Kaj Andersson:
Andakt vid militäruppbådet för svenskspråkiga män
Mariagården i Borgå 28.9.2006.
Andakt vid militäruppbådet för svenskspråkiga män
Mariagården i Borgå 28.9.2006.
Kära vänner, jag vill tacka för att jag har blivit inbjuden till uppbådet här i Mariagården. Församlingen samarbetar med försvarsmakten på olika sätt och idag låter församlingen er använda den här kyrksalen.
Ett par veckor sedan var jag ute på en lång promenad i Skogby terräng på Hangö udd. På skogsvägen möttes jag av fem motoriserade fyrhjulingar – någon av er har kanske kört en mönkijä? Så kallas fyrhjulingen på finska. Beväringarna som körde dem hade terrängdräkt och hjälm på sig. Det roliga var att masken på den första beväringens ansikte fick honom att se ut som vinnaren i tävlingen sagofinländaren, trollet Rölli-peikko. Men när jag såg att det satt en utbildare, en officer på den andra fyrhjulingen, gjorde jag reflexmässigt honnör åt honom. – Sedan funderade jag över vad som hade hänt. Varför gjorde jag honnör i en sådan situation?
Det var likadant som när min morfar stramade till sin rygg när han hörde nationalhymnen, Vårt land, spelas på Lovisa torg under nyårsfirandet. Vad är det som gör att vi reagerar på det sättet och inte bara själviskt lufsar vidare såsom trollet skulle göra? Under kriget tjänstgjorde morfar på järnvägen mellan Lovisa och Lahtis. Till hans uppgifter hörde att sköta transporten av ortens pojkar som hade stupat i kriget och fraktades hem per tåg i kistor. Han vaktade också järnvägsspåret och lyckades en gång hitta en bomb som hade borrat sig in i järnvägsvallen när den föll men inte exploderat. Jag har fått lära mig mycket av min morfar.
Aposteln Paulus har sagt:
Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: ”Det är saligare att ge än att få.” (Apg 20:34)
Om och när ni rycker in till utbildning i Dragsviks garnison kommer där säkert att finnas en beväringspastor eller beväringsdiakon. Nästan i varje beväringskontingent kommer det in någon präst eller teologie studerande som kompletterar militärpastorns arbete och är i samma situation som ni själva. Han kan låta er luta mot sin axel när ni har hemlängtan eller är ledsna, han kan också dela glädjen med er. Tillsammans kan ni kanske fundera över hur en man eller kvinna lär sig att ta ansvar över dem som är svagare. Kan människor i olika uppgifter reflexmässigt faktiskt försvara, skydda eller hjälpa andra?
Profeten Mika har sagt:
Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud. (Mika 6:8)
Ett par veckor sedan var jag ute på en lång promenad i Skogby terräng på Hangö udd. På skogsvägen möttes jag av fem motoriserade fyrhjulingar – någon av er har kanske kört en mönkijä? Så kallas fyrhjulingen på finska. Beväringarna som körde dem hade terrängdräkt och hjälm på sig. Det roliga var att masken på den första beväringens ansikte fick honom att se ut som vinnaren i tävlingen sagofinländaren, trollet Rölli-peikko. Men när jag såg att det satt en utbildare, en officer på den andra fyrhjulingen, gjorde jag reflexmässigt honnör åt honom. – Sedan funderade jag över vad som hade hänt. Varför gjorde jag honnör i en sådan situation?
Det var likadant som när min morfar stramade till sin rygg när han hörde nationalhymnen, Vårt land, spelas på Lovisa torg under nyårsfirandet. Vad är det som gör att vi reagerar på det sättet och inte bara själviskt lufsar vidare såsom trollet skulle göra? Under kriget tjänstgjorde morfar på järnvägen mellan Lovisa och Lahtis. Till hans uppgifter hörde att sköta transporten av ortens pojkar som hade stupat i kriget och fraktades hem per tåg i kistor. Han vaktade också järnvägsspåret och lyckades en gång hitta en bomb som hade borrat sig in i järnvägsvallen när den föll men inte exploderat. Jag har fått lära mig mycket av min morfar.
Aposteln Paulus har sagt:
Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: ”Det är saligare att ge än att få.” (Apg 20:34)
Om och när ni rycker in till utbildning i Dragsviks garnison kommer där säkert att finnas en beväringspastor eller beväringsdiakon. Nästan i varje beväringskontingent kommer det in någon präst eller teologie studerande som kompletterar militärpastorns arbete och är i samma situation som ni själva. Han kan låta er luta mot sin axel när ni har hemlängtan eller är ledsna, han kan också dela glädjen med er. Tillsammans kan ni kanske fundera över hur en man eller kvinna lär sig att ta ansvar över dem som är svagare. Kan människor i olika uppgifter reflexmässigt faktiskt försvara, skydda eller hjälpa andra?
Profeten Mika har sagt:
Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud. (Mika 6:8)
Nu kan den som vill ta emot Herrens välsignelse. Herren välsignar och bevarar er…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar