Karl af Hällström:
Helgonens exempel för oss heliga
Predikan i Pernå kyrka 6.11.2004
Helgonens exempel för oss heliga
Predikan i Pernå kyrka 6.11.2004
Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska. Här i Pernå har vi löst problemet genom att fira helgonen nu i högmässan och de avlidna i parentationsandakten i eftermiddag.
Helgon stöter man ofta på i de gamla kyrkorna, alltså de katolska och ortodoxa grenarna av kristendomen. Där har de en tudelad uppgift. Å ena sidan fungerar de för oss, som är kvar här på jorden, som exempel på hur det kristna livet kan levas eller på hur en kristen kan bli tvungen att dö för sin tro. Å andra sidan är helgonen en sorts mellanhänder, till vilka vi kan framföra våra problem och böneämnen, så att helgonen sedan kan föra dem vidare till Gud. De fungerar alltså som en slags himmelska förebedjare för oss. Speciellt markant är denna funktion när det gäller jungfru Maria, Gudsmodern, eftersom tanken är att Sonen inte kan förvägra sin mor det som hon ber honom om.
För oss protestanter ter sig den andra av dessa aspekter något problematisk. Vi tror ju nämligen att vi inte behöver några mellanhänder för att närma oss vår Herre. Varken helgon eller präster har den funktionen för oss. Vi har ju inte ens präster i egentlig mening, alltså offerpräster, i vår kyrka, till skillnad från de gamla kyrkorna. Jag och mina protestantiska ämbetsbröder är ju egentligen pastorer, alltså herdar. Vi är inga mellanhänder, utan endast vägledare och stödpersoner för dem som vill söka sig till Gud. Att vi kallas präster är en kvarleva från den katolska tiden, och någonting som är unikt för Norden. I alla andra språk kallas protestantiska ”präster” för pastorer eller något motsvarande.
Den första synpunkten som jag nämnde angående helgonen, alltså att de fungerar som exempel för oss, kan vi protestanter däremot utan större kval hålla med om. Gudsmodern är ett exempel för oss vad gäller ödmjukhet, gudsförtröstan och tro, bl.a. genom hennes svar till ängeln Gabriel: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt (Lk 1:38). Den helige Franciscus av Assisi är ett exempel på enkelhet och självutgivande kärlek för Kristi skull. Exemplen kan mångfaldigas.
Det som är viktigt att minnas angående helgonen är ändå att också de var människor som vi, ofullständiga som vi, syndiga som vi. Det som gjorde dem till helgon var inte att de i sig själva skulle ha varit perfekta, utan att de tillät Gud att verka genom dem, trots att de insåg sin egen ofullständighet.
I och för sig är det just detta som gör helgonen till så goda exempel för oss. Om de hade varit ouppnåeliga ideal, som vi kan sträva mot men aldrig ha en chans att nå till, skulle det ha varit rätt bedrövligt och hopplöst för oss, skulle jag anta. Men då också dessa personer är fullt mänskliga under helgonglorian, ger det oss hopp.
Jag har alltid upplevt att det sätt på vilket Paulus hälsar församlingen i Korinth är intressant. Han kallar dem nämligen Guds församling i Korinth, och ... alla heliga runt om i Achaia (2Kor 1:1) – och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja: de är t.o.m. större syndare än hedningarna! Trots detta kallar han dem alltså för heliga.
Och så är det också med oss. Också vi är heliga. Se omkring dig här i kyrkan idag. Har du sett så många heliga människor! Heliga är vi inte för att vi heller, lika lite som de som vi kallar helgon, skulle vara perfekta, utan därför att Gud verkar för oss, i oss – och också genom oss.
Dagens heliga evangelium (Mt 5:1-12), som vi hörde från altaret, är en del av Jesu bergspredikan, de s.k. saligprisningarna. Dessa är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi ska inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill det åtminstone. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill och bör också vi kristna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande, för den delen.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från kristendomens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt.
Om vi ser på helgonen, märker vi att också många av dem på något sätt har sökt denna balans. Detta exempel är minsann värt att följa.
Guds församling! Alla ni heliga i Pernå! Låt oss resa oss och tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
Helgon stöter man ofta på i de gamla kyrkorna, alltså de katolska och ortodoxa grenarna av kristendomen. Där har de en tudelad uppgift. Å ena sidan fungerar de för oss, som är kvar här på jorden, som exempel på hur det kristna livet kan levas eller på hur en kristen kan bli tvungen att dö för sin tro. Å andra sidan är helgonen en sorts mellanhänder, till vilka vi kan framföra våra problem och böneämnen, så att helgonen sedan kan föra dem vidare till Gud. De fungerar alltså som en slags himmelska förebedjare för oss. Speciellt markant är denna funktion när det gäller jungfru Maria, Gudsmodern, eftersom tanken är att Sonen inte kan förvägra sin mor det som hon ber honom om.
För oss protestanter ter sig den andra av dessa aspekter något problematisk. Vi tror ju nämligen att vi inte behöver några mellanhänder för att närma oss vår Herre. Varken helgon eller präster har den funktionen för oss. Vi har ju inte ens präster i egentlig mening, alltså offerpräster, i vår kyrka, till skillnad från de gamla kyrkorna. Jag och mina protestantiska ämbetsbröder är ju egentligen pastorer, alltså herdar. Vi är inga mellanhänder, utan endast vägledare och stödpersoner för dem som vill söka sig till Gud. Att vi kallas präster är en kvarleva från den katolska tiden, och någonting som är unikt för Norden. I alla andra språk kallas protestantiska ”präster” för pastorer eller något motsvarande.
Den första synpunkten som jag nämnde angående helgonen, alltså att de fungerar som exempel för oss, kan vi protestanter däremot utan större kval hålla med om. Gudsmodern är ett exempel för oss vad gäller ödmjukhet, gudsförtröstan och tro, bl.a. genom hennes svar till ängeln Gabriel: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt (Lk 1:38). Den helige Franciscus av Assisi är ett exempel på enkelhet och självutgivande kärlek för Kristi skull. Exemplen kan mångfaldigas.
Det som är viktigt att minnas angående helgonen är ändå att också de var människor som vi, ofullständiga som vi, syndiga som vi. Det som gjorde dem till helgon var inte att de i sig själva skulle ha varit perfekta, utan att de tillät Gud att verka genom dem, trots att de insåg sin egen ofullständighet.
I och för sig är det just detta som gör helgonen till så goda exempel för oss. Om de hade varit ouppnåeliga ideal, som vi kan sträva mot men aldrig ha en chans att nå till, skulle det ha varit rätt bedrövligt och hopplöst för oss, skulle jag anta. Men då också dessa personer är fullt mänskliga under helgonglorian, ger det oss hopp.
Jag har alltid upplevt att det sätt på vilket Paulus hälsar församlingen i Korinth är intressant. Han kallar dem nämligen Guds församling i Korinth, och ... alla heliga runt om i Achaia (2Kor 1:1) – och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja: de är t.o.m. större syndare än hedningarna! Trots detta kallar han dem alltså för heliga.
Och så är det också med oss. Också vi är heliga. Se omkring dig här i kyrkan idag. Har du sett så många heliga människor! Heliga är vi inte för att vi heller, lika lite som de som vi kallar helgon, skulle vara perfekta, utan därför att Gud verkar för oss, i oss – och också genom oss.
Dagens heliga evangelium (Mt 5:1-12), som vi hörde från altaret, är en del av Jesu bergspredikan, de s.k. saligprisningarna. Dessa är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi ska inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill det åtminstone. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill och bör också vi kristna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande, för den delen.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från kristendomens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt.
Om vi ser på helgonen, märker vi att också många av dem på något sätt har sökt denna balans. Detta exempel är minsann värt att följa.
Guds församling! Alla ni heliga i Pernå! Låt oss resa oss och tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar