Predikan: 2 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Bön och tro
Predikan i Pernå kyrka 20.2.2005

Alla föräldrar vill väl att deras barn skall ha det så bra som möjligt och att det skall gå dem väl i livet. Det är därför vi försöker se till att barnen får mat och kläder, utbildning och stimulans, vid behov mediciner och sjukvård – och framför allt kärlek.
Men vi kan inte själva ge allt detta, för vi innehar inte själva all nödvändig kunskap. Vi är inte alla bönder, så barnen får mat, skräddare, så de får kläder, lärare, så de får utbildning, läkare, så de får sjukvård. Vi kan vara något av dessa, men knappast allt på en gång. Det betyder att det finns områden som vi inte klarar av och som vi behöver hjälp med. Bonden behöver läkaren, läraren behöver skräddaren, prästen behöver bonden. Detta kallas ett samhälle.
I den evangelietext som vi hörde läsas från altaret (Mk 9:17-29) innehar en förtvivlad fader en av huvudrollerna. Hans son har epileptiska symptom, som flera gånger har försatt honom i livsfara. Och fadern, som inte själv klarar av att hjälpa sin son, ser sig om i samhället för att hitta någon som klarar av det. Pojken i texten verkar inte vara helt liten, så hans far har säkert försökt med mer etablerade medicinska metoder tidigare, men när de inte hjälper, tar han pojken till Jesus. Jesus själv var inte på plats just då, men inte heller hans lärjungar kan hjälpa. Man kan bara föreställa sig den nattsvarta desperation som fadern måste ha känt.
Så kommer Jesus själv till platsen. Sonen får ett av sina anfall, och fadern gör ytterligare ett försök, trots alla de besvikelser han tidigare har upplevt. "Ingen annan har kunnat hjälpa, men hjälp du oss, om du kan." Och Jesus visar att han kan, och pojken blir botad.

I evangelierna finns många berättelser om hur Jesus helar sjuka människor. Ingen av berättelserna är dock endast en underberättelse, utan de har alla någon poäng, de har alla ett budskap. Vilket är då budskapet i berättelsen om den epileptiske pojkens helande?
Jo, budskapet kommer fram i den korta dialogen mellan Jesus och pojkens far. Jesus frågar hur länge han har varit sjuk, fadern svarar med en fallbeskrivning och säger sedan: "Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus säger: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Och fadern utropar: "Jag tror. Hjälp min otro." Sedan kommer beskrivningen av själva helandet.
När vi i skriftskolan någon gång har läst den här texten, påpekar oftast någon av konfirmanderna den inre spänningen i faderns sista replik. I allmänhet uttrycker de ju inte saken så, utan säger mer rakt på sak: "Vaddå 'Jag tror. Hjälp min otro.' Det är ju löjligt!" Då har vi stannat upp och tillsammans funderat på vad det "löjliga" uttrycket kan betyda.
Pappan vädjar till Jesus, som svarar med att säga vad en sann tro kan åstadkomma: "Allt är möjligt för den som tror." Och faderns svar, detta "löjliga" uttryck kan lära oss en hel del om vad det egentligen innebär att tro. Mannen litar på Jesus, och kan därför ärligt säga: "Jag tror." Men han tvivlar på sig själv, sin styrka och sina möjligheter, och han vet hur svag hans tro är. Därför säger han, lika ärligt: "Hjälp min otro."
Här har vi en skenbar självmotsägelse med samma innebörd som den som Paulus kommer med i 2Kor (12:9f): När jag är svag, då är jag stark. Paulus menar, att då han själv är som svagast och har det som svårast och besvärligast – då, just då, är han som mest beroende av Guds outsinliga kraftförråd. Då Paulus är som svagast, kommer Guds styrka som tydligast fram i honom.
Och så var det alltså också med fadern som talade med Jesus. När han lät sin egen kraft träda i bakgrunden, hjälpte Jesus honom genom att med Guds kraft bota hans son.
Lärjungarna fick sig en läxa, då de skamset måste fråga: "Varför klarade inte vi av det här?" Och Jesus svarar: "Det här klarar man bara av genom bön." Kanske lärjungarna hade för höga tankar om sig själva, och litade för mycket på att de ju kände Jesus och hade varit tillsammans med honom redan länge. Kanske de därför missade, att Jesus inte heller själv gjorde något i egen kraft, utan allt han gjorde pekade mot Gud Fader.
Poängen är den, att lärjungarna ännu inte hade lärt sig det här om styrka och svaghet. De trodde att de automatiskt kunde vara starka eftersom de följde Jesus. Men Jesus drog sig ofta tillbaka för att be, sägs det i evangelierna, och där hämtade han sin kraft – i stillheten, i närheten till Gud, i att bära fram sina problem till Honom och lyssna till Hans svar. Och endast genom detta kunde han fylla sin uppgift och hjälpa dem som behövde honom.
Och det är detta som också vi har så svårt att lära oss. Oberoende vilken vår uppgift i samhället är, och vare sig det är våra barn eller något annat som vi oroar oss för, kan vi bära fram det till Herren Gud, erkänna vår svaghet och be om styrka av Honom. För när vi är svaga, är vi starka.
Bönen har många dimensioner, många sätt på vilka den hjälper oss och stärker vår tro. En är den fysiska, att vi får svar på vår bön, och den som vi ber för får den hjälp som den behöver (vilket inte alltid är exakt samma hjälp som vi ber om, men i alla fall). En dimension är den psykologiska, att den fungerar som en säkerhetsventil och ger oss ett utlopp för känslor som annars kunde samlas uppdämda inom oss och till slut spränga oss i bitar. Om vi ser på Jesu exempel märker vi ändå att bönens viktigaste dimension är den andliga: Ju mer vi är i kontakt med Gud, vår Fader, desto starkare blir vår tro. Precis som Jesus, behöver också vi dra oss tillbaka för att be. Vi kanske drar oss tillbaka rent fysiskt, kanske gör vi det endast i andanom – men oberoende är det där vi får hämta vår styrka som människor och som kristna: I bönen, i hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Beredelsetal: Askonsdagen

Karl af Hällström:
Askonsdagen
Beredelsetal i Pernå kyrka 9.2.2005

Idag är det askonsdag, den första dagen i fastetiden. Den kyrkliga fastan har under historiens gång tagit sig många former. I den lutherska kyrkan är den fysiska fastan inte längre obligatorisk; vi måste inte längre avstå från köttprodukter och hålla oss endast till fisk, grönsaker och bröd. Detta tvång slopades i reformationen. Frivilligt får man förstås göra som man tycker.
Däremot kvarstår fortfarande fastans innebörd. Fastetiden leder oss fram till påsken. Vi går bildligen upp till Jerusalem tillsammans med Jesus och hans andra lärjungar för att där vara med om påskens händelser. Fastans innebörd är alltså att förbereda oss för påsken. Fastan är en självrannsakningens, ångerns och botens tid.
I en askmässa som den här kan vi på speciellt många sätt närma oss Gud och ödmjukt komma fram till hans altare. I förbönsmomentet har vi kunnat komma fram för att få förbön och smörjelse med olja. Om en stund kommer vi att få komma fram för att ta emot askkorset i pannan. Slutligen får vi komma fram till nattvardsbordet för att ta del av Herren Jesu kropp och blod.

Smörjelsen med olja är något som genomgår hela Bibeln. I GT smordes prästerna och kungarna med olja som ett tecken på Guds välsignelse. Profeterna ansågs också vara smorda av Gud. Messias, som profeterna pekade framåt mot, är Herrens Smorde – det är vad orden Messias och Kristus egentligen betyder.
I NT uppmanas vi också att låta smörja oss med olja. Jesu lärjungar smorde sjuka som blev friska, till lärjungarnas förvåning och förtjusning. I Jak 5:14f står det: Är någon av er sjuk, skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat, skall han få förlåtelse. Vi märker alltså, att det inte endast är i samband med direkt fysisk sjukdom som man kan bli smord, utan i alla sammanhang där man behöver Guds ingripande i sitt liv.

Tecknandet av askkorset är kanske den mest speciella symboliska handlingen av dessa tre. Efter predikan kommer vi idag att få ta emot ett kors av aska i pannan som ett yttre tecken på vår ånger och botfärdighet. Sådant gör man endast idag, på askonsdagen. Jag vill passa på att betona att det här är någonting fullt frivilligt. Ingen blir bättre eller sämre än någon annan bara för att den tar emot askkorset eller inte gör det. Den viktiga och riktiga ångern och boten sitter inte utanpå pannan, den sitter inne i hjärtat. Jag vill uppmuntra var och en att pröva på detta, men om du inte upplever att du vill, så låt hellre bli. Du har ännu en stund på dig att känna efter.
I askkorset förenas två symboler. I Bibeln läser vi om folk som går klädda i säck och aska. Man klädde sig i grova kläder av t.ex. säckväv och strödde aska i håret som ett tecken på ånger och omvändelse. Aska är det som återstår när någonting har brunnit upp helt och hållet. Aska är allt som vore kvar av oss, om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänar.
Men Gud önskar inte syndarens död, utan hans omvändelse. Därför sände han sin Son till världen för att ta på sig vårt straff, för att dö den död som vi hade förtjänat. Detta skedde på korset. Därför är korset ett tecken på försoningen mellan Gud och människorna.
Av detta följer, att ett kors av aska kombinerar tecknen för ånger (askan) och försoning (korset). Det här är någonting att meditera över under hela fastetiden. Vad behöver vi ångra och omvända oss från? Varför behöver vi försonas med Gud på långfredagens kors? Den insikt vi kan få genom att begrunda dessa frågor kan förändra våra liv.

Men samtidigt skall vi inte glömma att vi varje gång som vi firar mässa, ja rentav varje dag som Gud ger oss, har möjlighet att komma inför Gud och bekänna allt orätt som vi har gjort och allt rätt som vi inte har gjort. Vi har möjlighet att omvända oss från detta och ta emot Guds förlåtelse för det vi har gjort. Vi har möjlighet att be att Herren skall förbarma sig över oss och ge oss den styrka, den vishet och den kärlek som vi behöver för att kunna leva efter hans vilja.
Var gång som vi firar mässa har vi också möjlighet att närma oss Gud i Herrens heliga nattvard. Så också idag. Vi har möjlighet att ta del av Kristi kropp, som är utgiven för vår skull. Vi har möjlighet att ta del av Kristi blod, som är utgjutet för många, alltså också för oss, till syndernas förlåtelse. Tänk! I nattvardens måltid kan vi få träffa Kristus själv i fysisk form. I nattvardens gemenskap kan vi förenas med våra kristna syskon, inte bara dem som är här i kyrkan idag, utan alla de kristna i alla tider som någonsin har tagit del av nattvarden – eller som någonsin kommer att göra det. Allt det här gör vi till minne av Jesus, som instiftade nattvarden kvällen före han blev korsfäst – och om vi firar minnet av Jesus Kristus, firar vi också minnet av allt det som han har gjort för oss.
Nu skall jag sluta tala om nattvarden. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, för nattvardens sakrament är kanske den viktigaste enskilda handlingen som jag som kristen får vara med om, och som jag som präst har fått den stora nåden att utföra. Men vi får återkomma till det här.

Hur som helst är alla dessa tre talande symboler för vad fastetiden innebär, den fastetid som vi idag inleder. Smörjelsen med olja, tecknandet av askkorset och nattvarden är alla handlingar där vi verkar genom ett synligt tecken, och överlåter resten åt Gud. Vi närmar oss Gud och öppnar oss för hans ingripande. På samma sätt vill vi leva i fastetiden: Vi vill närma oss Gud och bereda oss på hans ingripande i världen genom påskens händelser.

Låt oss be en av de böner som den nya handboken föreskriver för askonsdagen:

Gud, vi går in i skymning och tätnande mörker, mot ett ljus för stort för oss att förstå. Hjälp oss att bli stilla och se in i oss själva, utan ursäkter och undanflykter. Du ser vår svaghet, våra tillkortakommanden, vår ytlighet. Vi lever som aska i vind.
Ta dig an oss, Fader. Lär oss avstå, förkasta det som är skräp och sken, lär oss leva uppmärksamt under din blick. Förlåt oss allt det onda som vi har gjort oss skyldiga till. Försona oss med oss själva. Tag oss in i din verklighet, som är kärlekens verklighet. Herre förbarma dig. För Jesu Kristi skull. Amen.