Predikan: Påskdagen

Karl af Hällström:
Sannerligen eller sannolikt uppstånden?
Predikan i Pernå kyrka 27.3.2005

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervjuade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Påståenden av detta slag ligger kanske bakom biskop Eriks oro för kyrkans förfall, som skulle ha börjat vid de teologiska fakulteterna.
Men i allmänhet har påståendena naturligtvis varit nyhetsankor. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
Sist och slutligen är det frågan om tro. Tror du att Kristus har uppstått från de döda eller inte? Några vattentäta bevis finns inte åt någotdera hållet. Argumentet mot uppståndelsen är närmast en sannolikhetskalkyl – men också osannolika händelser inträffar ibland. Argumenten för uppståndelsen är närmast av historisk karaktär, men om någon vägrar låta sig övertygas av dem, kan jag inte så mycket åt det. Låt mig ändå föra fram några sådana.
För det första. Graven var tom på söndagsmorgonen. Detta kan utan tvivel förklaras på olika sätt, men själva faktum kvarstår. Någonting hände med Jesu kropp.
För det andra. När ryktet om uppståndelsen kom i omlopp, hade de judiska ledarna ett starkt intresse av att motbevisa påståendet, och både resurser och tillfälle att göra omfattande efterforskningar i saken. Ändå misslyckades de. De mutade vakterna att säga att lärjungarna stal Jesu kropp, men ingen tycks ha fått någon större tilltro till detta påstående. Makthavarna kunde arrestera, tortera och döda de kristna, men de kunde inte bevisa att Jesus inte skulle ha uppstått. Det kunde de ha gjort t.ex. genom att visa upp hans kropp eller genom att bevisa vem som stal den och hur det gick till.
För det tredje förändrades Jesu lärjungar mycket starkt. Efter korsfästelsen gömde de sig, eftersom de med rätta fruktade för sina egna liv. Plötsligt förvandlades de till oförfärade vittnen som offentligt förkunnade sin tro på Kristus mitt ibland hans fiender. De var t.o.m. beredda att dö för sin tro – och fick också ofta göra det. Den bästa förklaringen till denna förvandling är att lärjungarna mötte den uppståndne Jesus.
En intressant poäng är, för det fjärde, att söndagen blev de kristnas gudstjänstdag, i stället för lördagen, judarnas sabbat. Sabbaten firas på lördag till minne av att Gud fullbordade sin skapelse med att vila på den sjunde dagen. De första kristna, som var monoteistiska judar, måste ha haft väldigt starka skäl till att överhuvudtaget byta gudstjänstdag och till att byta den just till söndagen. Det är som om vi skulle frångå söndagen som gudstjänstdag och börja fira våra gudstjänster på, säg, tisdag istället. Den bästa förklaringen till bytet är att Jesus uppstod på en söndag, och att de kristna insåg att uppståndelsen var lika viktig som eller rent av viktigare än skapelsen.
Jag kunde komma med flera argument, men i detta sammanhang får det räcka med dessa fyra.
Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann. I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss.

Av de två frågor som jag kastade fram i början har vi nu behandlat den om sanningshalten i påståendet om Kristi uppståndelse. Den andra frågan var vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här kommer vi in på dagens andra läsning (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.
Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Då så är fallet, är vår tro inte meningslös, utan vi kan bli befriade från våra synder. Låt oss därför ödmjuka oss inför Gud, som har väckt upp Kristus från de döda, och för honom bekänna vår synd och skuld.

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

Karl af Hällström:
Att söka eller att finna?
Predikan i Pernå kyrka 5.3.2005

Jag har flera gånger, både från den här predikstolen och i andra sammanhang, konstaterat att vår tid har en karaktär av andlighet, som saknades ännu för bara femton eller tjugo år sedan. Det är rumsrent att tala om andliga frågor och rumsrent att medge att man är en andlig sökare. Lika rumsrent verkar det inte alla gånger vara att medge att man har funnit något, särskilt om det man har funnit är en kristen tro.
När man söker, finns ändå alltid risken att man får uppleva det som Jesus säger i Bergspredikan (Mt 7:8): … den som söker, han finner … Uppriktiga sökare söker inte bara för sökandets skull, utan uttryckligen för att finna. Problemet i vår tid är att det här med att finna inte alls är så populärt. Man vill gärna vara en sökare, för det är dynamiskt och levande, kan man tycka, medan om man finner blir livet och andligheten statisk och ofruktsam. Man citerar alltså hellre Jesus orätt och antar att han sade något i stil med: ”Den som söker, han letar.”
I den första läsningen fick vi höra hur Herren talade genom profeten Amos (8:11f): Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.
En liten kommentar innan vi fortsätter. I våra öron kan det låta lustigt det där med att driva omkring från norr till öster. Varför inte från norr till söder eller från öster till väster? Orsaken ligger i den föregående satsen, som talar om att irra från hav till hav. Dessa ord uttalades för första gången i det som idag är Israel. De hav det alltså är frågan om är antagligen Medelhavet i väster och Röda havet i söder – se på en karta så förstår ni varför. Om de som söker efter Herrens ord irrar från hav till hav, alltså från väster till söder eller tvärtom, är det ett naturligt komplement att tala om norr och öster för att få fram tanken att de yrade precis överallt under sitt sökande – men utan att finna.
Och som sagt är det här som problemet med mångas moderna sökande ligger. De har en hunger efter att höra Herrens ord, men den driver dem bara till att söka, utan att kanske ens inse vad det egentligen är som de söker eller känna igen det när de stöter på det.
Det samma stöter vi på upprepade gånger i evangelierna. Ibland tänker jag att det skulle vara så lätt att följa Jesus om jag bara hade fått träffa honom och prata med honom. Sedan inser jag ganska snart att evangelierna visar på många som träffade Jesus personligen, talade med honom, kanske t.o.m. blev botade av honom – och ändå förkastade honom. Vad finns det för garanti för att jag skulle vara bättre eller fiffigare än så?
De tre evangelietexter som är föreskrivna för denna söndag är alla hämtade ur Joh 6. Det börjar med brödundret, fortsätter med berättelsen om hur Jesus talade om sig själv som livets bröd och slutar med att Jesus uppmanar oss att ta del av hans kropp och blod, alltså i nattvarden.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om brödundret (eller bespisningsundret, som det också kallas) – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta. Ett annat aktuellt exempel är förresten den måltidsgemenskap som vi efter dagens högmässa får dela vid kyrklunchen i Sockenstugan.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
En liknande tanke är att de som samlade ihop den överblivna maten inspirerar oss till miljövård. Det är väl ändå knappast idén i att de omnämns, även om miljövård naturligtvis är någonting viktigt.
En annan förklaring är att se brödundret som en förebild för nattvarden. Precis som Jesus ger fysiskt bröd åt sina efterföljare när de är hungriga, ger han sig åt oss i nattvarden för att stilla vår andliga hunger.
Den här tanken finns nog med i Joh 6, men först lite senare (v. 48), när Jesus kallar sig själv ”Livets bröd”. Vi kan visserligen anta att redan Johannes har haft denna tanke i bakhuvudet när han sammanställde sitt evangelium, men därmed är det inte sagt att den fanns med på grässlänterna på ”andra sidan av Galileiska sjön”, när folket fick stilla sin hunger.
Så här på Midfastosöndagen är det naturligtvis på sin plats att betona nattvardens betydelse i vårt kristna liv i allmänhet och i vår förberedelse för påsken i synnerhet. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4). Brödundret kan i efterskott användas för att förklara och illustrera nattvarden, men ändå utför Jesus inte brödundret för att legitimera den.
Likaså har det sociala ansvaret och ansvaret för miljön en klar plats också i det kristna livet, både under fastan och annars, men de är inte brödundrets poäng.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka, nämner texten; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak utför han brödundret. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse.
Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i denna fastetid, i vår förberedelse för påsken. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå påskens innebörd. Annars förblir den nog dold för oss – om vi inte söker för att finna.
I Joh 6 ser vi just detta. I dagens avsnitt av det heliga evangeliet (v. 35) hörde vi Jesus säga att han är livets bröd och sedan (v. 54): Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen – vilket förstås syftar på nattvarden, inte på konkret kannibalism. Detta stötte ändå många av Jesu åhörare och lärjungar så mycket att de sade upp bekantskapen med honom. Kärntruppen, de tolv apostlarna, stannade ändå kvar, och Simon Petrus uttryckte deras åsikt när han sade (vv. 68f): "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."
Den som söker och verkligen vill finna gör väl i att söka här. Vem är Jesus? Ibland verkar det som om vi söker kring land och rike, fast det vi söker hela tiden har varit precis framför näsan på oss. Vi som är födda och uppvuxna som medlemmar i vår kyrka kanske riskerar att bli hemmablinda för det goda vi har här. Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Varför söka något som man redan har?
Det är inte kristendomen som religion som är det viktiga, även om jag inte tycker att det är något fel på den heller. Det viktigaste är hur vi ställer oss till Jesus och att vi har ett förhållande till honom. Till den som har en hunger efter att höra Herrens ord är därför mitt budskap idag och alla dagar: Jesus är den som har det eviga livets ord. Det är Jesus som det lönar sig att söka – och att finna.