Karl af Hällström:
Skriftetal i Borgå lilla kyrka 20.8.2006
Skriftetal i Borgå lilla kyrka 20.8.2006
Kära kristna! Under sommaren har vi i församlingen ordnat ett antal skriftskolläger. Jag hoppas att vi som ansvarade för lägren verkligen lyckades i vår uppgift, och att vi fick förmedla till konfirmanderna det som Gud vill ge. Det var åtminstone det som vi strävade till. Men det är klart att det inte är entydigt snällt att förmedla kunskap. Kunskapen medför nämligen alltid ett ansvar.
Det här märker vi i en formulering i skapelseberättelsen (1Mos 2:9). I den gamla översättningen, som de flesta av oss har vuxit upp med, talas det om kunskapens träd på gott och ont. Eftersom det svenska språket har förändrats under 1900-talet, har också detta uttryck fått en annan klang, en annan innebörd, än vad översättarna hade menat när översättningen kom ut år 1917. Vi tenderar ju att tolka uttrycket ”kunskap på gott och ont” som att kunskapen har två sidor: Den kan användas till det goda, men också till det onda. Samma kunskap som kan utveckla avancerade mediciner kan användas till att utveckla biologiska vapen, för att bara ta ett exempel. I sig är detta ju sant, men det är inte det här som den hebreiska grundtexten vill säga. Här ser vi igen ett exempel på behovet av att översätta också Bibeln på nytt emellanåt.
Det som grundtexten, originalet, kunde man kanske säga, vill förmedla till oss är den symboliska bilden av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det som människan har skaffat sig sedan dessa dagar är den kunskap som gör att vi kan skilja mellan det som är gott och det som är ont – och därmed har vi också skaffat oss ett ansvar att göra det goda och undvika det onda. Och detta är minsann inte lätt.
Det var det här jag menade när jag sade att det kanske inte var så snällt av oss att förmedla kunskap till konfirmanderna. Nödvändigt? Kanske det. Önskvärt? Javisst. Men snällt? Knappast. Livet vore betydligt lättare om vi kunde vara saligt ovetande om vad som är rätt eller orätt, för då kunde vi åtminstone försöka hänvisa till vår okunskap när vi trampar i klaveret. Vilket vi ju ändå gör alltsomoftast. Men ökande kunskap och ökat ansvar är en stor del av att bli vuxen, att självständigt bära ansvar för vad man gör – eller för den delen låter bli att göra.
Det dubbla kärleksbudet (”Älska Gud över allting och din nästa som dig själv”) och den gyllene regeln (”Gör mot andra det som du vill att de skall göra mot dig”) är goda levnadsregler, som det lönar sig att sträva till att följa efter bästa förmåga. Därför har vi fått lära oss dem utantill. Men att kunna dem och att följa dem är naturligtvis två skilda saker.
När jag var liten trodde jag att de vuxna alltid automatiskt visste vad man skulle göra i varje given situation. Jag skulle antagligen ha haft betydligt mindre bråttom att bli vuxen om jag hade vetat att alltsammans skulle vara så improviserat. Men nu står jag här och tänker att jag trampar betydligt mera i klaveret än en organist, fast organisten har det som yrke. Den insikten kan vara tung.
Om vi med ansvar för att göra det goda ändå gör det som är ont, hur ofrivilligt och motvilligt det än sker, så kommer vi inte undan med att säga: Jag visste inte, eller: Jag menade det inte. Det som har skett har skett, och ansvaret är vårt. Jag bär själv ansvaret för mina gärningar, oberoende av vilka faktorer som har påverkat mig: barndomen, uppfostran, samhället, eller något annat. Ansvaret är mitt. Jag kan försöka ställa allt till rätta igen, men i allmänhet lyckas det bara i en begränsad omfattning. Något har gått sönder, om inte annat så kanske folks förtroende för mig, och det är väldigt svårt att reparera.
Det är här som evangeliet kommer in. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Om Gud skulle vilja straffa världen för allt som går snett, för allt som vi gör orätt, så skulle inte världen längre vara kvar. Men han är inte intresserad av att straffa, utan av att ställa till rätta, eftersom han älskar sin skapelse och oss, sina barn. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom, står det i följande vers (3:17) i Johannesevangeliet.
Var och en av oss har svikit sitt ansvar. Vi är värda att straffas, att gå under. Men Gud ger oss ett erbjudande om amnesti. Han låter nåd gå före rätt, om vi ber om förlåtelse och benådning. Den som har lärt känna Kristus, den som tror på honom, den som tar emot Guds erbjudande om nåd – den får leva ett evigt liv tillsammans med Gud, i kärlek, ljus och frid. Och detta eviga liv börjar inte först efter döden, utan redan här och nu.
Gud har kommit med sitt erbjudande till alla oss i kyrkan idag. Var och en bär själv ansvaret – ansvaret för vad vi gör av detta erbjudande. När Gud hjälper mig att bära mitt ansvar, kan t.o.m. mina klavertramp, liksom organistens, ge upphov till något vackert och gott.
Därför ska vi nu för Gud bekänna det onda vi har gjort och det goda vi har låtit bli att göra. Låt oss be.
Det här märker vi i en formulering i skapelseberättelsen (1Mos 2:9). I den gamla översättningen, som de flesta av oss har vuxit upp med, talas det om kunskapens träd på gott och ont. Eftersom det svenska språket har förändrats under 1900-talet, har också detta uttryck fått en annan klang, en annan innebörd, än vad översättarna hade menat när översättningen kom ut år 1917. Vi tenderar ju att tolka uttrycket ”kunskap på gott och ont” som att kunskapen har två sidor: Den kan användas till det goda, men också till det onda. Samma kunskap som kan utveckla avancerade mediciner kan användas till att utveckla biologiska vapen, för att bara ta ett exempel. I sig är detta ju sant, men det är inte det här som den hebreiska grundtexten vill säga. Här ser vi igen ett exempel på behovet av att översätta också Bibeln på nytt emellanåt.
Det som grundtexten, originalet, kunde man kanske säga, vill förmedla till oss är den symboliska bilden av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det som människan har skaffat sig sedan dessa dagar är den kunskap som gör att vi kan skilja mellan det som är gott och det som är ont – och därmed har vi också skaffat oss ett ansvar att göra det goda och undvika det onda. Och detta är minsann inte lätt.
Det var det här jag menade när jag sade att det kanske inte var så snällt av oss att förmedla kunskap till konfirmanderna. Nödvändigt? Kanske det. Önskvärt? Javisst. Men snällt? Knappast. Livet vore betydligt lättare om vi kunde vara saligt ovetande om vad som är rätt eller orätt, för då kunde vi åtminstone försöka hänvisa till vår okunskap när vi trampar i klaveret. Vilket vi ju ändå gör alltsomoftast. Men ökande kunskap och ökat ansvar är en stor del av att bli vuxen, att självständigt bära ansvar för vad man gör – eller för den delen låter bli att göra.
Det dubbla kärleksbudet (”Älska Gud över allting och din nästa som dig själv”) och den gyllene regeln (”Gör mot andra det som du vill att de skall göra mot dig”) är goda levnadsregler, som det lönar sig att sträva till att följa efter bästa förmåga. Därför har vi fått lära oss dem utantill. Men att kunna dem och att följa dem är naturligtvis två skilda saker.
När jag var liten trodde jag att de vuxna alltid automatiskt visste vad man skulle göra i varje given situation. Jag skulle antagligen ha haft betydligt mindre bråttom att bli vuxen om jag hade vetat att alltsammans skulle vara så improviserat. Men nu står jag här och tänker att jag trampar betydligt mera i klaveret än en organist, fast organisten har det som yrke. Den insikten kan vara tung.
Om vi med ansvar för att göra det goda ändå gör det som är ont, hur ofrivilligt och motvilligt det än sker, så kommer vi inte undan med att säga: Jag visste inte, eller: Jag menade det inte. Det som har skett har skett, och ansvaret är vårt. Jag bär själv ansvaret för mina gärningar, oberoende av vilka faktorer som har påverkat mig: barndomen, uppfostran, samhället, eller något annat. Ansvaret är mitt. Jag kan försöka ställa allt till rätta igen, men i allmänhet lyckas det bara i en begränsad omfattning. Något har gått sönder, om inte annat så kanske folks förtroende för mig, och det är väldigt svårt att reparera.
Det är här som evangeliet kommer in. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Om Gud skulle vilja straffa världen för allt som går snett, för allt som vi gör orätt, så skulle inte världen längre vara kvar. Men han är inte intresserad av att straffa, utan av att ställa till rätta, eftersom han älskar sin skapelse och oss, sina barn. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom, står det i följande vers (3:17) i Johannesevangeliet.
Var och en av oss har svikit sitt ansvar. Vi är värda att straffas, att gå under. Men Gud ger oss ett erbjudande om amnesti. Han låter nåd gå före rätt, om vi ber om förlåtelse och benådning. Den som har lärt känna Kristus, den som tror på honom, den som tar emot Guds erbjudande om nåd – den får leva ett evigt liv tillsammans med Gud, i kärlek, ljus och frid. Och detta eviga liv börjar inte först efter döden, utan redan här och nu.
Gud har kommit med sitt erbjudande till alla oss i kyrkan idag. Var och en bär själv ansvaret – ansvaret för vad vi gör av detta erbjudande. När Gud hjälper mig att bära mitt ansvar, kan t.o.m. mina klavertramp, liksom organistens, ge upphov till något vackert och gott.
Därför ska vi nu för Gud bekänna det onda vi har gjort och det goda vi har låtit bli att göra. Låt oss be.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar