Predikan: 2 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Bön och tro
Predikan i Pernå kyrka 20.2.2005

Alla föräldrar vill väl att deras barn skall ha det så bra som möjligt och att det skall gå dem väl i livet. Det är därför vi försöker se till att barnen får mat och kläder, utbildning och stimulans, vid behov mediciner och sjukvård – och framför allt kärlek.
Men vi kan inte själva ge allt detta, för vi innehar inte själva all nödvändig kunskap. Vi är inte alla bönder, så barnen får mat, skräddare, så de får kläder, lärare, så de får utbildning, läkare, så de får sjukvård. Vi kan vara något av dessa, men knappast allt på en gång. Det betyder att det finns områden som vi inte klarar av och som vi behöver hjälp med. Bonden behöver läkaren, läraren behöver skräddaren, prästen behöver bonden. Detta kallas ett samhälle.
I den evangelietext som vi hörde läsas från altaret (Mk 9:17-29) innehar en förtvivlad fader en av huvudrollerna. Hans son har epileptiska symptom, som flera gånger har försatt honom i livsfara. Och fadern, som inte själv klarar av att hjälpa sin son, ser sig om i samhället för att hitta någon som klarar av det. Pojken i texten verkar inte vara helt liten, så hans far har säkert försökt med mer etablerade medicinska metoder tidigare, men när de inte hjälper, tar han pojken till Jesus. Jesus själv var inte på plats just då, men inte heller hans lärjungar kan hjälpa. Man kan bara föreställa sig den nattsvarta desperation som fadern måste ha känt.
Så kommer Jesus själv till platsen. Sonen får ett av sina anfall, och fadern gör ytterligare ett försök, trots alla de besvikelser han tidigare har upplevt. "Ingen annan har kunnat hjälpa, men hjälp du oss, om du kan." Och Jesus visar att han kan, och pojken blir botad.

I evangelierna finns många berättelser om hur Jesus helar sjuka människor. Ingen av berättelserna är dock endast en underberättelse, utan de har alla någon poäng, de har alla ett budskap. Vilket är då budskapet i berättelsen om den epileptiske pojkens helande?
Jo, budskapet kommer fram i den korta dialogen mellan Jesus och pojkens far. Jesus frågar hur länge han har varit sjuk, fadern svarar med en fallbeskrivning och säger sedan: "Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus säger: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Och fadern utropar: "Jag tror. Hjälp min otro." Sedan kommer beskrivningen av själva helandet.
När vi i skriftskolan någon gång har läst den här texten, påpekar oftast någon av konfirmanderna den inre spänningen i faderns sista replik. I allmänhet uttrycker de ju inte saken så, utan säger mer rakt på sak: "Vaddå 'Jag tror. Hjälp min otro.' Det är ju löjligt!" Då har vi stannat upp och tillsammans funderat på vad det "löjliga" uttrycket kan betyda.
Pappan vädjar till Jesus, som svarar med att säga vad en sann tro kan åstadkomma: "Allt är möjligt för den som tror." Och faderns svar, detta "löjliga" uttryck kan lära oss en hel del om vad det egentligen innebär att tro. Mannen litar på Jesus, och kan därför ärligt säga: "Jag tror." Men han tvivlar på sig själv, sin styrka och sina möjligheter, och han vet hur svag hans tro är. Därför säger han, lika ärligt: "Hjälp min otro."
Här har vi en skenbar självmotsägelse med samma innebörd som den som Paulus kommer med i 2Kor (12:9f): När jag är svag, då är jag stark. Paulus menar, att då han själv är som svagast och har det som svårast och besvärligast – då, just då, är han som mest beroende av Guds outsinliga kraftförråd. Då Paulus är som svagast, kommer Guds styrka som tydligast fram i honom.
Och så var det alltså också med fadern som talade med Jesus. När han lät sin egen kraft träda i bakgrunden, hjälpte Jesus honom genom att med Guds kraft bota hans son.
Lärjungarna fick sig en läxa, då de skamset måste fråga: "Varför klarade inte vi av det här?" Och Jesus svarar: "Det här klarar man bara av genom bön." Kanske lärjungarna hade för höga tankar om sig själva, och litade för mycket på att de ju kände Jesus och hade varit tillsammans med honom redan länge. Kanske de därför missade, att Jesus inte heller själv gjorde något i egen kraft, utan allt han gjorde pekade mot Gud Fader.
Poängen är den, att lärjungarna ännu inte hade lärt sig det här om styrka och svaghet. De trodde att de automatiskt kunde vara starka eftersom de följde Jesus. Men Jesus drog sig ofta tillbaka för att be, sägs det i evangelierna, och där hämtade han sin kraft – i stillheten, i närheten till Gud, i att bära fram sina problem till Honom och lyssna till Hans svar. Och endast genom detta kunde han fylla sin uppgift och hjälpa dem som behövde honom.
Och det är detta som också vi har så svårt att lära oss. Oberoende vilken vår uppgift i samhället är, och vare sig det är våra barn eller något annat som vi oroar oss för, kan vi bära fram det till Herren Gud, erkänna vår svaghet och be om styrka av Honom. För när vi är svaga, är vi starka.
Bönen har många dimensioner, många sätt på vilka den hjälper oss och stärker vår tro. En är den fysiska, att vi får svar på vår bön, och den som vi ber för får den hjälp som den behöver (vilket inte alltid är exakt samma hjälp som vi ber om, men i alla fall). En dimension är den psykologiska, att den fungerar som en säkerhetsventil och ger oss ett utlopp för känslor som annars kunde samlas uppdämda inom oss och till slut spränga oss i bitar. Om vi ser på Jesu exempel märker vi ändå att bönens viktigaste dimension är den andliga: Ju mer vi är i kontakt med Gud, vår Fader, desto starkare blir vår tro. Precis som Jesus, behöver också vi dra oss tillbaka för att be. Vi kanske drar oss tillbaka rent fysiskt, kanske gör vi det endast i andanom – men oberoende är det där vi får hämta vår styrka som människor och som kristna: I bönen, i hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.