Predikan: Nyårsaftonen

Karl af Hällström:
”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren”
Predikan i Borgå domkyrka 31.12.2005

Den mänskliga tillvaron är full av olika brytningspunkter. De tydligaste och mäktigaste är naturligtvis födelsen och döden, jordelivets inledning och avslutning, men också där emellan ryms i allmänhet både ett och annat. Vi lär oss att gå och att tala, vi börjar i skolan, vi slutar skolan antingen för läsåret eller för alltid, vi börjar jobba, gifter oss, får barn, får ett nytt jobb, fyller jämna år, får barnbarn, blir pensionerade — allt detta är brytningspunkter i livet. De flesta av dem kan vi se fram emot och planera för, men inte med hundraprocentig säkerhet veta om och när de kommer.
Också årsskiftet är en brytningstid. Vi vet när nyåret kommer (naturligtvis under förutsättning att världen får bestå). Vi kan inte vara helt säkra på att vi personligen verkligen får uppleva ytterligare ett nyår, men säkra kan vi ju inte vara på någonting alls, så det är inget speciellt med det.
Nyåret kommer då den 31 december övergår i den 1 januari. Årets längd, alltså den tid det tar för jorden att färdas ett varv runt solen, det har Gud instiftat, men när vi räknar att ett nytt varv börjar är ett mänskligt påfund. Två exempel på detta: Alla firar inte nyår samtidigt överallt i världen — och nu talar jag inte om en skillnad på några timmar, utan rent av på flera månader. Det kinesiska nyåret infaller i mars, om jag minns rätt, och det kyrkliga nyåret firas på första söndagen i advent, alltså i år den 27 november — vilken inverkan det nu sedan må ha.
Det andra exemplet på nyåret som mänskligt påfund är att år 2005 faktiskt är längre än år 2006 kommer att vara. Eftersom människan, till skillnad från Gud, inte är perfekt, är man tvungen att i natt skjuta in en extra sekund i årets sista minut för att få klockorna att stämma med verkligheten. I natt får vi alltså räkna ner så här: … fem, fyra, tre, två, ett, ett, GOTT NYTT ÅR! Det blir så lustigt ibland.

Men oberoende av när nyåret kommer, så kvarstår faktum att det är en brytningstid. Vid nyår funderar man ofta över det år som har varit, vad man har upplevt, vilka fel man har begått, vad man mot förmodan har gjort rätt och vad man kunde förbättra till nästa år. Man gör ett slags bokslut. De slutsatser som vi drar formulerar vi sedan ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrade det avsnitt från Klag (3:22-26) som jag nyss läste. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.

Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

Betraktelse i Bbl: Ser du ljuset?

Senhösten och den tidiga vintern är ofta en dyster tid här i södra Finland. Inte nog med att dagarna blir allt kortare, vi har i allmänhet inte ens särskilt mycket snö som skulle göra tillvaron ljusare. Därför är det bra att vi har en ljusets högtid att se fram emot mitt i denna mörka tid. Ser du ljuset? Det lyser i hemmen, det lyser i kyrkorna – och speciellt mycket lyser och blinkar det i varuhusen och på julgatorna.
Det är ändå inte – trots allt – julgubben som är julens huvudperson. På julen firar vi minnet av vår Frälsares, Jesu Kristi, födelse. Genom honom har vi möjlighet att få uppleva ett ljust liv, i stället för en mörk existens. Men Jesu födelse skulle vara i det närmaste betydelselös, om den inte ses i ljuset av hans handlingar som vuxen. Jesus var en stor lärare, som var nyskapande, men som också förstod att utnyttja sådant som redan fanns före honom. Men som lärare var Jesus inte unik, för världen har sett också andra stora lärare med goda budskap. Om Jesus skulle ha varit bara en stor lärare, hade han inte haft den inverkan på världen och på människor som han nu har. Det unika hos Jesus kommer fram först vid påsken. Och det är i skenet av påsken som julens verkliga betydelse kan gå upp för oss.

Ser du ljuset? Det lyser över Jesus när han rider in i Jerusalem på palmsöndagen. Ljuset lyser över Jesus när han instiftar nattvarden, när han ber i Getsemane, när Judas förråder honom. Ljuset lyser när Pilatus överlämnar Jesus till dem som ropar: "Korsfäst!" Alla tror att ljuset har slocknat när Jesus dör på korset – men ur graven kommer ett ljus som döden och mörkret inte kan rå på. Mörkt är det ju bara när inget ljus lyser, men redan ett litet ljus gör att mörkret skingras. Mörker är avsaknad av ljus, inte tvärtom.
Ibland kan man känna sig förtvivlad när man ser på ondskan i världen, och man frågar sig om Gud inte bryr sig om oss. Då ser man inte ljuset – men det betyder ju inte att det skulle ha slocknat. Ibland hör man hur någon som har råkat ut för något ont får höra som tröst: "Det var Guds vilja att så skedde." Och det låter ju fromt och kristet. Men en gud som vill att hans barn skall råka ut för något ont är inte den Gud som vi möter i evangelierna. Det är inte vår Far, vår Bror, vår Hjälpare – nej, det är en mörkrets gud. Gud vill oss inte något ont, för Gud är ljus, inte mörker. Ser du ljuset? Ondskan i världen är inte Guds fel, den är vårt fel. Det är vi människor som skadar varandra och skapelsen – det är vi som är onda.

Ser du ljuset? Det är Guds ljus som lyser över dig och som obarmhärtigt visar dig dina fel. Ljuset visar oss att vi är syndare. Det är därför som så många sluter sina ögon och vägrar att se Gud – för då skulle de vara tvungna att se också sig själva sådana som de verkligen är. Öppna dina ögon och se verkligheten: Ingen är god utom Gud (Luk. 18:19). Men förtvivla inte; samma ljus som avslöjar dig avslöjar också din räddning. Genom honom som dog på korset, men uppstod ur graven, har vi fått en möjlighet. Vi kan inte komma nära honom, så han har kommit nära oss. Samtidigt som vi ser vår egen ondska, smutsighet och synd, ser vi också att Gud älskar oss trots allt detta. Ser du ljuset? Det visar oss att vi är syndare – men också att vi kan bli förlåtna syndare.
Johannes skriver: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn… (Joh. 1:12) Och detta är Guds stora gåva genom Jesus Kristus. Genom att tro på honom, lita på honom, förtrösta på honom – de här uttrycken betyder ungefär samma sak – genom detta får vi rätten att bli Guds barn.

Denna jul får du se på Jesusbarnet i krubban. Ser du ljuset? Guds ljus lyser över Jesus, för han är Guds barn. Men samma ljus kan skina över dig. Genom att ta emot Jesus, har också du rätten att kalla dig ett Guds barn.
Se dig i spegeln. Ser du ljuset? Jag vet att när jag ser min spegelbild klockan halv sju på morgonen, så har jag mycket svårt att upptäcka något ljus där. Men jag får lita på att Guds ljus lyser också över mig. Gud är med mig och håller sin hand över mig: Också jag får kalla mig ett Guds barn. Och det bästa av allt är att jag inte själv behöver försöka lysa. Jag är ingen glödlampa, ingen eldfluga, framför allt inget ljushuvud – men det gör ingenting, för jag är ett Guds barn. Ser du ljuset?
Låt oss också denna jul minnas Jesus: Guds och Marias nyfödde son, den store läraren och – framför allt – den lidande Frälsaren och den uppståndne Härskaren. Oberoende av om julen i år är vit eller svart, låt den vara ljus!

Karl af Hällström

Andra tidningsbetraktelser: Inte bra att vara ensam