Karl af Hällström:
"Plånboksmoral"
Predikan i Pernå kyrka 7.11.2004
"Plånboksmoral"
Predikan i Pernå kyrka 7.11.2004
Synd!
Församlingens nya präst kliver upp i predikstolen, och det första ord han släpper ur munnen är ordet "synd". Och både detta ord och själva begreppet "synd" upplever många moderna människor vara fullkomligt föråldrat. I dagens värld finns det, åtminstone i viss mån, sådant som är "rätt" och sådant som är "orätt", men "synd" - nej hör nu! Om det här är allt som prästerna och kyrkan kan tala om, så får det vara!
Mina predikningar brukar inte vara långa; de bara känns långa. Jag beklagar, men dagens predikan kring denna tematik är rätt lång, så sätt er väl till rätta. Eftersom vi inte firar nattvard idag, hinner vi nog med en lite längre predikan.
Jag har upprepade gånger hört kritik mot kyrkan, och särskilt dess gudstjänster, för att "man alltid måste känna sig så syndig när man kommer till kyrkan". Det som kritikerna då tänker på är naturligtvis syndabekännelsen i början av gudstjänsten. Bakom kritik av det här slaget ligger antagligen en attityd i stil med: "Inte är väl jag sämre än någon annan - jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa. Varför skulle jag komma till kyrkan om jag måste börja med att känna mig deprimerad?" Den som känner det så här kommer väl inte till gudstjänsten, och därför är ni som redan sitter i kyrkbänken kanske orätta personer att tala till om det här, men jag kan ändå inte låta bli. Den inställning som jag nyss refererade innehåller nämligen ett antal felaktigheter som jag vill försöka korrigera.
Det finns en klar skillnad mellan att inse att man är syndig och att känna sig deprimerad. Syndabekännelsens uppgift är inte att trycka ner någon i skorna, utan tvärtom att hjälpa den bekännande att gå vidare. Genom att bekänna sin synd och ta emot Guds förlåtelse, som prästen förkunnar, kan den kristne gå vidare med sitt liv utan antingen att bära på en överstor börda av skuld eller att förtränga denna börda helt och hållet. Förträngningar leder aldrig till något gott, det är betydligt bättre att försöka åtgärda sina problem när de uppstår. Ändå är det inte så få som försöker komma undan genom att förtränga sitt problem.
Den inställning som jag citerade tidigare - nämligen: "Inte är väl jag sämre än någon annan! Jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa" - denna inställning tycker jag verkar vara just förträngning. Man kan vara syndig trots att man inte är sämre än andra, trots att man gör sitt bästa, trots att man inte är någon dålig människa. Ja, ännu värre: Om man baserar sin syn på sig själv på hurudan man är i jämförelse med andra, så tar man nog miste. En sådan inställning innebär att man hela tiden måste snegla på vad andra gör, för att kunna jämföra sig med dem. "Hon där stal två tidningar i bokhandeln; jag har bara stulit en, så jag är bättre än hon!" - "Han där slog sin fru i sjukhusskick; min klarade sig med bara ett besök på hälsostationen, så jag är bättre än han!" Min poäng med den här galghumorn är naturligtvis att det är riskabelt om vårt rättesnöre blir hur andra beter sig. Tvärtom borde vi försöka leva enligt kriterier som: "Vad är rätt?" - "Vad är kärleksfullt?" - "Vilken är Guds vilja?"
Det är klart att insikten om att man är syndig, att man har misslyckats på flera sätt, kan leda till att man börjar känna sig deprimerad. Men som jag sade tidigare, så finns det inte orsak till det. Det är bättre att åtgärda saken. Det som kan korrigeras bör man naturligtvis rätta till, men i allmänhet blir någonting skadat av våra felsteg så illa att det inte helt går att återställa det. Då behöver vi förlåtelse, avlösning.
Ibland verkar det som om samma kritiker som jag hänvisade till i början av predikan skulle tycka att en annan dålig sak med kyrkan är vad man kallar den "billiga" nåden, något som man ser som ett simpelt sätt att slinka undan sitt ansvar. Men också det är en missuppfattning. Nåden, syndernas förlåtelse för Jesu Kristi och hans korsdöds skull, är inte billig - den är bara gratis. Kristus har med sitt liv betalat det höga priset för att vi skall få förlåtelsen som gåva. Förlåtelsen är inte simpel - den är bara enkel. Det är bara att be om förlåtelse för Jesu Kristi skull och ta emot den förlåtelsen. Det är inte ett sätt att slinka undan sitt ansvar, utan bara att bli av med sin skuld, som annars hotar att förlama en.
En skillnad mellan skuld och ansvar ser vi i dagens evangelium (Mt 18:23-35), som vi hörde från altaret. "Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren", som denna text kallas, tarvar ett par förklaringar av teknisk natur innan vi går till dess innehåll.
Först myntenheterna. En denar var vad en vanlig arbetare kunde räkna med att förtjäna med en dags arbete. En talent motsvarade 6.000 denarer. Talenten var m.a.o. ett mynt som vanligt folk inte hade tillgång till. Vad motsvarar då dessa summor i dagens mynt? Jag vill göra denna uträkning för att vi skall få en känslomässig uppfattning om vad det är frågan om i liknelsen.
Vi tänker ju i allmänhet i månadslöner, inte i dagslöner. Som bas för uträkningen gör jag antagandet att en arbetare av det slag som vi talar om kunde ha en månadslön på, säg, 1.200 €. Det innebär en dagslön på c. 55 €, som alltså blir denarens värde. Liknelsens andra tjänare hade en skuld på hundra denarer, alltså 5.500 € (32.700 mk) – en summa som man inte drar fram ur plånboken sådär bara, men samtidigt en summa som inte är orealistisk som skuld betraktat. Ett bostadslån är väl i allmänhet betydligt större.
Om vi då räknar med att en denar skulle motsvara 55 €, blir värdet på en talent 6.000 gånger högre, d.v.s. 330.000 €. Men den förste tjänaren i liknelsen var ju inte skyldig bara en talent, utan rent av tio tusen talenter - alltså sextio miljoner denarer - vilket enligt detta räknesätt skulle motsvara 3,3 miljarder euro (19,6 miljarder mk)! Det är en summa som är så hög att när jag skulle räkna ut den klarade min lilla fickräknare inte ens av den - det blev helt enkelt för många siffror. De enda som sysslar med sådana summor är väl tjänstemän på finansministeriet - ja, och så förstås de som räknar ut Soneras UMTS-förluster. Som skuld för en enda individ betraktat är den naturligtvis rent absurd. Vi skall återkomma till det om ett ögonblick.
En intressant detalj är den skuldfångenskap som kommer fram i liknelsen på ett sätt som visar att det var allmän praxis att sätta folk i fängelse om de inte kunde betala sina skulder. Man kan ju fråga sig vad det skulle tjäna till - om de satt i fängelse kunde de naturligtvis inte förtjäna ihop pengar för att avkorta skulden. Tanken var väl den att den skuldsattes familj skulle försöka få ihop pengarna - antingen genom att arbeta, eller genom att sälja något. Man kunde sälja hus och ägodelar eller rent av sälja sig själv som slavar. Här har vi ett historiskt perspektiv på våra dagars rovkapitalism. Men skuldfångenskapens viktigaste funktion var väl ändå att ge ett varnande exempel på hur det kunde gå om man inte skötte sig. Ingen skuldsanering här inte! Pengarna eller friheten!
Men det här är ju inte poängen med liknelsen. Det som händer är följande. En kung går igenom sina räkenskaper, och märker att en av hans tjänare är skyldig honom den absurda summa som vi diskuterade tidigare: tio tusen talenter, alltså flera miljarder euro. Då mannen inte kunde betala utan bad att få tid på sig, efterskänkte kungen hela skulden. När tjänaren gick därifrån träffade han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer, alltså några tusen euro. Också denna tjänare bad om tid att betala, men blev kastad i skuldfångenskap. Då kungen fick reda på detta blev han arg och kastade också den första tjänaren i skuldfångenskap.
Nu är det här ju inte bara en berättelse eller en saga, utan det är en liknelse. Jesus vill föra fram en poäng genom att berätta den. Han inleder med att säga: Därför är det med himmelriket som när ... Vad vill då liknelsen säga om himmelriket?
Jag tror att uttolkningen bör vara ungefär den här. Kungen är Gud. Redovisningen kan vara domedagen, men kan också ske redan här och nu. Den första tjänaren är vi, och den absurda skulden som aldrig skulle kunna betalas tillbaka genom ett normalt liv är vår synd. Den stränga men rättvisa domen vore att vi skulle få ett strängt straff, så som tjänaren dömdes till slaveri, men då vi ber till Gud om hjälp och förlåtelse har han medlidande med oss och förlåter oss våra synder.
Så långt är allt bra. Frågan är sedan hur vi reagerar på detta, hur vi handlar i fortsättningen. Han som fick sin miljardskuld efterskänkt handlade med den andra tjänaren på ett sätt som han utan tvivel hade juridisk rätt till. Problemet var att han då själv råkade ut för kungens juridiskt korrekta men nådeslösa behandling. I stället borde han som hade fått mycket förlåtet ha tagit exempel av förlåtelsen och själv ha förlåtit den som var skyldig honom en liten, liten bråkdel av vad han själv hade varit skyldig.
Grundpoängen är alltså att om vi får våra synder och skulder förlåtna, skall också vi förlåta dem som har gjort fel mot oss. Den här principen förbinder vi ju oss till varje gång vi ber Herrens bön: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Vi binder alltså på ett sätt Guds förlåtelse till vår förlåtelse. Vi ber att Gud skall förlåta oss lika mycket - eller lika litet - som vi förlåter våra medmänniskor.
Detta gäller ju minsann inte bara på det ekonomiska planet. Man kan se det som intressant att Jesus väljer att tala i ekonomiska termer om redovisning och summor av pengar, när han vill få fram sin poäng, men det beror kanske på att det är lättast för oss att greppa en sådan tanke. Pengar förstår vi ju oss alla på. Vi skall bara inte dra detta för långt och säga att liknelsens poäng gäller allt utom pengar.
Ibland verkar det som om man skulle misstolka och felcitera Paulus med att säga … pengar är roten till allt ont. Men det är inte så det står. Pengar är inte i sig goda eller onda, utan neutrala. Pengar är ett abstrakt begrepp som hjälper oss att hålla reda på hur mycket en person eller instans är skyldig en annan. Det är ju inte sedlarna och mynten i sig som är pengarna, utan det viktiga är det världsvida system som fungerar genom utbyte av dessa symboler. Penningekonomin är mycket mer praktisk och effektiv än t.ex. byteshandel. Men också detta kan gå för långt och få en alltför stor inverkan på människors tankevärld. Det korrekta Pauluscitatet (1Tim 6:10) lyder nämligen: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Därför vill jag här framhålla att om vi vill vara kristna, så bör vi låta Gud få inflytande över alla områden i vårt liv, inte bara vissa områden. Om Jesus är kung i mitt hjärta, så bör han få vara det också över min plånbok. För en del är vad man kunde kalla "plånboksmoralen" lättare än att vara moralisk på andra områden i livet, för andra är det betydligt svårare. Vilka uttryck detta tar sig måste få variera från person till person. Vi är alla individer och var och en av oss måste arbeta med det som är svårast just för den. Jag vill ändå peka på ett par praktiska saker i det här med en moralisk plånbok.
En aspekt är den sanning som vi har fått höra till lust och leda, nämligen att vi här i västvärlden är enormt mycket rikare än vad man är på andra håll. Ändå har Jesus dött också för dessa andra människor. Likaså finns det i vårt samhälle sådana som har större resurser än andra. Detta betyder att vi som kristna bör arbeta för en utjämning, så att den som har mindre ändå har så mycket att den klarar sig - solidaritet, med andra ord. Det finns många sätt att arbeta för solidariteten, och återigen måste var och en göra sina egna val. Ett par sätt vill jag nämna.
Ett sätt att vara solidarisk är att delta i olika insamlingar för goda ändamål, antingen genom direkta penningdonationer, eller genom att köpa saker som man ändå skulle köpa, men där intäkterna går till ett gott ändamål. Med det sistnämnda tänker jag exempelvis på olika basarer och loppmarknader.
Ett annat sätt att vara solidarisk är någonting som man ofta hör klagomål över och som en del försöker slinka undan eller fuska med, nämligen skatterna. Det är ju nämligen inte frågan om att staten och kommunerna tar våra pengar bara för ros skull eller utan att ge någonting istället. Det vi får för våra skattemedel är sådant som det är lätt för den rika eller välbärgade att skaffa sig, men betydligt svårare för den fattiga: hälso- och sjukvård, utbildning o.s.v. Jag säger inte att vårt skattesystem är perfekt, men jag påstår att skatter är ett uttryck för solidaritet och därför i harmoni med kärleken till nästan.
Jesu liknelse gäller inte bara i överförd bemärkelse, utan också bokstavligen i det här med en moralisk plånbok. Om de som är skyldiga oss pengar har svårigheter att betala tillbaka, bör vi inte kräva att få allt tillbaka meddetsamma. Vi måste också kunna överväga mer kärleksfulla alternativ, som kanske skadar vår plånbok, men blir nyttiga för oss på längre sikt och på andra plan. Vad detta innebär måste avgöras separat i varje enskilt fall. Men "plånboksmoral" får vi inte applicera bara på vår personliga ekonomi, utan också nationalekonomiskt, genom att överväga hur vi bäst stöder de fattigaste länderna på jorden. Här visar vårt land exempel på en hårresande själviskhet.
Jag inledde den här predikan med synd - med att tala om synd, alltså. Vi har märkt att det finns många fler sorters synd än bara sexuella felsteg. Vi har märkt att det finns möjlighet till förlåtelse för våra synder, vilka de än är. Vi har också märkt att om vi tar emot denna förlåtelse, så bör vi också föra den vidare och möta våra medmänniskor med solidaritet, värme, kärlek och förlåtelse på livets alla områden. Det är frågan om en livsstil, en inställning till tillvaron, snarare än om ett antal enskilda handlingar.
Låt oss så resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
Församlingens nya präst kliver upp i predikstolen, och det första ord han släpper ur munnen är ordet "synd". Och både detta ord och själva begreppet "synd" upplever många moderna människor vara fullkomligt föråldrat. I dagens värld finns det, åtminstone i viss mån, sådant som är "rätt" och sådant som är "orätt", men "synd" - nej hör nu! Om det här är allt som prästerna och kyrkan kan tala om, så får det vara!
Mina predikningar brukar inte vara långa; de bara känns långa. Jag beklagar, men dagens predikan kring denna tematik är rätt lång, så sätt er väl till rätta. Eftersom vi inte firar nattvard idag, hinner vi nog med en lite längre predikan.
Jag har upprepade gånger hört kritik mot kyrkan, och särskilt dess gudstjänster, för att "man alltid måste känna sig så syndig när man kommer till kyrkan". Det som kritikerna då tänker på är naturligtvis syndabekännelsen i början av gudstjänsten. Bakom kritik av det här slaget ligger antagligen en attityd i stil med: "Inte är väl jag sämre än någon annan - jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa. Varför skulle jag komma till kyrkan om jag måste börja med att känna mig deprimerad?" Den som känner det så här kommer väl inte till gudstjänsten, och därför är ni som redan sitter i kyrkbänken kanske orätta personer att tala till om det här, men jag kan ändå inte låta bli. Den inställning som jag nyss refererade innehåller nämligen ett antal felaktigheter som jag vill försöka korrigera.
Det finns en klar skillnad mellan att inse att man är syndig och att känna sig deprimerad. Syndabekännelsens uppgift är inte att trycka ner någon i skorna, utan tvärtom att hjälpa den bekännande att gå vidare. Genom att bekänna sin synd och ta emot Guds förlåtelse, som prästen förkunnar, kan den kristne gå vidare med sitt liv utan antingen att bära på en överstor börda av skuld eller att förtränga denna börda helt och hållet. Förträngningar leder aldrig till något gott, det är betydligt bättre att försöka åtgärda sina problem när de uppstår. Ändå är det inte så få som försöker komma undan genom att förtränga sitt problem.
Den inställning som jag citerade tidigare - nämligen: "Inte är väl jag sämre än någon annan! Jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa" - denna inställning tycker jag verkar vara just förträngning. Man kan vara syndig trots att man inte är sämre än andra, trots att man gör sitt bästa, trots att man inte är någon dålig människa. Ja, ännu värre: Om man baserar sin syn på sig själv på hurudan man är i jämförelse med andra, så tar man nog miste. En sådan inställning innebär att man hela tiden måste snegla på vad andra gör, för att kunna jämföra sig med dem. "Hon där stal två tidningar i bokhandeln; jag har bara stulit en, så jag är bättre än hon!" - "Han där slog sin fru i sjukhusskick; min klarade sig med bara ett besök på hälsostationen, så jag är bättre än han!" Min poäng med den här galghumorn är naturligtvis att det är riskabelt om vårt rättesnöre blir hur andra beter sig. Tvärtom borde vi försöka leva enligt kriterier som: "Vad är rätt?" - "Vad är kärleksfullt?" - "Vilken är Guds vilja?"
Det är klart att insikten om att man är syndig, att man har misslyckats på flera sätt, kan leda till att man börjar känna sig deprimerad. Men som jag sade tidigare, så finns det inte orsak till det. Det är bättre att åtgärda saken. Det som kan korrigeras bör man naturligtvis rätta till, men i allmänhet blir någonting skadat av våra felsteg så illa att det inte helt går att återställa det. Då behöver vi förlåtelse, avlösning.
Ibland verkar det som om samma kritiker som jag hänvisade till i början av predikan skulle tycka att en annan dålig sak med kyrkan är vad man kallar den "billiga" nåden, något som man ser som ett simpelt sätt att slinka undan sitt ansvar. Men också det är en missuppfattning. Nåden, syndernas förlåtelse för Jesu Kristi och hans korsdöds skull, är inte billig - den är bara gratis. Kristus har med sitt liv betalat det höga priset för att vi skall få förlåtelsen som gåva. Förlåtelsen är inte simpel - den är bara enkel. Det är bara att be om förlåtelse för Jesu Kristi skull och ta emot den förlåtelsen. Det är inte ett sätt att slinka undan sitt ansvar, utan bara att bli av med sin skuld, som annars hotar att förlama en.
En skillnad mellan skuld och ansvar ser vi i dagens evangelium (Mt 18:23-35), som vi hörde från altaret. "Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren", som denna text kallas, tarvar ett par förklaringar av teknisk natur innan vi går till dess innehåll.
Först myntenheterna. En denar var vad en vanlig arbetare kunde räkna med att förtjäna med en dags arbete. En talent motsvarade 6.000 denarer. Talenten var m.a.o. ett mynt som vanligt folk inte hade tillgång till. Vad motsvarar då dessa summor i dagens mynt? Jag vill göra denna uträkning för att vi skall få en känslomässig uppfattning om vad det är frågan om i liknelsen.
Vi tänker ju i allmänhet i månadslöner, inte i dagslöner. Som bas för uträkningen gör jag antagandet att en arbetare av det slag som vi talar om kunde ha en månadslön på, säg, 1.200 €. Det innebär en dagslön på c. 55 €, som alltså blir denarens värde. Liknelsens andra tjänare hade en skuld på hundra denarer, alltså 5.500 € (32.700 mk) – en summa som man inte drar fram ur plånboken sådär bara, men samtidigt en summa som inte är orealistisk som skuld betraktat. Ett bostadslån är väl i allmänhet betydligt större.
Om vi då räknar med att en denar skulle motsvara 55 €, blir värdet på en talent 6.000 gånger högre, d.v.s. 330.000 €. Men den förste tjänaren i liknelsen var ju inte skyldig bara en talent, utan rent av tio tusen talenter - alltså sextio miljoner denarer - vilket enligt detta räknesätt skulle motsvara 3,3 miljarder euro (19,6 miljarder mk)! Det är en summa som är så hög att när jag skulle räkna ut den klarade min lilla fickräknare inte ens av den - det blev helt enkelt för många siffror. De enda som sysslar med sådana summor är väl tjänstemän på finansministeriet - ja, och så förstås de som räknar ut Soneras UMTS-förluster. Som skuld för en enda individ betraktat är den naturligtvis rent absurd. Vi skall återkomma till det om ett ögonblick.
En intressant detalj är den skuldfångenskap som kommer fram i liknelsen på ett sätt som visar att det var allmän praxis att sätta folk i fängelse om de inte kunde betala sina skulder. Man kan ju fråga sig vad det skulle tjäna till - om de satt i fängelse kunde de naturligtvis inte förtjäna ihop pengar för att avkorta skulden. Tanken var väl den att den skuldsattes familj skulle försöka få ihop pengarna - antingen genom att arbeta, eller genom att sälja något. Man kunde sälja hus och ägodelar eller rent av sälja sig själv som slavar. Här har vi ett historiskt perspektiv på våra dagars rovkapitalism. Men skuldfångenskapens viktigaste funktion var väl ändå att ge ett varnande exempel på hur det kunde gå om man inte skötte sig. Ingen skuldsanering här inte! Pengarna eller friheten!
Men det här är ju inte poängen med liknelsen. Det som händer är följande. En kung går igenom sina räkenskaper, och märker att en av hans tjänare är skyldig honom den absurda summa som vi diskuterade tidigare: tio tusen talenter, alltså flera miljarder euro. Då mannen inte kunde betala utan bad att få tid på sig, efterskänkte kungen hela skulden. När tjänaren gick därifrån träffade han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer, alltså några tusen euro. Också denna tjänare bad om tid att betala, men blev kastad i skuldfångenskap. Då kungen fick reda på detta blev han arg och kastade också den första tjänaren i skuldfångenskap.
Nu är det här ju inte bara en berättelse eller en saga, utan det är en liknelse. Jesus vill föra fram en poäng genom att berätta den. Han inleder med att säga: Därför är det med himmelriket som när ... Vad vill då liknelsen säga om himmelriket?
Jag tror att uttolkningen bör vara ungefär den här. Kungen är Gud. Redovisningen kan vara domedagen, men kan också ske redan här och nu. Den första tjänaren är vi, och den absurda skulden som aldrig skulle kunna betalas tillbaka genom ett normalt liv är vår synd. Den stränga men rättvisa domen vore att vi skulle få ett strängt straff, så som tjänaren dömdes till slaveri, men då vi ber till Gud om hjälp och förlåtelse har han medlidande med oss och förlåter oss våra synder.
Så långt är allt bra. Frågan är sedan hur vi reagerar på detta, hur vi handlar i fortsättningen. Han som fick sin miljardskuld efterskänkt handlade med den andra tjänaren på ett sätt som han utan tvivel hade juridisk rätt till. Problemet var att han då själv råkade ut för kungens juridiskt korrekta men nådeslösa behandling. I stället borde han som hade fått mycket förlåtet ha tagit exempel av förlåtelsen och själv ha förlåtit den som var skyldig honom en liten, liten bråkdel av vad han själv hade varit skyldig.
Grundpoängen är alltså att om vi får våra synder och skulder förlåtna, skall också vi förlåta dem som har gjort fel mot oss. Den här principen förbinder vi ju oss till varje gång vi ber Herrens bön: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Vi binder alltså på ett sätt Guds förlåtelse till vår förlåtelse. Vi ber att Gud skall förlåta oss lika mycket - eller lika litet - som vi förlåter våra medmänniskor.
Detta gäller ju minsann inte bara på det ekonomiska planet. Man kan se det som intressant att Jesus väljer att tala i ekonomiska termer om redovisning och summor av pengar, när han vill få fram sin poäng, men det beror kanske på att det är lättast för oss att greppa en sådan tanke. Pengar förstår vi ju oss alla på. Vi skall bara inte dra detta för långt och säga att liknelsens poäng gäller allt utom pengar.
Ibland verkar det som om man skulle misstolka och felcitera Paulus med att säga … pengar är roten till allt ont. Men det är inte så det står. Pengar är inte i sig goda eller onda, utan neutrala. Pengar är ett abstrakt begrepp som hjälper oss att hålla reda på hur mycket en person eller instans är skyldig en annan. Det är ju inte sedlarna och mynten i sig som är pengarna, utan det viktiga är det världsvida system som fungerar genom utbyte av dessa symboler. Penningekonomin är mycket mer praktisk och effektiv än t.ex. byteshandel. Men också detta kan gå för långt och få en alltför stor inverkan på människors tankevärld. Det korrekta Pauluscitatet (1Tim 6:10) lyder nämligen: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Därför vill jag här framhålla att om vi vill vara kristna, så bör vi låta Gud få inflytande över alla områden i vårt liv, inte bara vissa områden. Om Jesus är kung i mitt hjärta, så bör han få vara det också över min plånbok. För en del är vad man kunde kalla "plånboksmoralen" lättare än att vara moralisk på andra områden i livet, för andra är det betydligt svårare. Vilka uttryck detta tar sig måste få variera från person till person. Vi är alla individer och var och en av oss måste arbeta med det som är svårast just för den. Jag vill ändå peka på ett par praktiska saker i det här med en moralisk plånbok.
En aspekt är den sanning som vi har fått höra till lust och leda, nämligen att vi här i västvärlden är enormt mycket rikare än vad man är på andra håll. Ändå har Jesus dött också för dessa andra människor. Likaså finns det i vårt samhälle sådana som har större resurser än andra. Detta betyder att vi som kristna bör arbeta för en utjämning, så att den som har mindre ändå har så mycket att den klarar sig - solidaritet, med andra ord. Det finns många sätt att arbeta för solidariteten, och återigen måste var och en göra sina egna val. Ett par sätt vill jag nämna.
Ett sätt att vara solidarisk är att delta i olika insamlingar för goda ändamål, antingen genom direkta penningdonationer, eller genom att köpa saker som man ändå skulle köpa, men där intäkterna går till ett gott ändamål. Med det sistnämnda tänker jag exempelvis på olika basarer och loppmarknader.
Ett annat sätt att vara solidarisk är någonting som man ofta hör klagomål över och som en del försöker slinka undan eller fuska med, nämligen skatterna. Det är ju nämligen inte frågan om att staten och kommunerna tar våra pengar bara för ros skull eller utan att ge någonting istället. Det vi får för våra skattemedel är sådant som det är lätt för den rika eller välbärgade att skaffa sig, men betydligt svårare för den fattiga: hälso- och sjukvård, utbildning o.s.v. Jag säger inte att vårt skattesystem är perfekt, men jag påstår att skatter är ett uttryck för solidaritet och därför i harmoni med kärleken till nästan.
Jesu liknelse gäller inte bara i överförd bemärkelse, utan också bokstavligen i det här med en moralisk plånbok. Om de som är skyldiga oss pengar har svårigheter att betala tillbaka, bör vi inte kräva att få allt tillbaka meddetsamma. Vi måste också kunna överväga mer kärleksfulla alternativ, som kanske skadar vår plånbok, men blir nyttiga för oss på längre sikt och på andra plan. Vad detta innebär måste avgöras separat i varje enskilt fall. Men "plånboksmoral" får vi inte applicera bara på vår personliga ekonomi, utan också nationalekonomiskt, genom att överväga hur vi bäst stöder de fattigaste länderna på jorden. Här visar vårt land exempel på en hårresande själviskhet.
Jag inledde den här predikan med synd - med att tala om synd, alltså. Vi har märkt att det finns många fler sorters synd än bara sexuella felsteg. Vi har märkt att det finns möjlighet till förlåtelse för våra synder, vilka de än är. Vi har också märkt att om vi tar emot denna förlåtelse, så bör vi också föra den vidare och möta våra medmänniskor med solidaritet, värme, kärlek och förlåtelse på livets alla områden. Det är frågan om en livsstil, en inställning till tillvaron, snarare än om ett antal enskilda handlingar.
Låt oss så resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar