Karl af Hällström:
Att söka eller att finna?
Predikan i Pernå kyrka 5.3.2005
Att söka eller att finna?
Predikan i Pernå kyrka 5.3.2005
Jag har flera gånger, både från den här predikstolen och i andra sammanhang, konstaterat att vår tid har en karaktär av andlighet, som saknades ännu för bara femton eller tjugo år sedan. Det är rumsrent att tala om andliga frågor och rumsrent att medge att man är en andlig sökare. Lika rumsrent verkar det inte alla gånger vara att medge att man har funnit något, särskilt om det man har funnit är en kristen tro.
När man söker, finns ändå alltid risken att man får uppleva det som Jesus säger i Bergspredikan (Mt 7:8): … den som söker, han finner … Uppriktiga sökare söker inte bara för sökandets skull, utan uttryckligen för att finna. Problemet i vår tid är att det här med att finna inte alls är så populärt. Man vill gärna vara en sökare, för det är dynamiskt och levande, kan man tycka, medan om man finner blir livet och andligheten statisk och ofruktsam. Man citerar alltså hellre Jesus orätt och antar att han sade något i stil med: ”Den som söker, han letar.”
I den första läsningen fick vi höra hur Herren talade genom profeten Amos (8:11f): Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.
En liten kommentar innan vi fortsätter. I våra öron kan det låta lustigt det där med att driva omkring från norr till öster. Varför inte från norr till söder eller från öster till väster? Orsaken ligger i den föregående satsen, som talar om att irra från hav till hav. Dessa ord uttalades för första gången i det som idag är Israel. De hav det alltså är frågan om är antagligen Medelhavet i väster och Röda havet i söder – se på en karta så förstår ni varför. Om de som söker efter Herrens ord irrar från hav till hav, alltså från väster till söder eller tvärtom, är det ett naturligt komplement att tala om norr och öster för att få fram tanken att de yrade precis överallt under sitt sökande – men utan att finna.
Och som sagt är det här som problemet med mångas moderna sökande ligger. De har en hunger efter att höra Herrens ord, men den driver dem bara till att söka, utan att kanske ens inse vad det egentligen är som de söker eller känna igen det när de stöter på det.
Det samma stöter vi på upprepade gånger i evangelierna. Ibland tänker jag att det skulle vara så lätt att följa Jesus om jag bara hade fått träffa honom och prata med honom. Sedan inser jag ganska snart att evangelierna visar på många som träffade Jesus personligen, talade med honom, kanske t.o.m. blev botade av honom – och ändå förkastade honom. Vad finns det för garanti för att jag skulle vara bättre eller fiffigare än så?
De tre evangelietexter som är föreskrivna för denna söndag är alla hämtade ur Joh 6. Det börjar med brödundret, fortsätter med berättelsen om hur Jesus talade om sig själv som livets bröd och slutar med att Jesus uppmanar oss att ta del av hans kropp och blod, alltså i nattvarden.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om brödundret (eller bespisningsundret, som det också kallas) – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta. Ett annat aktuellt exempel är förresten den måltidsgemenskap som vi efter dagens högmässa får dela vid kyrklunchen i Sockenstugan.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
En liknande tanke är att de som samlade ihop den överblivna maten inspirerar oss till miljövård. Det är väl ändå knappast idén i att de omnämns, även om miljövård naturligtvis är någonting viktigt.
En annan förklaring är att se brödundret som en förebild för nattvarden. Precis som Jesus ger fysiskt bröd åt sina efterföljare när de är hungriga, ger han sig åt oss i nattvarden för att stilla vår andliga hunger.
Den här tanken finns nog med i Joh 6, men först lite senare (v. 48), när Jesus kallar sig själv ”Livets bröd”. Vi kan visserligen anta att redan Johannes har haft denna tanke i bakhuvudet när han sammanställde sitt evangelium, men därmed är det inte sagt att den fanns med på grässlänterna på ”andra sidan av Galileiska sjön”, när folket fick stilla sin hunger.
Så här på Midfastosöndagen är det naturligtvis på sin plats att betona nattvardens betydelse i vårt kristna liv i allmänhet och i vår förberedelse för påsken i synnerhet. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4). Brödundret kan i efterskott användas för att förklara och illustrera nattvarden, men ändå utför Jesus inte brödundret för att legitimera den.
Likaså har det sociala ansvaret och ansvaret för miljön en klar plats också i det kristna livet, både under fastan och annars, men de är inte brödundrets poäng.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka, nämner texten; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak utför han brödundret. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse.
Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i denna fastetid, i vår förberedelse för påsken. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå påskens innebörd. Annars förblir den nog dold för oss – om vi inte söker för att finna.
I Joh 6 ser vi just detta. I dagens avsnitt av det heliga evangeliet (v. 35) hörde vi Jesus säga att han är livets bröd och sedan (v. 54): Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen – vilket förstås syftar på nattvarden, inte på konkret kannibalism. Detta stötte ändå många av Jesu åhörare och lärjungar så mycket att de sade upp bekantskapen med honom. Kärntruppen, de tolv apostlarna, stannade ändå kvar, och Simon Petrus uttryckte deras åsikt när han sade (vv. 68f): "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."
Den som söker och verkligen vill finna gör väl i att söka här. Vem är Jesus? Ibland verkar det som om vi söker kring land och rike, fast det vi söker hela tiden har varit precis framför näsan på oss. Vi som är födda och uppvuxna som medlemmar i vår kyrka kanske riskerar att bli hemmablinda för det goda vi har här. Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Varför söka något som man redan har?
Det är inte kristendomen som religion som är det viktiga, även om jag inte tycker att det är något fel på den heller. Det viktigaste är hur vi ställer oss till Jesus och att vi har ett förhållande till honom. Till den som har en hunger efter att höra Herrens ord är därför mitt budskap idag och alla dagar: Jesus är den som har det eviga livets ord. Det är Jesus som det lönar sig att söka – och att finna.
När man söker, finns ändå alltid risken att man får uppleva det som Jesus säger i Bergspredikan (Mt 7:8): … den som söker, han finner … Uppriktiga sökare söker inte bara för sökandets skull, utan uttryckligen för att finna. Problemet i vår tid är att det här med att finna inte alls är så populärt. Man vill gärna vara en sökare, för det är dynamiskt och levande, kan man tycka, medan om man finner blir livet och andligheten statisk och ofruktsam. Man citerar alltså hellre Jesus orätt och antar att han sade något i stil med: ”Den som söker, han letar.”
I den första läsningen fick vi höra hur Herren talade genom profeten Amos (8:11f): Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.
En liten kommentar innan vi fortsätter. I våra öron kan det låta lustigt det där med att driva omkring från norr till öster. Varför inte från norr till söder eller från öster till väster? Orsaken ligger i den föregående satsen, som talar om att irra från hav till hav. Dessa ord uttalades för första gången i det som idag är Israel. De hav det alltså är frågan om är antagligen Medelhavet i väster och Röda havet i söder – se på en karta så förstår ni varför. Om de som söker efter Herrens ord irrar från hav till hav, alltså från väster till söder eller tvärtom, är det ett naturligt komplement att tala om norr och öster för att få fram tanken att de yrade precis överallt under sitt sökande – men utan att finna.
Och som sagt är det här som problemet med mångas moderna sökande ligger. De har en hunger efter att höra Herrens ord, men den driver dem bara till att söka, utan att kanske ens inse vad det egentligen är som de söker eller känna igen det när de stöter på det.
Det samma stöter vi på upprepade gånger i evangelierna. Ibland tänker jag att det skulle vara så lätt att följa Jesus om jag bara hade fått träffa honom och prata med honom. Sedan inser jag ganska snart att evangelierna visar på många som träffade Jesus personligen, talade med honom, kanske t.o.m. blev botade av honom – och ändå förkastade honom. Vad finns det för garanti för att jag skulle vara bättre eller fiffigare än så?
De tre evangelietexter som är föreskrivna för denna söndag är alla hämtade ur Joh 6. Det börjar med brödundret, fortsätter med berättelsen om hur Jesus talade om sig själv som livets bröd och slutar med att Jesus uppmanar oss att ta del av hans kropp och blod, alltså i nattvarden.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om brödundret (eller bespisningsundret, som det också kallas) – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta. Ett annat aktuellt exempel är förresten den måltidsgemenskap som vi efter dagens högmässa får dela vid kyrklunchen i Sockenstugan.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
En liknande tanke är att de som samlade ihop den överblivna maten inspirerar oss till miljövård. Det är väl ändå knappast idén i att de omnämns, även om miljövård naturligtvis är någonting viktigt.
En annan förklaring är att se brödundret som en förebild för nattvarden. Precis som Jesus ger fysiskt bröd åt sina efterföljare när de är hungriga, ger han sig åt oss i nattvarden för att stilla vår andliga hunger.
Den här tanken finns nog med i Joh 6, men först lite senare (v. 48), när Jesus kallar sig själv ”Livets bröd”. Vi kan visserligen anta att redan Johannes har haft denna tanke i bakhuvudet när han sammanställde sitt evangelium, men därmed är det inte sagt att den fanns med på grässlänterna på ”andra sidan av Galileiska sjön”, när folket fick stilla sin hunger.
Så här på Midfastosöndagen är det naturligtvis på sin plats att betona nattvardens betydelse i vårt kristna liv i allmänhet och i vår förberedelse för påsken i synnerhet. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4). Brödundret kan i efterskott användas för att förklara och illustrera nattvarden, men ändå utför Jesus inte brödundret för att legitimera den.
Likaså har det sociala ansvaret och ansvaret för miljön en klar plats också i det kristna livet, både under fastan och annars, men de är inte brödundrets poäng.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka, nämner texten; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak utför han brödundret. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse.
Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i denna fastetid, i vår förberedelse för påsken. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå påskens innebörd. Annars förblir den nog dold för oss – om vi inte söker för att finna.
I Joh 6 ser vi just detta. I dagens avsnitt av det heliga evangeliet (v. 35) hörde vi Jesus säga att han är livets bröd och sedan (v. 54): Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen – vilket förstås syftar på nattvarden, inte på konkret kannibalism. Detta stötte ändå många av Jesu åhörare och lärjungar så mycket att de sade upp bekantskapen med honom. Kärntruppen, de tolv apostlarna, stannade ändå kvar, och Simon Petrus uttryckte deras åsikt när han sade (vv. 68f): "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."
Den som söker och verkligen vill finna gör väl i att söka här. Vem är Jesus? Ibland verkar det som om vi söker kring land och rike, fast det vi söker hela tiden har varit precis framför näsan på oss. Vi som är födda och uppvuxna som medlemmar i vår kyrka kanske riskerar att bli hemmablinda för det goda vi har här. Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Varför söka något som man redan har?
Det är inte kristendomen som religion som är det viktiga, även om jag inte tycker att det är något fel på den heller. Det viktigaste är hur vi ställer oss till Jesus och att vi har ett förhållande till honom. Till den som har en hunger efter att höra Herrens ord är därför mitt budskap idag och alla dagar: Jesus är den som har det eviga livets ord. Det är Jesus som det lönar sig att söka – och att finna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar