. Men det är inget namn och Gud avslöjar det inte. Han kunde lika gärna ha sagt att mitt namn har ingen betydelse här. När Gud säger "Jag är den jag är” så undviker han av någon orsak att avslöja sitt namn. När han gör det, så berättar han inget om sitt väsen. Genom att inte berätta sitt namn, vill Gud bevara sin frihet och suveränitet. Han vill inte att människan skall manipulera honom för sina egna själviska syften.   
Gud avslöjar ändå så mycket om sitt väsen som människan behöver veta. Att Gud ”är” betyder inte bara att han finns, utan att han också är nära och verksam. Mose var nöjd med förklaringen han fick.Sedan Gud befriat sitt folk, mottar det genom Mose lagen som är Guds vilja. Guds väsen blir tydligare.
Men vad annat har då Jesus avslöjat om Guds namn för lärjungarna? I sitt långa avskedstal till sina lärjungar säger Jesus att han går tillbaka till Fadern. Talet handlar om hur det skall bli med församlingen när Jesus är borta. Som avslutning på talet ber Jesus för sin församling, som han säger att både är innesluten i Guds och Jesu kärlek, och fylld av den heliga Anden. 
Jesus håller sitt tal, efter att han gjort alla sina sju tecken, börjande med bröllopet i Kana och avslutande med uppväckandet av Lasaros. Fastän Jesus vill med dessa tecken att människorna skall tro, så blir de orsaken till hans död. Och det är just inför sitt lidande och död, som Jesus ber för församlingen, som är kvar i världen. Han ber för att den skall ha glädje. 
Jesu förbön är det sista han gör förrän han blir fängslad. Hans förbön som Johannes evangelium berättar om idag, avviker ganska mycket från Jesu sista bön i de tre första evangelierna. Enligt dem är Jesu bön i Getsemane en ångetsfylld kamp inför det förestående lidandet. Visst är Jesus i bönen ansikte mot ansikte med Gud, men han kämpar och våndas inför det.
Det finns ingen sådan ångest och vånda hos Jesus när han ber sin förbön som Johannes evangelium berättar om. Han vet att hans lidande och död är nära, men de för med sig så mycket ära åt Gud, liksom också åt Jesus. Jesus ser sin död som en stor seger och därför har den ett så stort värde. Jesus är mycket tillitsfull och lugn. Han vet att hans liv och död är i Guds händer. Man får verligen lätt det intrycket att han redan är hos sin Fader i himlen.
Jesus fullbordar sin uppgift när han dör. Det är också då han gör Guds namn tydligt. Och det är då som Guds namn och djupet av hans väsens hemlighet blir känt. Guds väsens hemlighet är hans kärlek till världen, fastän världens sätt att  älska är att svika och döda. Det här har inte varit någon hemlighet tidigare, men blir tydligt uttryckt nu, samtidigt som det berättar att  för Guds kärlek räcker tron på den ende Sonen till evigt liv.
Från första början har Gud hela tiden velat avslöja det innersta om sitt väsen, som är kärleken, men först när tiden var inne. Därför är Guds sätt att älska, att ge liv. Till allra först uppväcker han Jesus från de döda som han ger livet som inte dör. Hur vi skall förhålla oss till det här säger Jesus redan i inledning till sitt avskedstal ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.
Tron är den röda tråden inte bara genom hela talet utan genom hela evangeliet. Det understryker Gud med att kalla oss var och en vid namn. Och det är tron på Jesus som är ”…vägen, sanningen och livet” genom vilken församlingen känner vägen till Gud. Det här är att känna namnet som leder till Gud.

Saarna: 4. pääsiäisen jälkeinen sunnuntai (MF)


Martin Fagerudd:
Nimi joka vie perille
18.5.2014 klo 10
 Helsingin pitäjän Pyhän Laurin kirkko
Kaatuneitten muistopäivä
Joh. 17:6-10

Nimien avulla tunnistamme ja tunnemme toisemme ja kaikki muukin mikä on olemassa. Nimet auttavat meitä ymmärtämään elämää, niin että pystymme käsittämään ympäristöämme. Nimet ovat tärkeitä. Raamatussakin kerrotaan että ihmisen ensimmäinen teko on antaa  nimi kakille eläimille.
Jeesus mainitsee esirukouksessaan ensimmäiseksi että hän on ilmoittanut Jumalan nimen opetuslapsilleen. Esirukous päättää hänen Jeesuksen jäähyväispuheensa. Tietenkin he jo tuntevat Jumalan nimen. He tietävät että Raamattu kertoo Jumalan ilmoittaneen nimensä kun hän antoi Moosekselle tehtävän vapauttaa kansansa orjuudesta. Jotta Mooses pystyisi kertomaan kuka hänelle antoi tehtävän hän kysyy Jumalalta  "Kun minä menen israelilaisten luo ja sanon heille, että heidän isiensä Jumala on lähettänyt minut heidän luokseen, he kysyvät minulta: 'Mikä on hänen nimensä?' Mitä minä heille silloin sanon?" Silloin Mooses saa Jumalan arvoituksellisen vastauksen "Minä olen se joka olen.” Hän sanoi vielä: "Näin sinun tulee sanoa israelilaisille: 'Minä-olen on lähettänyt minut teidän luoksenne.'"
Jumala paljastaa arvoituksellisen nimensä "Minä olen se joka olen.” Sehän ei yhtäältä ole nimi eikä Jumala toisaalta paljasta sitä. Hän olisi yhtä hyvin voinut vastata että minun nimelläni ei tässä ole mitään merkitystä. Kun Jumala sanoo "Minä olen se joka olen” hän välttää jostakin syystä kertomasta nimeään. Eikä hän näin ollen kerro mitään olemuksestaan. Hän tahtoo säilyttää vapautensa, jottei ihminen pystyisi manipuloimaan häntä omien itsekkäiden tarkoitusperiensä vuoksi.
Jumala paljastaa kuitenkin vain sen verran olemuksestaan mitä ihmisen on hyödyllistä tietää. Kun Jumala sanoo että hän on, ei se merkitse pelkästään että hän on olemassa, vaan että hän on myös lähellä ja toimii. Mooses tyytyi vastaukseen. Kun Jumala vapautti kansansa niin kansa saa vastaanottaa Jumalan tahdon lain tauluissa Mooseksen välityksellä. Jumalan nimi kirkastuu entisestään.
Mitä muuta Jeesus on sitten ilmoittanut opetuslapsilleen Jumalan nimestä? Jeesus sanoo pitkässä jäähyväispuheessaan opetuslapsilleen että hän menee takaisin Isän luokse. Puheessaan hän käsittelee sitä miten seurakunnan käy kun hän on poissa.  Puuheensa lopussa hän rukoilee seurakuntansa puolesta ja sanoo että seurakunta elää Jumalan ja Jeesuksen rakkauden ympäröimänä ja Pyhän Hengen täyttämänä.
Jeesus pitää puheensa tehtyään kaikki tunnustekonsa alkaen Kaanaan häistä ja päättyen Lasarokseen kuolleista herättämiseen. Vaikka Jeesu tahtoi teoillaan herättää ihmisissä uskoa, niin ne ovat syynä hänen kuolemaansa. Juuri kuolemansa edellä Jeesus rukoilee seurakuntansa puolesta, joka jää maailmaan, että sillä olisi ilo.
Jeesuksen esirukous on hänen viimeinen tekonsa ennen vangitsemistaan. Esirukous, josta Johanneksen evankeliumi tänään kertoo, poikkeaa melko paljon Jeesuksen viimeisestä rukouksesta kolmessa ensimmäisessa evankeliumissa. Niissä Jeesuksen rukous Getsemanen puutarhassa on ahdistuneen kamppailu kärsimyksensä edellä. Jeesus on rukouksessaan kasvotusten Jumalan kanssa mutta hän on ahdistunut ja tuskainen kohta koittavasta kärsimyksestä.
Johanneksen evankeliumi ei kerro että Jeesus olisi ahdistunut tai tuskainen rukoilessaan. Hän tietää että hänen kärsimyksensä ja kuolemansa on lähellä, mutta ne tuottavat paljon kunniaa Jumalalle niin kuin Jeesuksellekin. Jeesus näkee kuolemansa suurena voittona ja siksi sillä on niin suuri arvo. Jeesus on sen tähden levollinen ja rauhallinen. Hän tietää että sekä hänen elämänsä että kuolemansa ovat Jumalan käsissä. Tästä saa sellaisen käsityksen kuin että hän jo olisi Isänsä luona taivaassa.
Jeesus täyttää tehtävänsä kun hän kuolee. Silloin hän juuri antaa ulottuvuuden Jumalan nimelle. Juuri silloin Jumalan nimi ja hänen syvin olemuksensa ilmoitetaan. Jumalan syvin olemus on hänen rakkautensa maailmaa kohtaan, vaikka maailman tapa rakastaa on pettää ja tappaa. Jumalan rakkaus ei aikaisemminkaan ole ollut mikään salaisuus, mutta ilmoitetaan havaittavasti, samalla kun kerrotaan että iankaikkiseen elämään Jumalan rakkaudelle riittää usko hänen ainoaan Poikaansa.
Jumala on halunnut alusta saakka ilmoittaa sisimmän olemuksensa eli rakkautensa, mutta teki sen vasta kun aika oli täyttynyt. Jumalan tapa rakastaa on antaa elämä. Ensiksi hän herättääkin Jeesuksen kuolleista jolle hän antaa elämän joka ei kuole. Jeesus on jo sanonut jäähyväispuheensa johdannossa miten me tähän suhtautusimme ”Älköön sydämenne olko murheellinen. Uskokaa Jumalaan ja uskokaa minuun.”
Usko ei ole pelkästään puheen vaan koko evankeliumin pääajatus. Tämän Jumala alleviivaa kutsumalla meitä jokaista omalla nimellämme. Jeesukseen uskoen joka on ”..tie, totuus ja elämä” seurakunta tuntee tien Jumalan luokse. Tämä on sen nimen tuntemista joka vie Isän luo.

04 maj 2014

Predikan: 2 söndagen efter påsk (MF)


Martin Fagerudd:
Under den gode herdens ledarskap
4.5.2014
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl 12 S:t Martins kapell
Joh. 21:15-19

Ordet herde används inte mera. Det är föråldrat. Ordet används bara i kyrkan, men det finns i Bibeln och betyder både andlig och världslig ledare. Både biskopar, kyrkoherdar och pastorer har alltid kallats för herdar. Det är just dessa herdar som Jesus ställer frågan, som han ställer Petrus: Älskar du mig? Jesus kallar Petrus tillbaka i tjänst och ger honom tre uppgifter. Petrus skall föra Jesu hjord på bete och ge den näring, samt vara en herde för den. Sedan skall herden Petrus också själv följa Jesus. När en herde älskar sin församling, så tar han eller hon hand om den. När herden gör det, så följer han eller hon Jesus, oberoende vart den vägen för.
Ledarskapet är ett universellt fenomen. En ledare är oftats en person. Men också ett beslutande organ kan vara en ledare. Det är viktigt att kunna skilja mellan person och organ. De har olika slag av ledaruppgifter.
I höst väljer vi församlingens högsta beslutande organ, församlingsråd eller kyrkofullmäktige. De här organen har ett allmänt ledaransvar i församlingen. De leder församlingens andliga liv, så att det finns förutsättningar för församlingsverksamheten. De skall se till att församlingen har pengar, utrymmen och personal. Dessutom ställer de upp mål för församlingsverksamheten.
Församlingsråd och kyrkofullmäktige brukar jämföras med apostlarnas och de äldstes råd i Apg 15. Det är ett speciellt råd. Det är samtidigt ett församlingsorgan, men också ett allmänkyrkligt organ som besluter i lärofrågor. Det får inte enskilda församlingar göra. Biskopsmötet behandlar hos oss lärofrågor och kyrkomötet gör de slutliga besluten för hela kyrkan.
Petrus och hans församling bestod av två grupper, av apostlarna och av de äldste. Apostlarna skötte undervisnings- och förkunnelsearbete, men tillsammans med de äldste gör apostlarna viktiga beslut som har följder för hela kyrkan i alla tider.
Vid ett tillfälle blir de äldste och apostlarna tvugna att avgöra en kvistig fråga. Petrus berättar om en romersk officer Cornelius som han träffat och som han döpt. Dessutom hade Petrus gästat Cornelius hem ett par dagar.
Det var för att Petrus hade döpt Cornelius och gästat hans hem som de allra konservativaste bröderna i församlingen anklagar Petrus för att ha levt som en hedning. Att anklaga en jude för att leva som en hedning är den värsta skymfen. Dessutom kräver dessa konservativaste bröder att hedningarna först måste bli judar förrän de kan bli kristna.
Det var säkert någon av de konservativaste bröderna som lyfte ärendet på bordet. Han fungerade samtidigt som föredragande enligt den gamla judiska rättspraxisen. Han har också ett beslutsförslag: Hedningarna måste först bli judar förrän de kan bli kristna. Föredragande ansåg att man först måste hålla lagen förrän man kan bli kristen.
Ärendet leder till en häftig debatt, från vilken det inte fattades dramatiska element. Man talar rent ut. Lukas som berättar om mötet, har finkänsligt lämnat bort det mesta av talens innehåll, från vilka det säkert inte fattades hårda beskyllningar och förolämpningar.  Den tiden var mötena inte lika bildade som på vår tid.
I enlighet med den antika stilen, finns det alltid talturer som för debatten mot ett gemensamt beslut som alla kan omfatta. När man får tala rent ut är det lättare att finna gemensamma lösningar. Både Petrus och Jakob håller var sitt tal som bidrar till ett god behandling av saken och leder till ett gott beslut, som gagnar hela kyrkan. Mötet i Apg har ofta kallats för Apostlamötet eller Det Första Kyrkomötet. Det Första Kyrkomötet besluter att hedningarna inte behöver bli judar först för att sedan bli kristna. Ingen behöver bli något annat först för att bli kristen sedan. Det avgörande är som också Petus hänvisar till är andens gåva, eller tron och dopet.
På det här viset beskriver Apostlagärningarna apostlarnas och de äldstes gemensamma mötes-ledarskap. Det ser ut att fungera. Men den fungerar inte för att de skulle vara bättre ledare än alla andra. Det är ju inte människan som leder kyrkan. Apostlarnas och de äldstes möte fungerar för att de vet att det är inte ytterst de som leder. Hela tiden finns i bakgrunden tilliten till, att det är Jesu ande som Gud skänkt församlingen, som leder församlingen till att göra uppbyggliga beslut, som gagnar hela kyrkan. Det är ju Jesus Kristus som är kyrkokroppens huvud.
Det där beslutet gjordes i Jerusalem för länge sedan. Det gäller ännu. Men Jerusalem är inte mera den enda platsen där kyrkans viktigaste beslut görs. En del görs i Vatikanen i Rom, en del i Konstantinopel eller Istanbul, en del på kyrkornas världsrådsmöte, och en del görs på vårt kyrkomöte i Åbo varje år. Men de viktigaste besluten för var och en av oss här på vår egen ort, görs i vår egen församling som också är Kristi församling, där Kristus är huvudet. Utan Jesu hjälp blir det inte till någonting. Han är vår obestridliga ledare.