Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Samvaro med Herren
Predikan i Kullo bykyrka, Borgå domkyrka och Liljendals kyrka 25.7.2004

Jesus och hans tre närmaste lärjungar gick upp på ett högt berg. Bara de fyra. Petrus, Jakob och Johannes fick vara ensamma tillsammans med Jesus.
Då inträffar en omvälvande händelse: Jesu gudomliga natur uppenbaras för dem. Mose och Elia, som representerar lagen och profeterna, alltså GT, samtalar med Jesus, men försvinner sedan. Det är Jesus som är viktigast – och det är Jesus som blir kvar med lärjungarna. Det är samvaron med honom som är det centrala.

När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur har fört vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
På senare år har jag ändå kommit till insikt om att denna definition inte är fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av Bergspredikan, där Jesus lär oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med ”samtal” en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus säger i sin Bergspredikan, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord.
I vårt samhälle och i vår lutherska kyrka gör vi ofta just detta fel. Orden, de rätta formuleringarna, blir så viktiga, att budskapet fördunklas. Vi har så många träd omkring oss att vi inte ser en hurudan skog de bildar. Och att tänka sig att någon gång försöka sig på tystnad – inga ord, ingen musik, inga ljud – den tanken är direkt skrämmande för en del av oss, har jag märkt.
Ändå är stillheten och tystnaden så viktiga för oss. Det gäller inte bara för vårt andliga liv, utan också direkt för vår mentala hälsa. Vår hälsa är i fara både om vi aldrig får ha det tyst och stilla omkring oss och om vi aldrig får uppleva annat än stillhet. I vårt samhälle är förstås den förra faran betydligt mer överhängande.
Jag har en tydlig minnesbild från första klassen i folkskolan, nämligen vår klasslärares undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde tant Heddi oss, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå … in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).

Gospelkören His Master’s Noice sjunger en sång som börjar: Every time I – feel the Spirit – moving in my heart – I will pray. Ni har kanske hört den; det är en trevlig sång. Men också dess budskap är bristfälligt. Texten betyder fritt översatt: ”Jag ber varje gång som jag känner Anden röra sig i mitt hjärta.” Återigen är det bra att be när Anden leder en till det – men det är inte tillräckligt.
Det är lite som att säga: Varje gång jag känner mig hungrig, går jag till matbutiken. Problemet är att om jag är hungrig när jag går till butiken, så köper jag sådant som går snabbt att tillreda, så att min hunger snabbt släcks. Det leder till att den mat jag äter knappast är tillräckligt mångsidig och närande. Dessutom köper jag ofta för mycket mat om jag inspireras av min hunger, och det är inte heller nyttigt. Det jag istället borde göra är att planera mina uppköp och min matlagning, så att jag äter mångsidig mat i lagom mängder, och så att jag tillreder min mat i rätt tid, så att den är färdig när jag har behov av att äta den.
På samma sätt, och av motsvarande orsak, bör vi planera vårt böne- och andaktsliv. Om vi ber bara då vi känner Anden röra vid oss – då blir vår kontakt med Gud beroende av vårt eget känslotillstånd. Dessutom bortser vi helt från det faktum att vi har som mest behov av att be då när vi inte känner någonting alls, då när det verkar som om allt skulle vara hårt och kallt och stelt och stumt – för det finns också sådana tider i det andliga livet.
Regelbundenhet är nödvändig för vår andliga tillväxt – och då menar jag inte att vi skall läsa Bibeln och be regelbundet varannan skottdag, om det råkar vara en torsdag. Lite oftare än så får nog regelbundenheten infalla. Om vi vill vara i kontakt med vår Herre också vid andra tider än de regelbundna, är det ju bara att ta kontakt med honom, men den regelbundna ofta återkommande kontakten är den som Gud önskar, eftersom det är den som är bäst för oss.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast – var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat – gå upp på berget tillsammans med Jesus, så att säga. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt – eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Uppe på förklaringsberget trampar Petrus, sin vana trogen, i klaveret. Han håller på att prata sönder situationen, och föreslår dessutom att de skall stanna kvar där uppe på berget i hyddorna som lärjungarna skall bygga. Men precis som Jesus har lett sina lärjungar upp på berget, leder han dem ner tillbaka igen, tillbaka till vardagen, tillbaka till problemen – där samvaron med Herren också får fortsätta.