Griftetal: Förgängligt

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell 25.3.2006

Aposteln Paulus skriver: Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. […] Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. (1Kor 15:36-38, 42f)

Vi hörde vad aposteln Paulus skriver om döden och uppståndelsen. Här i livet kan vi vara svaga, föraktade och förgängliga. Vårt jordiska liv kommer att förgås precis som ett frö till synes dör när det läggs i jorden. Det är naturligt och sunt att vi sörjer förlusten av NN. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets.
NN fick länge leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne så länge. Hennes liv präglades långt av hennes sjukdom och hennes besvärliga familjerelationer. Utanför familjen kunde hon ändå knyta långvariga fruktsamma vänskapsförhållanden. Nu har hennes liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss.
Att livet slutar i döden är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Som kristna kan vi nämligen ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Jag vill återknyta till det som Paulus skriver. Visserligen lever vi här på alla sätt en ofullständig levnad, i kamp mot sjukdom, svaghet och död. Men precis som fröet som dör i jorden förvandlas till någonting annat, någonting nytt, till en blomma som till synes inte har någonting gemensamt med det frö som försvann – precis på samma sätt går det med oss, säger Paulus. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Därför får vi visserligen sörja och sakna dem som har gått igenom döden – men vi behöver inte mista hoppet. Vårt hopp är att NN har gått före oss till en härligare existens, som vi bara kan få en aning om här, och vi får be vår Herre om en jublande återförening med våra bortgångna kära.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden plötsligt – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.

Predikan: 3 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Laodikeia och äran från Gud
Predikan i Mariagården, Borgå 19.3.2006

Uppenbarelseboken är en av de svåraste böckerna i Bibeln. Den innehåller mängder av bilder som är både svårtolkade och mångtydiga. Den är den enda hela boken i NT som är profetisk till sin uppbyggnad. I t.ex. evangelierna förekommer avsnitt som är profetiska, men det är bara Uppenbarelseboken som är det i sin helhet.
En del av oss kristna riskerar ibland att studera Uppenbarelseboken så ivrigt att vi glömmer bort andra böcker i Bibeln. Vi förivrar oss, så att säga. Det här sker om vi börjar tolka Bibeln som helhet utgående från Uppenbarelseboken, i stället för att göra tvärtom. Ändå kan vi inte bara bortse från Uppenbarelseboken, för också då är vår helhetsbild i fara.
Luther ansåg inte att Uppenbarelseboken hade ett lika stort värde som andra böcker i NT, men att den ändå hade en berättigad plats mellan Bibelns pärmar; också den hade ett budskap att komma med. Men Uppenbarelsebokens budskap är kryptiskt och svårförståeligt.
Ta som exempel Odjuret och Antikrist, som förekommer i Uppenbarelseboken. Dessa figurer har genom tiderna fått många olika tolkningar, allt från kejsar Nero via påven och Martin Luther till Michail Gorbatjov – och nya tolkningar uppkommer väl hela tiden. Det är omöjligt att veta vilken tolkning, om någon, som är rätt – men vi får lita på att det kommer fram vid tidens slut.
Jag tror att Uppenbarelsebokens viktigaste budskap är att vi inte skall invagga oss i en falsk trygghet, utan bygga vårt liv på det som verkligen håller. Vi skall inte bara tro att allt är bra mellan Gud och oss, utan vi skall veta det. I trosbekännelsen säger vi att Kristus skall komma från himlen för att döma levande och döda – eller, som en av mina konfirmander en gång påstod, för att döma dödande och leva. Kristus kommer alltså att komma tillbaka för att göra slut på djävulen och hans anhang, och då gäller för oss att inte höra till detta anhang.
Uppenbarelseboken inleds med att aposteln Johannes, Jesu sista kvarlevande lärjunge, berättar att han har fått en uppenbarelse från Jesus. Den inleds med att sju församlingar i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet, får var sitt brev från Kristus. Det sjunde och sista av dessa brev går till församlingen i staden Laodikeia, och det brevet hörde vi i dagens andra läsning.
De flesta av de sju församlingar som fick brev fick åtminstone i någon mån beröm. Församlingarna i Sardes och i Laodikeia är de enda som endast får klander. Till Sardes sades att församlingen är död, till Laodikeia sägs det inte direkt. Den skulle ha protesterat: den tyckte att allt stod väl till, den saknade ju ingenting.
Men den fick höra att något väsentligt saknades, nämligen profil! Församlingen var slätstruken, den hade en oförarglig färglöshet, som inte utmanade, men inte heller väckte eller vann någon människa. Den får höra att det hade varit bättre om den skulle ha tagit ställning mot Kristus. Då skulle ingen kunna luras att tro att detta är rätt kristendom. Det här är mycket hårda ord.
Det råd som församlingen i Laodikeia får är att komma till Kristus och "köpa" det som den inte brytt sig om att ta emot – alltså antagligen "köpa" på bibliskt vis, nämligen att få av nåd, vilket på latin heter gratis.
Detta sägs i mångtydiga bilder om guld, kläder och salva, som anknyter till stadens specialiteter. Laodikeia var en rik handelsstad med tygindustri och en högklassig medicinsk skola. Det finns många sätt att tolka dessa bilder. Men om man håller sig till liknande bilder i Bibeln, kan guldet vara den tro som renas genom lidande, de vita kläderna kan vara Kristi rättfärdighet och ögonsalvan det Andens verk som öppnar våra ögon så att vi ser våra synder.
I brevets inledning kallas Kristus för "Amen". Detta hebreiska ord betyder ungefär "sannerligen". När vi använder det som avslutning på en bön, betyder det att vi håller med om innehållet i bönen. När ordet "Amen" används som en beteckning för Kristus, blir innebörden att Kristus är "den pålitlige", "den som är sanningen". Kristi trofasthet visar sig också här. Den församling som han helst skulle spy ut ur sin mun, som det står, den får trots allt veta att han nu står vid dörren och bultar och är beredd att gå in och ha en djup gemenskap med den som öppnar för honom.
Men det här gäller inte längre församlingen, utan den enskilda människan. Ingen kan ta emot Kristus annat än för egen del. Att göra det innebär att få dela hans seger på korset och hans plats vid Guds sida. Om vi har del i Kristus, så har vi del i allt det som han har vunnit åt oss. Då är vi inte längre med i djävulens anhang, utan kan med tillförsikt se framåt mot en ljus evighet, trots en allt mörkare framtid på jorden.
I dagens heliga evangelium står det om de rådsmedlemmar som kom till tro på Jesus, men inte vågade erkänna det, att de älskade äran från människor högre än äran från Gud. Måtte vi undvika att falla i samma fälla. Måtte vi ha mod att fråga oss om vi lever i ett andligt Laodikeia, och att, om vi gör det, kunna göra något åt saken – höja vår kristna profil och leva i gemenskap med Kristus!