03 september 2006

Predikan: 12 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Tolfte söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Trettonde söndagen efter Pingst)
Mark 7:31-37
Det är ett under att få tillbaka hörseln, om man varit döv. Det är ett under att få tillbaka talförmågan, om man varit stum. Det är ett under att få tillbaka synen, om man varit blind. Men det är också egentligen ett under att kunna höra, tala och se – även om man alltid kunnat det. Vi har mycket att vara tacksamma för.
Dagens evangelium handlar om under. Jesus upprättar och botar människor, då som nu. Ibland inför häpen publik, ibland i avskildhet.
Men under handlar inte endast om fysiologi. Att inte kunna höra och tala, kan symboliskt handla om att inte kunna, vilja eller tillåtas höra Guds tilltal, ta intryck av omgivningen, känna empati, uttrycka vad man känner och tycker. Om än dövheten är bokstavlig eller symbolisk: Jesus Kristus breder ut Guds rike omkring sig, helt i överensstämmelse med profeten Jesajas ord:
”Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken. Det folk som jag har skapat åt mig, de skall sjunga mitt lov. Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då ska den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.”
Genom historien hörs viskningar och rop efter Herrens varmas ande, längtan efter frihet och härlighet. Också i vår tid finns denna längtan efter det förlorade paradiset, ja, vi är skapade med den längtan!
Gud älskar varje människa och vill det bästa för oss. Han kallar oss till goda och kärleksfulla sammanhang, och därför finns också människors längtan efter helande och upprättande, efter det goda livet. Därför bänkar sig miljontals tevetittare över hela världen framför Dr Phil för att suga i sig lite vägledning – hur gör man för att leva ett helt liv egentligen? Och framför matlagningsprogrammen – är detta det goda livet? Därför är spelprogrammen för många nyckeln till gemenskap och kanske några tusenlappar till.
Längtan efter det goda och fullkomliga livet får mig att fascineras över friidrottsstjärnornas luftfärder över häckar och sandlådor – starka och pigga människor att titta på när jag själv knappt orkar hänga med hundarna runt kvarteret hemma.
Längtan efter det goda livet, det förlorade paradiset. Kanske är Dr Phil, Bingolotto och Golden League inte alls tecken på mänskligt sökande, jag har kanske fel där. Men det behöver inte vara av ondo. Men man blir inte salig av amerikanska tevesuccéer eller teologier. ”Ordet är dig när, i din mun och i ditt hjärta”, läser vi i Gamla testamentet.
Och spelmiljonerna används kanske i gott syfte. I vilket fall låter sig Gud inte marginaliseras så lätt, allt bröd och skådespel till trots. Gud finns kvar när vännerna gått hem och kvällens sista reklamfilm körts. Gud finns kvar när vi inte kan gå längre utan rullator och vi ställer oss i kö till starroperationen.
Han vill ta oss i handen, resa oss upp och säger: ”Det är okej, du är människa. Du duger bra som du är.” Och tror du honom? Då har du på riktigt öppnat ögonen.
”Öppna dig”, säger Jesus till den dövstumme mannen och till oss. Öppna dig, du är fri från det som binder dig, trycker ner dig, täpper till dina öron och hindrar din tunga att jubla.
Binder mig? Andras krav på hur jag ska leva och tänka? Omständigheter som har format mig till någon jag inte valt att vara? Sår från barndomen, ungdomen, yrkeslivet? Vem eller vad hindrar dig från att tala, uttrycka dina tankar, behov, din oro eller det som gör ditt liv meningsfullt?
Det kan också vara så att vi inte orkar höra. Ytterligare ett mord rapporteras i nyheterna, ytterligare en svältkatastrof i antagande. Jesus tar bort våra osynliga öronproppar – det finns ingen anledning att vi ska stänga av verkligheten. Men sortera intrycken! Och däremot ger han oss nya öronproppar när vi möts av lagiskhetens fördömande hotelser; religiös skrämselpropaganda som inte har något med evangeliets livgivande vind att göra, den vind som blåser oss rena från bjälkar och flisor i ögonen, det livgivande vattnet som effektivt sköljer bort lagiskhetens öronvax.
Det nya livets öronproppar fick vi i dopet: Andens vind som vill hjälpa oss att leva i öppenhet. Med anden, fria i Kristus, kan vi leva i en tillit som gör att vi vågar uttrycka alla slags känslor och tankar inför Gud. Som gör att vi vågar vara dem vi skapats till. Vi kan förtvivla, men vi behöver inte ge upp. Vi kan inse att livet innehåller både ljusa och mörka dagar. Vi tror att en kraft, starkare än oss själva, kan hjälpa oss, och vi kan lägga vår vilja och våra liv i händerna på denna Gud. Få tillbaka ord vi inte hört, ljus vi ännu inte sett.
Och till den som vill förstöra vår tro och vår livsglädje kan vi lugnt citera Paulus ord:
”En sådan tillit jag har till Gud genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå att tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.”
Hans är äran och härligheten, i evighet. Amen!

2 kommentarer:

Germund sa...

Jag kan inte tänka mig mera stimulerande predikningar är de som predikantbloggen ger mig varje dag. (Jag läser några om och om igen).

Det blir inte så många gudstjänstbesök för mig eftersom jag trivs bäst helt ensam i kyrkan, Då försöker jag komma till klarhet om huruvida jag är helt ensam där, eller inte.

Sådana predikningar som denna och många andra från Karin och er övriga, är bra att ha i bagaget när jag sitter som enda levande människa i stilla meditation i kyrkbänken.

Tack!

Kalle af sa...

Tack själv, Germund, å alla oss predikantbloggares vägnar!