01 juli 2018

PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Stormen i evangeliets öga
1.7.2018 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Mark. 3:13 - 19
Jesus kallar tolv lärjungarna bland dem han har utvalt. Några av dem karaktäriseras med något speciellt namn som skiljer dem från mängden. Uppgiften han ger dem alla är densamma; att följa honom, amt predika och driva ut demonerna. Det utför de. I något skede förs budskapet också till andra än deras eget folk. Bland de första målen är Syrien och staden Antiochia. Staden bildar det första stora kristna centret för kyrkan utanför Palestina. Församlingen i Antiochia består av kristna som är både av judisk och hednisk härkomst. Kännetecknande för deras församling är att de båda grupperna firar den heliga nattvarden tillsammans.
Petrus som ofta gjorde resor till Syriens Antiochia brukade ta del i nattvarden där. Ända tills några anhängare till den stränga församlingsledaren Jakob säger åt honom att han inte ska delta i nattvard tillsammans med de hednakristna. Han vill väl vara trovärdig i sin mission bland judar. Petrus följer ordern. När Petrus bryter nattvardsgemenskapen med de hednakristna så menar han att den som vill fira nattvard med honom måste vara jude.
Bakgrunden till Jakobs anhängares krav, förutom GT:s villkorslösa begränsningar för judars och hedningars umgänge, är att hedningarna hade för vana att ge vinoffer. Man spillde en del av vinet från sin bägare förrän de drack ur den. De judekristna kunde inte lita på att de hednakristna hade gett upp sina urgamla hedniska vanor.
Paulus vet vad Petrus handling betyder. Den brutna nattvardsgemenskapen handlar om inget mindre än frälsningen. Måste hedningarna först bli judar för att bli frälsta så att de kan fira nattvard tillsammans med de judekristna?
Problemet kunde ingen i Jerusalem förutse, inte heller Petrus, förrän det fanns där framför näsan på dem. De hade kanske aldrig tänkt att budskapet skulle framföras till någon annan än deras eget judiska folk. De kunde inte heller förutse att budskapet skulle ha en sådan framgång bland hedningarna. Nu är det i alla fall ett faktum. Vad skall de göra?
Jakob hade blivit ledare för Jerusalems församling efter Jesu uppståndelse. Han kallas för den rättfärdige eftersom han följer strängt den GT:liga lagen. För Jakob som skall leda och hjälpa alla komma fram till en lösning på problemet handlar det om inget mindre än att gå till grunden med sin tro på Messias och med sin urgamla judiska tradition. Hur skall det sluta?
Apostlagärningarna berättar att Petrus kommer stegvis till klarhet genom en teologisk reflektion om den kristna trons väsen, när han genom Guds ledning möter Cornelius, en romersk officer. Han är en hedning. När Petrus besöker Cornelius hus, predikar för Cornelius och de därvarande så får de alla den heliga Anden och tron, precis som apostlarna på pingstdagen. Petrus ser inget hinder varför han inte skulle döpa Cornelius.
Genom den här händelsen förstår Petrus att Gud inte ser till personen och skiljer inte på människor. Han räcker ut sin frälsning till alla. Även Paulus berättar att hedningarna tar ivrigt emot budskapet och får tron som gåva. Alla apostlar, de äldste och ledarna godkänner det här som frälsningens huvudpunkt vid mötet i Jerusalem. Både judar och hedningar blir frälsta p.g.a. av tro som är uttrycket för Guds nåd. Man tar tillbaka kravet att hedningarna först måste bli judar för att sedan bli kristna.
De allra konservativaste i vårt land anser att regnbågsmänniskor är utanför frälsningen p.g.a. sin läggning, eftersom Bibeln säger så.
Nu säger apostlarna att frälsningen inte har några andra tecken än tron. Man behöver inte först bli något annat för att sedan bli kristen. Även regnbågsmänniskor ryms innanför frälsningen, fastän de är skapta till de människor de är.
De allra konservativaste i vårt land säger också att ett barn som döps av en kvinnlig präst inte kan bli frälst, eftersom Bibeln säger att en kvinna inte kan vara präst. De säger inte bara att barnet som döps av en kvinnlig präst är utanför frälsningen, utan de säger också att den kvinnliga prästen står utanför. Det här är förstås en märklig logik. Kvinnan duger nog annars åt Gud men inte mer som präst. Då faller hon plötsligt utanför.
Var och en känner till att Paulus säger att en kvinna inte får undervisa, men nog profetera. Vari ligger skillnaden? När man profeterar är man direkt under inflytande av den heliga Anden. Ingen kan hindra den heliga Anden, som väljer vem den vill att framföra sitt budskap.
Vår kyrka följer en urgammal didaktisk lärotradition. Den har sina rötter i den urgamla judendomen och menar att var och en som vill undervisa måste först ha blivit undervisad. Det gjorde lärjungarna, som blev undervisade av Jesus. Också varje farisé och skriftlärd hade sina egna lärare, sina egna lärjungar och sin egen lärotradition. Paulus berättar annars att han själv är farisé. Han följer den urgamla judiska traditionen att en kvinna inte får utbildas. Det är därför han förbjuder kvinnor att undervisa. Det är väl helt logiskt. Inte heller i vårt land får någon undervisa som inte först har blivit utbildad.
Jesus följer en ny praxis. I hans undervisning deltog förutom män men också både kvinnor och barn. Att det här nämns är naturligtvis viktigt med tanke på den judiska lärotraditionen. Den kristna kyrkan följer Jesu nya praxis. Jesus hade kallat tolv lärjungar men han hade före det utvalt flera. Bland dem fanns det också kvinnor.
I våra dagar skall de som vill undervisa i den kristna läran i vår kyrka utbildas vid universitet. Redan på 1910–talet, när de första kvinnliga studerandena fick sin examen från teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet, väckte man frågan om kvinnliga präster. Det var helt logiskt. Att man inte kom till skott och beslut och det enkla konstaterandet ”Vad hindrar dem från att vigas till präster?” har sina historiska orsaker.
Som vi ser så kopplas den livsviktiga och centrala frälsningsfrågan både till kvinnopräster och regnbågsmänniskor. Kopplingen mellan frälsningen och kvinnopräster inte är korrekt. Frågan om vem som kan vara präst, att vara församlingens lärare och andliga ledare, är kopplad till frågan om didaktik och lärotradition. Vi behöver ju inte följa den antika judendomens lärotradition, inte ens den som Paulus följer. Jesus binder inte någon till den eftersom han förnyade hela synsättet. Han är ju didaktikern, läraren, Mästaren eller didaskalos framom alla.
Vi följer den kristna traditionen som Jesus lade grunden till. Han utvalde många och kallade några män som han fann lämpligt för uppdraget i sin egen verksamhetsmiljö. Jesu allmänna och speciella syfte är att öppna samhället för både barn, kvinnor och alla andra som stod utanför samhället.
Han för in alla människokategorier i samhället och visar att de har också har en viktig plats där. Han gör samhället inkluderande, för att alla behöver varandra.
Man kunde inte enas om nattvardsgemenskapen på apostlarnas möte i Jerusalem. Nattvarden har också i senare tider, även i våra, varit ett stormens öga och brutit i kyrkans enhet.
Men apostlarna, de äldste och församlingens ledare hade förstånd och mod att kunna göra beslut gällande det viktigaste eller frälsningen.
Om man hade konstaterat att frälsningen beror på vad man är eller vad man måste bli för att sedan kunna bli kristen så hade många varit predestinerade till att gå under. Dem hade inte ens Kristus förmått hjälpa. Då skulle också frälsningen ha berott på oss själva. Men så är det ju inte. Det säger ju Guds ord.
Frälsningen som vi alla har fått ta emot grundar sig på tron som alla får genom dopet och den heliga anden, som Jesus först lovade men också apostlarna. Det igen beror på Guds nåd och varje människa har möjligheten.