Predikan: 8 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Åttonde söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Nionde söndagen efter Pingst)
Matt 7:15-21

Temat för den här söndagen är alltså ”andlig klarsyn”. Det handlar om att se tillvaron på ett andligt sätt.
Man kan fråga sig – och många gör det – om det här med andlighet är något som man behöver lägga ner någon energi på. Det tror jag. Till och med socialstyrelsen erkänner att människan har andliga behov, som ska tillgodoses på t ex ålderns höst.
Men andlig syn på tillvaron behövs hela livet, och många som inte tycker sig vara andliga, är det ändå. Det är faktiskt så att människan är kropp, själ och ande, oavsett vad vi har för tankar om livsåskådning och religion.
När jag träffar människor inför begravning, är det inte alls ovanligt att de anhöriga säger att de inte är troende, men sen berättar dom utförligt om vad dom tror händer när man dör, och dom beskriver himlen bättre än den mest poetiska präst.
Då kan man fundera på varför dom inte vill kalla sig troende. Har vi som är troende avskräckt dom? Har vi uppträtt som falska profeter, som inte verkar ha något vettigt att komma med?
Den andliga dimensionen av tillvaron är verklighet. Några av oss finner och möter denna paradisverklighet i gudstjänsten, andra i naturen, andra i konsten… Gud möter oss på tusen sätt.
Andlig klarsyn kan vara att se världen som Guds skapelse. Se att det finns något bortom den grå vardagen, att uppleva närvaron av GUD.
Och den här världen behöver ljus. Den behöver Jesus Kristus, som själv kallar sig världens ljus. Jesu budskap och Jesu sätt att bemöta andra behöver spridas i denna värld av så mycket mörker och elände.
Det löfte som ges oss i dopet säger att vi aldrig är ensamma, att Gud alltid är med oss, men ändå talas det i våra texter idag om en utsatthet, ett utlämnande.
Här introduceras ett begrepp: falska profeter.
Profeten Mika talar om profeter som för folket vilse. Solen ska gå ner för profeterna, och spåmännen får ställa sig i skamvrån.
Och Jesus talar om falska profeter med en hjälp av en bild från djurriket: de kommer förklädda till får, men egentligen är de rovlystna vargar.
Falska profeter: en profet är en person som vill något. Har ett uppdrag att utföra, vill påverka samhället och enskilda människor. Om profeten har dolda avsikter med sitt agerande, om profeten låtsas vilja gott men egentligen menar ont, blir det falskt, blir det farligt.
Kristna genom tiderna har lagt ner stort intresse på att identifiera de falska profeterna. Kan det vara dom som tänker sådär om dopet? Dom som tänker på det sättet om nattvarden? Kan det vara dom kvinnliga prästerna? Kan det vara missionsförbundarna?
Men genom att hänföra de falska profeterna till religionens värld, kanske vi missar det viktiga.
Det kanske är så att vi har dom falska profeterna runt omkring oss. Människor i vår närhet som låtsas att dom vill oss gott, men i själva verket blir det bara fel. Energitjuvar som gör oss trötta, ilskna och uppgivna. Människor som aldrig lämnar tillbaka det dom lånat, eller som älskar att ringa mitt i kvällsmaten kanske man kan stå ut med, men värre är det när människor påverkar oss negativt på insidan.
Trycker ner oss. Gör att vi tvivlar på vårt människovärde. Ställer sig på Guds plats och berättar utifrån sina egna behov vad som är rätt och fel. ”På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus. Varje förälder har nog någon gång haft synpunkter på barnens umgänge - ”han eller hon är inte bra för dig att vara tillsammans med” – men vad kommer det sig att vi vuxna inte är mer rädda om vår egen själ än att vi utsätter oss för personer som vill oss illa?
Vårt vardagsliv, dom vi möter i affären eller på jobbet, har alltså med religionen att göra, eftersom det inte finns några vattentäta skott. Hur vi bemöter varandra har också att göra med hur vi bemöter Gud. Bemöter vi andra med dold agenda, med illvillighet och elakhet, begår vi också en synd mot Gud. Därför behövs också självrannsakan. Men inte för att trycka ner oss själva, utan för att växa! Och här är vi människor, och att bemöta sig själv med kärlek, förlåtelse och tålamod, är något många av oss behöver öva på.
Jesus berättar om människans inre med hjälp av en bild från växtriket. ”Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt ska ni alltså känna igen dem. ”
Orden kan vara skrämmande, men också trösterika. Jag tror att varje människa har förmåga att bära god frukt, men också sämre frukt.
Den som vet något om trädgård, vet att ett fruktträd behöver goda förutsättningar. Vatten, gödsel, sol, ljus. Också inom trädet finns goda och sämre frukter. Ett äpple som växer långt ut på grenen, som får mycket sol och värme, blir sötare och större än äpplet som knappt får ljus.
Så är det väl med oss människor också. En del av oss börjar livet med knappt någon god förutsättning – men ändå kräver vi lika mycket av alla.
Men Gud vet när det vi gör, inte blir så bra. Och han vet varför. Han vet våra avsikter. Därför kan vi vara helt öppna och ärliga inför Gud, lämna fram dom kvistar i våra liv som är förtorkade och utan nytta.
Gud möter med kärlek, nåd och förlåtelse. Han samlar in våra misslyckade projekt och hjälper oss att ta nya tag. Inte ge upp utan fortsätta framåt. Och det gäller både i vår tro, och i våra andra projekt i livet: familj, arbete, fritid, allt som vi lägger ner energi på.
För Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan starkhetens, kraftens och kärlekens och hoppets ande.
Amen!