Predikan: 11 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kallelsetider
Predikan i Mariagården, Borgå 15.8.2004

På ett skriftskolläger diskuterades en gång möjligheten att leva som kristen i vardagen, efter lägret. Då utbrast en av flickorna: ”Här på lägret går det ju bra, men inte kan man tänka på Gud i stan!”
Det är beklagligt om det är så, men det är säkert en vanlig inställning. Vår vardag är så full av vardag, så att säga, att vi har svårt att hinna med allt. Vi stressar så med det vi måste göra att vi har svårt att hinna med det vi borde göra, och allra minst hinner vi med det som vi skulle vilja göra. Därför är det så vist inrättat att det i vars och ens liv kommer tider då vi mer eller mindre tvingas att stanna upp och lyssna till Guds tilltal och inse att han kallar på oss. Dessa tider kallas på s.k. Kanaans tungomål för ”kallelsetider”, och detta uttryck är också temat för den här söndagen.
Kallelsetiderna är tider då vi märker Guds närvaro på ett sätt som vi kanske inte annars gör. De är sällan roliga och trevliga just då som de pågår, men efteråt kan man se vilken inverkan de har haft. De kommer nämligen ofta, men inte alltid, i samband med någon förändring i livet eller någon kris – när någon närstående dör, t.ex., eller när vi gifter oss, eller varför inte i samband med skriftskolan.
Konfirmationen är ju, som vi vet, inte bara fest och presenter, utan dess grund är klart andlig: i konfirmationen bekräftar vi dopet och svarar ”ja” på Guds kallelse. Om denna bekräftelse sedan inramas av en glad fest, så är det inte illa, för den är verkligen värd att firas.
Men glädjen över Guds kallelse och allvaret i kallelsen går hand i hand. Dagens bibeltexter talar om detta. I episteltexten (Hebr 3:15-19) hörde vi: Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan. Det gäller att ta vara på tillfället när kallelsetiden kommer. Vi vet aldrig när nästa kallelsetid inträffar, eller om det alls kommer någon till. Vi vet ju inte hur vår framtid kommer att te sig, eller hur lång framtid just vi har framför oss. Därför gäller det att inte skjuta upp avgörandet, utan just nu fatta beslutet att följa Gud.

I många gallupar finns det olika svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. När det gäller Guds kallelse finns det inget ”vet inte”-alternativ, utan det gäller att svara antingen ”ja” eller ”nej” när frågan ställs. ”Vet inte” är i detta sammanhang det samma som ”nej”. Nu är en kallelsetid för oss. Om ni hör hans röst idag så ta ställning till vad den säger.
Annars kan det vara som en teologiestuderande uttryckte det i en predikan: ”Att predika för en del är som att hälla vatten på en gås. Det går in genom ena örat och ut genom det andra.”

I dagens heliga evangelium (Mt 11:20-24) talar Jesus till de städer där han har varit verksam. Idag kunde det kanske låta: ”Ve dig, Lovisa! Ve dig, Borgå! Och du, Helsingfors, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket.” Och varför säger han så? Jo, därför att invånarna i dessa städer har kastat bort sin möjlighet att säga ”ja” till Guds kallelse då när Jesus besökte dem. De har hört hans röst, men ändå sagt ”nej” eller – i värsta fall – ”vet inte”.
Det blir lite som när prästen var på besök hos en gammal dam och frågade: ”Kanske det passar tant att jag sjunger en psalm?” Damen svarade: ”Ja, gör det – så går jag ut i köket och kokar kaffe under tiden.” Det var ju inte riktigt så som prästen hade menat – och invånarna i de städer som Jesus besökte hade också fått saker om bakfoten, precis som det ofta går också idag.

”Men vad är det den där prästen nu försöker ge mig dåligt samvete för?” tänker kanske någon. ”Jag är ju en lika hygglig människa som alla andra: jag stjäl aldrig (annat än lite kontorsmaterial från jobbet), jag kör inte mot rött ljus (om det finns mycket folk i korsningen), jag slår aldrig min fru eller mina barn (om jag är nykter). Jag hör t.o.m. till kyrkan – eller skulle göra det om det inte kostade något. Vad skulle jag då ännu göra med något gudsförhållande?”
Man kan förstås ha delade meningar om vad det innebär att vara ”en vanlig hygglig människa” och om vilket värde det har. Ibland kunde det vara bättre att vara en ärlig skurk, så att säga, än en hygglig hycklare. En hycklare får ju akta vad han säger t.o.m. i familjekretsen. Annars kan det gå som i en familj där pappan inte var så förtjust i prästen utan vid ett tillfälle sade till sin fru i barnens närvaro att prästen var en riktig fårskalle. Nästa gång prästen kom på besök studerade sonen honom ingående och sade sedan bekymrat till sin far: ”Pappa, han har ju ingen fårskalle…”

Men oberoende av om vi är ärliga skurkar, hyggliga hycklare eller rent av ärligt hyggliga, så har vi behov av Gud. Vi kan aldrig uppnå himmelriket för egen maskin. Vi kan alltid försöka bli bättre människor – och bör också alltid sträva till det – men det räcker inte till. Det gäller att ta vara på Guds kallelse när den kommer, och också att vara säker på att den kommer just från Gud. Det rör sig en mängd missförstånd om saken i dagens samhälle.
Jag tänker inte gå igenom alla dessa missförstånd, men som exempel på ett sådant vill jag berätta hur det gick när en församling skulle få besök av en gästpredikant. Vaktmästaren skickades till stationen för att ta emot gästen, men visste inte hur han såg ut. Han såg sig om på perrongen, gick sedan fram till den som såg mest bedrövad och sur ut och frågade: ”Ursäkta, är det pastor den-och-den?” Mannen svarade: ”Nej, jag är inte präst – det är magsår.”

Att svara ”ja” på Guds kallelse tar inte bort glädjen ur livet, utan livet kan få ett nytt djup. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte att tvingas följa en massa regler, utan i stället att lyssna till Guds vilja med vårt liv. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte världsfrånvändhet, utan tvärtom, för att älska Gud utan att bry sig om sina medmänniskor är inte möjligt. Att svara ”ja” på Guds kallelse är att bli människa helt och fullt, att bli det som Gud tänkte sig när han skapade oss.