Karl af Hällström:
Levande vatten och alternativ andlighet
Predikan i Pernå kyrka och Andreaskapellet 16.1.2005
Levande vatten och alternativ andlighet
Predikan i Pernå kyrka och Andreaskapellet 16.1.2005
Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4) har en nästan överraskande modern klang. Också idag talar vi ofta om prästgård och gärdsgård. Jesus säger någonting, den samariska kvinnan tolkar det så som hon vill förstå det, Jesus försöker förklara vad han menade, kvinnan missförstår på nytt … Man blir frustrerad med mindre.
Jesus ber kvinnan om något att dricka. Hon uttrycker sin förvåning över att han inte bryr sig om renhetsföreskrifterna som sätter upp gränser både mellan judar och samarier och mellan män och kvinnor. Jesus svarar med att göra ett andligt påstående om att han kan ge henne ”levande vatten”. Kvinnan tolkar påståendet bokstavligt och konstaterar att han utan hjälpmedel inte kan få upp något levande friskt vatten ur brunnen. Jesus försöker på nytt: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv (v. 14). Fortfarande missförstår kvinnan honom och tänker ungefär: ”Wow! Det här var ekonomiskt lönsamt – om jag aldrig behöver gå efter vatten har jag ju mycket mindre arbete!”
Jesus suckar och börjar på ny kula. När han visar sin övernaturliga kunskap om kvinnans tidigare och nuvarande livsöden, inser hon plötsligt att det var något speciellt med honom. Först kallar hon honom för profet, men snart börjar hon misstänka att han rent av kunde vara Messias, vilket Jesus också bekräftar. Man tycker sig nästan märka en suck av lättnad. Till slut, efter många turer i långdansen, går Jesu budskap hem hos kvinnan.
Livets vatten – levande vatten – är det som förenar de olika bibelavsnitt som vi idag har hört läsas. I första läsningen (2Mos 17:1-6) hörde vi hur Mose på Guds uppdrag fick fram rinnande, levande vatten ur klippan, medan det i läsningen ur Upp står: … den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Och i Jesu samtal med den samariska kvinnan kretsade ju missförstånden kring en bokstavlig och en andlig tolkning av detta begrepp.
Det var ändå inte bara samariskan som har missförstått tanken om det levande vattnet och om källan i oss. Hon tolkade tanken bokstavligt, när Jesus menade den andligt. Idag står vi inför en annan feltolkning, nämligen att den som får det levande vattnet själv kan utnyttja det till precis vad man vill. Oftare kanske man talar om anden eller den heliga Anden i det här sammanhanget.
Det finns rätt många som sysslar med olika slags alternativa terapier, helanden och annat liknande som säger att de gör det de gör med hjälp av den helige Ande, som bor i dem på sätt eller annat. Den här bilden är ju, som ni märker, parallell med bilden av källflödet inom oss. Och det är klart att Gud har kraft att göra under, det finns det många vittnesmål om. Men målet med undren är alltid att skapa tro, inte att demonstrera någons fingerfärdighet eller ”andliga talanger”, om man uttrycker det så – och åtminstone inte att någon skall sko sig på andras bekostnad. Ekonomisk nytta är i alltför många fall också inblandad i dessa alternativterapier – liksom för all del i mångt och mycket annat i västerlandet.
När jag nu har kommit in på ämnet vill ändå jag passa på att säga några ord om denna alternativa verksamhet.
Akupunktur, aromterapi, astrologi, healing, homeopati, kristallterapi, naturmediciner av olika slag och zonterapi är bara några exempel på sådant som har vuxit fram under 1900-talets sista decennier för att fylla en fysisk och andlig marknadsnisch. Exemplen är i alfabetisk ordning, inte i någon rangordning av något slag. Den marknadsnisch som jag nämnde har efterlämnats av å ena sidan skolmedicinens institutionalisering, som ledde till att läkarna upplevdes vara allt längre borta från sina klienter, och å andra sidan det urbaniserade mångkulturella samhällets intåg, som förde med sig en värderelativism som inte hade funnits i tidigare generationer. Med ”värderelativism” menar jag tanken att alla kan ha rätt, oberoende av hur diametralt motsatta åsikter man framför.
Alltnog, dessa exempel på alternativa vårdmetoder, terapier och tänkesätt är, som vi förstår, uttryckligen endast exempel. Det finns så många olika former, att den som inte specifikt forskar i saken inte kan ha möjlighet att överblicka alla. Inte heller jag är någon expert på området och tänker därför inte försöka analysera exemplen ett och ett. De är alla olika – men med ett uttryck som jag vill minnas att min lärare i franska en gång lärde mig: Plus ça change, plus c’est la même chose – ju mer det förändras, desto mer är det samma sak. Oberoende av vilka de yttre olikheterna är, finns det alltså en möjlighet för oss kristna att ha ett visst system i vårt förhållningssätt till dessa företeelser. Jag vill påstå att det handlar om två punkter: vettighet och andlighet.
Vetenskapen är vetenskap därför att den strävar efter en viss metodik, en viss objektivism, i sitt sökande efter kunskap och sitt testande av nya fakta. Därför kan vi lita på att t.ex. skolmedicinen testar nya läkemedel grundligt innan man tar dem i bruk, och att de mediciner vi använder inte i princip skadar oss – åtminstone inte mer än den sjukdom som de är satta att bekämpa. Eftersom läkare och andra vetenskapsmän är människor, också de, sker det ibland mänskliga misstag, men man strävar metodiskt efter att eliminera möjligheterna till misstag så långt som möjligt.
Om denna vetenskapliga försiktighet (kalla den skepticism, den som vill) kontrasteras med t.ex. de naturpreparat som säljs t.o.m. i våra matbutiker, kan vi konstatera att naturpreparaten inte är testade så som vi skulle vänta oss av ett läkemedel. Trots detta är det många som tror på dessa preparat som om de vore mediciner. Kalkpreparat kan säkert stärka benbyggnaden, men om någon har skelettcancer är det inte kalk han behöver, utan cytostatika.
Många mediciner har biverkningar, som känt. Homeopatin baserar sig på tanken att om ett ämne är verksamt, så är det verksamt hur mycket man än späder ut det, men vid utspädning slipper man biverkningarna. Detta är naturligtvis rent lurendrejeri. Tag en aspirintablett, lös upp den i tiotusen liter vatten, drick en matsked av det vattnet och se vad som händer med din huvudvärk. Du får inte magsår av den utspädda acetylsalisylsyran, men du behåller huvudvärken. Dessutom får du ont i plånbokstrakten av att betala dyrt för vattenflaskan.
Den första frågan när vi träffar på dessa alternativa rörelser är alltså vettigheten: Vad påstår man sig kunna åstadkomma med dessa terapier? På vad baserar man detta påstående? På vilket sätt är effekten och eventuella bieffekter testade? Fungerar det här på vem som helst, eller bara om man tror på det?
Här kommer vi in på den andra frågan som för oss kristna är viktig. Hur inverkar allt detta på vår tro? Växer vi som människor och som kristna, eller tar vi skada på något sätt? Vilken slags andemakter är i rörelse?
Jag nämnde tidigare att det finns terapeuter som helar, botar eller överhuvudtaget verkar med hjälp av ”den helige Ande” – men som i samma andetag förnekar att de tror på Jesus! Det här är oförenligt med den kristna tron. Guds treenighet innebär inte att en av Guds tre delar (som kallas ”personer”) finns här, en annan där och den tredje där borta, utan att där en är närvarande, där är alla tre närvarande. Att alltså rycka loss den helige Ande som någonting som existerar oberoende av Fadern och Sonen är alltså gallimatias ur kristen synvinkel. Om någon vill tro på det sättet, kan jag inte hindra honom, men att påstå att detta vore kristendom är alltså inte med sanningen överensstämmande.
Den andra frågan till de alternativa rörelserna är alltså andligheten: Hurudan är den gudsbild ni saluför? Den andlighet ni för fram, pekar den på Jesus eller någon annanstans? Hurudana frukter har ni: frid och kärlek eller ofrid och hat? Växer jag som kristen av detta, alltså kommer jag närmare Gud eller längre bort från honom?
Varför är sådana här rörelser så populära? Antagligen åtminstone delvis därför att de som sysslar med detta tar sig tid med människor. En läkare som skall träffa tre-fyra patienter i timmen har inte tid att lyssna på dem, utan vill bara så snabbt som möjligt komma till en diagnos. Det är inte läkarens fel, utan systemets. Men när vi har slagit ihop folk i stora betongkolosser där man inte känner sin granne och alltså inte kan sticka sig in för en pratstund som på landet, bär många på en massa uppdämmt prat – ett behov av att tala med någon annan, oberoende av vem det kan vara frågan om. Om ansiktena i TV-rutan är ens närmaste bekanta, fyller astrologer och aromterapeuter en funktion, även om det förstås är tråkigt att det är just de som gör det.
Med den här tanken i bakhuvudet vill jag påstå att vi som kristna bäst motverkar dessa olika icke-kristna rörelser med nyandlig färgton genom att vara just kristna. Jesus har gett oss ett exempel på detta i dagens evangelium, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jag konstaterade i början att hon missförstod honom gång på gång, och att han antagligen började bli frustrerad. Nå, kanske Jesus inte blev det, men när jag är inblandad i liknande diskussioner, måste jag erkänna att jag ibland blir frustrerad.
Men Jesus gav inte upp. Han visade sin kärlek till kvinnan genom att fortsätta sin diskussion med henne. Också hon var förresten säkert en mycket ensam människa. Eftersom hon mitt på dagen kom efter vatten, vilket var ett tungt arbete, istället för att göra det då det var svalare på morgonen eller kvällen, kan vi dra slutsatsen att de andra kvinnorna i staden uteslöt henne ur sin gemenskap. Vi kan kalla det mobbning, om vi vill; orsaken kan säkert sökas i hennes många äktenskap och förhållanden. En kvinna kunde inte tala med en främmande man, och kvinnorna ville inte tala med henne. Den enda hon kunde prata med var hennes egen familj, och det räcker inte riktigt till. Men Jesus talade med henne.
Här har vi ett exempel att följa. På gator och torg, i kafeer och butiker, i bussar och tåg, och också i stugor runt om i bygden finns många som inte har någon att tala med. De kanske inte har talat mer än något ord med någon annan på mycket länge. Det kan vara svårt att hitta dem, men om de inleder en diskussion med oss skall vi inte genast stöta dem ifrån oss, utan försöka hitta lite tid åt dem, om så bara några minuter. Också det är att dela med sig av det levande, friska vattnet som vi har fått, så att en medmänniska igen får kraft att gå ett stycke vidare.
Också detta är kristen tro. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.
Jesus ber kvinnan om något att dricka. Hon uttrycker sin förvåning över att han inte bryr sig om renhetsföreskrifterna som sätter upp gränser både mellan judar och samarier och mellan män och kvinnor. Jesus svarar med att göra ett andligt påstående om att han kan ge henne ”levande vatten”. Kvinnan tolkar påståendet bokstavligt och konstaterar att han utan hjälpmedel inte kan få upp något levande friskt vatten ur brunnen. Jesus försöker på nytt: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv (v. 14). Fortfarande missförstår kvinnan honom och tänker ungefär: ”Wow! Det här var ekonomiskt lönsamt – om jag aldrig behöver gå efter vatten har jag ju mycket mindre arbete!”
Jesus suckar och börjar på ny kula. När han visar sin övernaturliga kunskap om kvinnans tidigare och nuvarande livsöden, inser hon plötsligt att det var något speciellt med honom. Först kallar hon honom för profet, men snart börjar hon misstänka att han rent av kunde vara Messias, vilket Jesus också bekräftar. Man tycker sig nästan märka en suck av lättnad. Till slut, efter många turer i långdansen, går Jesu budskap hem hos kvinnan.
Livets vatten – levande vatten – är det som förenar de olika bibelavsnitt som vi idag har hört läsas. I första läsningen (2Mos 17:1-6) hörde vi hur Mose på Guds uppdrag fick fram rinnande, levande vatten ur klippan, medan det i läsningen ur Upp står: … den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Och i Jesu samtal med den samariska kvinnan kretsade ju missförstånden kring en bokstavlig och en andlig tolkning av detta begrepp.
Det var ändå inte bara samariskan som har missförstått tanken om det levande vattnet och om källan i oss. Hon tolkade tanken bokstavligt, när Jesus menade den andligt. Idag står vi inför en annan feltolkning, nämligen att den som får det levande vattnet själv kan utnyttja det till precis vad man vill. Oftare kanske man talar om anden eller den heliga Anden i det här sammanhanget.
Det finns rätt många som sysslar med olika slags alternativa terapier, helanden och annat liknande som säger att de gör det de gör med hjälp av den helige Ande, som bor i dem på sätt eller annat. Den här bilden är ju, som ni märker, parallell med bilden av källflödet inom oss. Och det är klart att Gud har kraft att göra under, det finns det många vittnesmål om. Men målet med undren är alltid att skapa tro, inte att demonstrera någons fingerfärdighet eller ”andliga talanger”, om man uttrycker det så – och åtminstone inte att någon skall sko sig på andras bekostnad. Ekonomisk nytta är i alltför många fall också inblandad i dessa alternativterapier – liksom för all del i mångt och mycket annat i västerlandet.
När jag nu har kommit in på ämnet vill ändå jag passa på att säga några ord om denna alternativa verksamhet.
Akupunktur, aromterapi, astrologi, healing, homeopati, kristallterapi, naturmediciner av olika slag och zonterapi är bara några exempel på sådant som har vuxit fram under 1900-talets sista decennier för att fylla en fysisk och andlig marknadsnisch. Exemplen är i alfabetisk ordning, inte i någon rangordning av något slag. Den marknadsnisch som jag nämnde har efterlämnats av å ena sidan skolmedicinens institutionalisering, som ledde till att läkarna upplevdes vara allt längre borta från sina klienter, och å andra sidan det urbaniserade mångkulturella samhällets intåg, som förde med sig en värderelativism som inte hade funnits i tidigare generationer. Med ”värderelativism” menar jag tanken att alla kan ha rätt, oberoende av hur diametralt motsatta åsikter man framför.
Alltnog, dessa exempel på alternativa vårdmetoder, terapier och tänkesätt är, som vi förstår, uttryckligen endast exempel. Det finns så många olika former, att den som inte specifikt forskar i saken inte kan ha möjlighet att överblicka alla. Inte heller jag är någon expert på området och tänker därför inte försöka analysera exemplen ett och ett. De är alla olika – men med ett uttryck som jag vill minnas att min lärare i franska en gång lärde mig: Plus ça change, plus c’est la même chose – ju mer det förändras, desto mer är det samma sak. Oberoende av vilka de yttre olikheterna är, finns det alltså en möjlighet för oss kristna att ha ett visst system i vårt förhållningssätt till dessa företeelser. Jag vill påstå att det handlar om två punkter: vettighet och andlighet.
Vetenskapen är vetenskap därför att den strävar efter en viss metodik, en viss objektivism, i sitt sökande efter kunskap och sitt testande av nya fakta. Därför kan vi lita på att t.ex. skolmedicinen testar nya läkemedel grundligt innan man tar dem i bruk, och att de mediciner vi använder inte i princip skadar oss – åtminstone inte mer än den sjukdom som de är satta att bekämpa. Eftersom läkare och andra vetenskapsmän är människor, också de, sker det ibland mänskliga misstag, men man strävar metodiskt efter att eliminera möjligheterna till misstag så långt som möjligt.
Om denna vetenskapliga försiktighet (kalla den skepticism, den som vill) kontrasteras med t.ex. de naturpreparat som säljs t.o.m. i våra matbutiker, kan vi konstatera att naturpreparaten inte är testade så som vi skulle vänta oss av ett läkemedel. Trots detta är det många som tror på dessa preparat som om de vore mediciner. Kalkpreparat kan säkert stärka benbyggnaden, men om någon har skelettcancer är det inte kalk han behöver, utan cytostatika.
Många mediciner har biverkningar, som känt. Homeopatin baserar sig på tanken att om ett ämne är verksamt, så är det verksamt hur mycket man än späder ut det, men vid utspädning slipper man biverkningarna. Detta är naturligtvis rent lurendrejeri. Tag en aspirintablett, lös upp den i tiotusen liter vatten, drick en matsked av det vattnet och se vad som händer med din huvudvärk. Du får inte magsår av den utspädda acetylsalisylsyran, men du behåller huvudvärken. Dessutom får du ont i plånbokstrakten av att betala dyrt för vattenflaskan.
Den första frågan när vi träffar på dessa alternativa rörelser är alltså vettigheten: Vad påstår man sig kunna åstadkomma med dessa terapier? På vad baserar man detta påstående? På vilket sätt är effekten och eventuella bieffekter testade? Fungerar det här på vem som helst, eller bara om man tror på det?
Här kommer vi in på den andra frågan som för oss kristna är viktig. Hur inverkar allt detta på vår tro? Växer vi som människor och som kristna, eller tar vi skada på något sätt? Vilken slags andemakter är i rörelse?
Jag nämnde tidigare att det finns terapeuter som helar, botar eller överhuvudtaget verkar med hjälp av ”den helige Ande” – men som i samma andetag förnekar att de tror på Jesus! Det här är oförenligt med den kristna tron. Guds treenighet innebär inte att en av Guds tre delar (som kallas ”personer”) finns här, en annan där och den tredje där borta, utan att där en är närvarande, där är alla tre närvarande. Att alltså rycka loss den helige Ande som någonting som existerar oberoende av Fadern och Sonen är alltså gallimatias ur kristen synvinkel. Om någon vill tro på det sättet, kan jag inte hindra honom, men att påstå att detta vore kristendom är alltså inte med sanningen överensstämmande.
Den andra frågan till de alternativa rörelserna är alltså andligheten: Hurudan är den gudsbild ni saluför? Den andlighet ni för fram, pekar den på Jesus eller någon annanstans? Hurudana frukter har ni: frid och kärlek eller ofrid och hat? Växer jag som kristen av detta, alltså kommer jag närmare Gud eller längre bort från honom?
Varför är sådana här rörelser så populära? Antagligen åtminstone delvis därför att de som sysslar med detta tar sig tid med människor. En läkare som skall träffa tre-fyra patienter i timmen har inte tid att lyssna på dem, utan vill bara så snabbt som möjligt komma till en diagnos. Det är inte läkarens fel, utan systemets. Men när vi har slagit ihop folk i stora betongkolosser där man inte känner sin granne och alltså inte kan sticka sig in för en pratstund som på landet, bär många på en massa uppdämmt prat – ett behov av att tala med någon annan, oberoende av vem det kan vara frågan om. Om ansiktena i TV-rutan är ens närmaste bekanta, fyller astrologer och aromterapeuter en funktion, även om det förstås är tråkigt att det är just de som gör det.
Med den här tanken i bakhuvudet vill jag påstå att vi som kristna bäst motverkar dessa olika icke-kristna rörelser med nyandlig färgton genom att vara just kristna. Jesus har gett oss ett exempel på detta i dagens evangelium, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jag konstaterade i början att hon missförstod honom gång på gång, och att han antagligen började bli frustrerad. Nå, kanske Jesus inte blev det, men när jag är inblandad i liknande diskussioner, måste jag erkänna att jag ibland blir frustrerad.
Men Jesus gav inte upp. Han visade sin kärlek till kvinnan genom att fortsätta sin diskussion med henne. Också hon var förresten säkert en mycket ensam människa. Eftersom hon mitt på dagen kom efter vatten, vilket var ett tungt arbete, istället för att göra det då det var svalare på morgonen eller kvällen, kan vi dra slutsatsen att de andra kvinnorna i staden uteslöt henne ur sin gemenskap. Vi kan kalla det mobbning, om vi vill; orsaken kan säkert sökas i hennes många äktenskap och förhållanden. En kvinna kunde inte tala med en främmande man, och kvinnorna ville inte tala med henne. Den enda hon kunde prata med var hennes egen familj, och det räcker inte riktigt till. Men Jesus talade med henne.
Här har vi ett exempel att följa. På gator och torg, i kafeer och butiker, i bussar och tåg, och också i stugor runt om i bygden finns många som inte har någon att tala med. De kanske inte har talat mer än något ord med någon annan på mycket länge. Det kan vara svårt att hitta dem, men om de inleder en diskussion med oss skall vi inte genast stöta dem ifrån oss, utan försöka hitta lite tid åt dem, om så bara några minuter. Också det är att dela med sig av det levande, friska vattnet som vi har fått, så att en medmänniska igen får kraft att gå ett stycke vidare.
Också detta är kristen tro. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar