Karl af Hällström:
Helade från andlig dövhet
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 3.9.2006
Helade från andlig dövhet
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 3.9.2006
Den evangelietext (Mk 7:31-37) som vi nyss hörde läsas från altaret kunde utgöra grunden för en predikan om under och helbrägdagöranden som både Jesus och hans lärjungar utförde och utför ännu i den dag som är. Det finns många sådana berättelser både i evangelierna och i Apostlagärningarna, kyrkohistorien förmedlar många vittnesmål om sådant, och idag kan vi träffa på personer som själv har fått uppleva helanden av olika slag. Ni har en sådan framför er.
Det är ändå inte underberättelsen som sådan som är intressant för oss här i kyrkan idag. Vi skall i stället se närmare på vad man kunde kalla en andlig tolkning av underberättelsen.
Vad var det nämligen som hände? Man kom till Jesus med någon som var döv och som därför inte hade kunnat lära sig att tala ordentligt. Jesus helade mannen; han gjorde så att han kunde höra igen. Intressant nog kunde mannen från det ögonblicket också tala riktigt – hans talfel var ju inte fysiskt betingat utan berodde på hans dövhet, och man kunde tänka sig att han skulle ha behövt lära sig tala när dövheten försvann. Men så var det alltså inte - han kunde genast tala.
Vilken är den andliga tolkning som jag nämnde tidigare? Jo, vi människor är skapade för att höra, se och tala om den andliga verklighet som omger oss. Du, Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt i oss tills det finner vila i dig, uttryckte kyrkofadern Augustinus saken. Vi moderna människor har ändå utvecklat en överraskande utbredd dövhet och blindhet för den andliga dimensionen av vår tillvaro. ”Suomalainen ei usko ennen kuin näkee” – en finländare tror inte förrän han ser, sägs det. Men jag påstår att ”Suomalainen ei näe ennen kuin uskoo” – en finländare ser inte förrän han tror.
Och det är bl.a. det här som berättelsen om hur Jesus helar den döve mannen kan lära oss idag. Om vi kommer till Jesus med vår dövhet – alltså vår otro och våra tvivel – då kan han hela oss. Han kan ge oss den tro vi behöver för att kunna se honom och allt det som han gör ännu idag – och framför allt den stora kärlek som ligger bakom allt det han gör.
Och det intressanta är att han då också ger oss möjlighet att tala riktigt, som evangelietexten uttryckte det. Vår dövhet för den andliga verkligheten hindrar oss, ganska naturligt, från att tala med Gud och om Gud. Om vi är bundna i t.ex. en materialistisk världsuppfattning, där endast det existerar som vi kan se, röra vid och bita i, då är det svårt för oss att se någon orsak till att be. Men när vi inser att det finns andra dimensioner i världen än bara den materiella, då faller sig också bönen betydligt naturligare.
En annan aspekt av att tala riktigt, för att fortfarande använda det uttrycket, är det som vi kommer att få ta del i om en liten stund. Jag syftar på trosbekännelsen. Vi kommer att högt tillsammans bekänna vår kristna tro, och det är något som ingen av oss kan göra med någon grad av övertygelse, om inte vi har blivit helade från vår andliga dövhet.
Något som kan vara värt att notera och ge en andlig tolkning - när vi nu är inne på sådana - är att Jesus tog den döve avsides från folket när han skulle bota honom. Den här gången använde han inte heller bara ord till att hela, i stilen ”Jag vill! Bli ren!” som han säger åt en spetälsk annanstans i evangelierna (Mt 8, Mk 1 och Lk 5), utan han använder synliga ”trick”, s.a.s. - han stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Det var sådant som andra helbrägdagörare kunde göra på den tiden för att visa sin makt. Men Jesus gör det inte inför allt folket, utan i enskildhet, så han vill uttryckligen inte visa vad han gör eller vad han går för.
Evangeliet fortsätter: Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Fastän NT annars är skrivet på grekiska, har arameiska ord eller uttryck bevarats på några ställen. Detta är ett sådant, ett annat liknande är ”Talita koum,” som Jesus säger när han uppväcker Jairos’ dotter (Mk 5:41). Dessa ord måste ha imponerat stort på Jesu omgivning, och de har kanske tolkat dem som något slag av trollformel, när de bevaras på detta sätt. Men i båda fallen kommer Jesus med enkla uppmaningar på sitt modersmål. Han menar knappast orden som trollformler, oberoende av hur omgivningen tolkar dem.
Den andliga tolkningen av detta är att när Jesus tar oss avsides, kan vi få höra hans Effata. Vi får komma till honom med vår dövhet och bli helade. ”Avsides” kan betyda att vi bokstavligen drar oss tillbaka, exempelvis på en retreat eller som idag till nattvardsbordet, eller att vi blir tvungna att dra oss tillbaka till en sjukbädd hemma eller på ett sjukhus - och när vi på det viset blir avklädda vardagens omsorger och kastas in i en ny situation på gott och ont, får vi möta Jesus där. Också arbetslöshet eller pensionering kan vara tider av ett sådant avklädande.
Men ”avsides” kan också ske mitt i vardagen. Vi drar oss tillbaka i ett inre rum i hjärtat, där vi möter Herren, och där säger han sitt Effata - och vi går tillbaka ut i vardagen, styrkta av mötet, och kan höra och tala riktigt.
Hur går det då till att tala riktigt och visa den kristna tron i våra liv? Om man ser till det yttre så finns det lika många svar på den frågan som det finns kristna, för var och en måste naturligtvis finna en form som passar för dem. Gemensamt för alla former av praktisk kristen tro är att de bör avspegla det dubbla kärleksbudet, Älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. Om det här för dig betyder att du besöker någon ensam åldring, att du läser för någon blind eller att du engagerar dig politiskt eller i någon medborgarorganisation för att försöka förbättra vårt samhälle – eller för den delen att du försöker göra ditt yrkesarbete så väl du kan – så kan ingen säga att det skulle vara fel. Som jag tidigare konstaterade, finns det lika många sätt som det finns individer.
Om Gud alltså har befriat oss från vår andliga dövhet, så att vi uppfattar hans röst, så bör vår reaktion vara att tala till och om honom, både i ord och genom att i handling leva ut vår tro. På den här vägen befinner vi oss alla. Vi har kanske kommit olika långt, men ingen av oss har kommit fram.
Det är ändå inte underberättelsen som sådan som är intressant för oss här i kyrkan idag. Vi skall i stället se närmare på vad man kunde kalla en andlig tolkning av underberättelsen.
Vad var det nämligen som hände? Man kom till Jesus med någon som var döv och som därför inte hade kunnat lära sig att tala ordentligt. Jesus helade mannen; han gjorde så att han kunde höra igen. Intressant nog kunde mannen från det ögonblicket också tala riktigt – hans talfel var ju inte fysiskt betingat utan berodde på hans dövhet, och man kunde tänka sig att han skulle ha behövt lära sig tala när dövheten försvann. Men så var det alltså inte - han kunde genast tala.
Vilken är den andliga tolkning som jag nämnde tidigare? Jo, vi människor är skapade för att höra, se och tala om den andliga verklighet som omger oss. Du, Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt i oss tills det finner vila i dig, uttryckte kyrkofadern Augustinus saken. Vi moderna människor har ändå utvecklat en överraskande utbredd dövhet och blindhet för den andliga dimensionen av vår tillvaro. ”Suomalainen ei usko ennen kuin näkee” – en finländare tror inte förrän han ser, sägs det. Men jag påstår att ”Suomalainen ei näe ennen kuin uskoo” – en finländare ser inte förrän han tror.
Och det är bl.a. det här som berättelsen om hur Jesus helar den döve mannen kan lära oss idag. Om vi kommer till Jesus med vår dövhet – alltså vår otro och våra tvivel – då kan han hela oss. Han kan ge oss den tro vi behöver för att kunna se honom och allt det som han gör ännu idag – och framför allt den stora kärlek som ligger bakom allt det han gör.
Och det intressanta är att han då också ger oss möjlighet att tala riktigt, som evangelietexten uttryckte det. Vår dövhet för den andliga verkligheten hindrar oss, ganska naturligt, från att tala med Gud och om Gud. Om vi är bundna i t.ex. en materialistisk världsuppfattning, där endast det existerar som vi kan se, röra vid och bita i, då är det svårt för oss att se någon orsak till att be. Men när vi inser att det finns andra dimensioner i världen än bara den materiella, då faller sig också bönen betydligt naturligare.
En annan aspekt av att tala riktigt, för att fortfarande använda det uttrycket, är det som vi kommer att få ta del i om en liten stund. Jag syftar på trosbekännelsen. Vi kommer att högt tillsammans bekänna vår kristna tro, och det är något som ingen av oss kan göra med någon grad av övertygelse, om inte vi har blivit helade från vår andliga dövhet.
Något som kan vara värt att notera och ge en andlig tolkning - när vi nu är inne på sådana - är att Jesus tog den döve avsides från folket när han skulle bota honom. Den här gången använde han inte heller bara ord till att hela, i stilen ”Jag vill! Bli ren!” som han säger åt en spetälsk annanstans i evangelierna (Mt 8, Mk 1 och Lk 5), utan han använder synliga ”trick”, s.a.s. - han stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Det var sådant som andra helbrägdagörare kunde göra på den tiden för att visa sin makt. Men Jesus gör det inte inför allt folket, utan i enskildhet, så han vill uttryckligen inte visa vad han gör eller vad han går för.
Evangeliet fortsätter: Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Fastän NT annars är skrivet på grekiska, har arameiska ord eller uttryck bevarats på några ställen. Detta är ett sådant, ett annat liknande är ”Talita koum,” som Jesus säger när han uppväcker Jairos’ dotter (Mk 5:41). Dessa ord måste ha imponerat stort på Jesu omgivning, och de har kanske tolkat dem som något slag av trollformel, när de bevaras på detta sätt. Men i båda fallen kommer Jesus med enkla uppmaningar på sitt modersmål. Han menar knappast orden som trollformler, oberoende av hur omgivningen tolkar dem.
Den andliga tolkningen av detta är att när Jesus tar oss avsides, kan vi få höra hans Effata. Vi får komma till honom med vår dövhet och bli helade. ”Avsides” kan betyda att vi bokstavligen drar oss tillbaka, exempelvis på en retreat eller som idag till nattvardsbordet, eller att vi blir tvungna att dra oss tillbaka till en sjukbädd hemma eller på ett sjukhus - och när vi på det viset blir avklädda vardagens omsorger och kastas in i en ny situation på gott och ont, får vi möta Jesus där. Också arbetslöshet eller pensionering kan vara tider av ett sådant avklädande.
Men ”avsides” kan också ske mitt i vardagen. Vi drar oss tillbaka i ett inre rum i hjärtat, där vi möter Herren, och där säger han sitt Effata - och vi går tillbaka ut i vardagen, styrkta av mötet, och kan höra och tala riktigt.
Hur går det då till att tala riktigt och visa den kristna tron i våra liv? Om man ser till det yttre så finns det lika många svar på den frågan som det finns kristna, för var och en måste naturligtvis finna en form som passar för dem. Gemensamt för alla former av praktisk kristen tro är att de bör avspegla det dubbla kärleksbudet, Älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. Om det här för dig betyder att du besöker någon ensam åldring, att du läser för någon blind eller att du engagerar dig politiskt eller i någon medborgarorganisation för att försöka förbättra vårt samhälle – eller för den delen att du försöker göra ditt yrkesarbete så väl du kan – så kan ingen säga att det skulle vara fel. Som jag tidigare konstaterade, finns det lika många sätt som det finns individer.
Om Gud alltså har befriat oss från vår andliga dövhet, så att vi uppfattar hans röst, så bör vår reaktion vara att tala till och om honom, både i ord och genom att i handling leva ut vår tro. På den här vägen befinner vi oss alla. Vi har kanske kommit olika långt, men ingen av oss har kommit fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar