Griftetal: Bibelmeditation 2

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 14.10.2006

Låt oss lyssna till Herrens ord genom Jesaja om livets förgänglighet: En röst sade: Förkunna! Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?” Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet. (Jes 40:6-8)
När vi, som idag, samlas till jordfästning för att ta farväl av en människa som stod oss nära, känner vi smärtsamt att förgängligheten är en del av vårt liv. Steget mellan liv och död är försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig, och därför är vi samlade här idag. Även om döden har brutit de jordiska banden, skall vi inte upphöra att visa våra bortgångna kära vår kärlek och tacksamhet. Också sorgen är en bro som förenar oss med de avlidna.
NN levde hela sitt liv i Jackarby. Han föddes i en åttabarnsfamilj och insöp intresset för jordbruk redan i späd ålder. Jordbruket och djuren följde honom sedan hela livet - ännu på sin dödsbädd funderade han på vad sönerna hade gjort på vilken åker. Hans tre år i kriget var naturligtvis en traumatisk upplevelse, men först på äldre dar kom han med i veterankretsen, där de bl.a. reste till Karelen för att se de gamla krigsskådeplatserna. Om han någon gång råkade ha tid över, ägnade han sig gärna åt friluftsliv, såsom jakt och fiske.

Låt oss höra Guds ord ur Psaltaren om en rätt förberedelse för döden: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)
Dödens skugga följer allt skapat från livets första stund. Var och en av oss måste en gång lämna detta liv. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. Någon som nyss var mitt ibland oss finns inte längre här. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

Låt oss lyssna till Jesu ord om det kristna hoppet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva.
Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han delade vår mänskliga lott med all den smärta och glädje som hör till vårt liv. Hans liv – från krubban till graven – flätas samman med vårt liv från vårt dop till vår grav. Men med honom slutar inte vandringen där. I sin död gjorde han döden maktlös, och han visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Låt oss höra Herrens ord genom Paulus om det eviga livet: Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.

I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.

NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: Mikaelidagen

Karl af Hällström
Änglarna hjälper Gud att hjälpa oss
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 1.10.2006

Folkskollärarinnan sade till sina elever: "Barn, när vi dör blir vi alla änglar i himlen och får vita vingar. Men du, Pelle, som svär så mycket, får nog svarta vingar!" Pelle svarade: "Det bryr jag mig inte om, bara jag får flyga!"
Den här lilla historien avspeglar mycket som finns i folktron och kallas kristet, men som inte egentligen är det. Naturligtvis får var och en tro som den vill, men att kalla icke-kristna tankar för kristna är givetvis ett sakfel. Den här gången är sakfelet att vi skulle bli änglar när vi dör. Det stämmer nämligen inte enligt Bibeln.
Jag har uppfattningen att denna tanke har sin upprinnelse i en slarvig läsning av vad Jesus säger i evangelierna, nämligen att "alla är som änglarna i himlen" efter uppståndelsen. Det står ju nämligen inte att "alla är änglar", utan "alla är som änglar", vilket är en markant skillnad.
Detta avsnitt (som finns i Matt 22:23-33, Mark 12:18-27 och Luk 20:27-40) består av en fråga som saddukeerna ställer och av Jesu svar. Frågan handlar om en kvinna som i tur och ordning har blivit bortgift med sju bröder, efter att de en och en har dött - vems hustru kommer hon att vara efter uppståndelsen? Jesus visar att frågans grundval är felaktig, eftersom saddukeerna egentligen inte tror på någon uppståndelse, och konstaterar att äktenskapet saknar betydelse "på andra sidan".
De olika evangelierna formulerar den aktuella versen på lite olika sätt. Matteus skriver: Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen, och Markus har samma tanke. Det var (förstås) männen som gifte sig; kvinnorna blev bortgifta. Att vara som änglarna i himlen betyder här alltså att vara asexuella varelser. Lukas lägger ut texten lite mer, och innehållet förändras därför: ... de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar ... Änglalikheten innebär alltså här odödlighet.
Bibelns undervisning om änglar (i bl.a. Hebr 1-2) går ut på att de är andevarelser, skapade av Gud för att vara hans tjänare. Grekiskans anggelos betyder “budbärare”, och det verkar vara den främsta uppgift som änglarna har. Hur som helst är de skapade varelser precis som människor, djur och växter. Lika lite som en människa blir en hund efter döden, blir hon en ängel. Jag vet att det finns folk som tror på själavandring (och varsågod bara), men det är lika icke-kristet som att tro på en änglatillvaro i livet efter detta.

I dagens heliga evangelium (Matt 18:1-10) nämns också änglar. Jesus säger att barnens änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Och här är en annan del av änglarnas uppgifter. De vakar över oss och bär bud till Gud om hur vi har det. Och de änglar som är viktigast är förstås de som hela tiden är nära Gud. Man skulle tro att det skulle vara ärkeänglar och änglafurstar som är det, men enligt Jesus är det barnens skyddsänglar som Gud helst lyssnar till. “Hur är det med Pelle idag,” kanske han frågar av någon ängel. Eller: “Har Lisas förkylning redan blivit bättre?” Eller så säger han till en av änglarna: “Det var bra att du skyddade Lasse, så han inte blev under när bilen kom så nära honom!”
Ni har säkert sett bilder av en skyddsängel som vakar över ett par barn på något farligt ställe; det finns många varianter. Det är det som Jesus talar om i detta sammanhang.
Så har ni säkert också sett bilder av änglar som ser ut som små knubbiga barn med lockigt hår och pastellfärgade vingar. De bilderna stämmer inte överens med Bibeln, utan baserar sig på grekisk-romerska myter. Bibliska änglar är stora och starka, så att de skall kunna sköta sina uppgifter - att beskydda oss, att strida mot det onda, att arbeta för det goda.
Änglar är också musikaliska. De bildar en lovsångskör inför Gud Det minns ni från julevangeliet, inte sant. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." (Luk 2:13-14) Och på olika ställen i bibeln talas det om hur änglarna spelar olika instrument: Trumpeter, basuner, harpor m.m. I en kyrka i Strasbourg i Frankrike såg jag på en glasmålning en bild av en ängel som rent av spelade saxofon! Och varför inte?
Vi blir inte änglar när vi dör, som jag sade i början. Däremot får vi i himlen sjunga och spela med i änglakören. Tänk att få jamma där med de bästa tänkbara musikerna! Härligt!
Och vi får redan här i livet tacka Gud för att änglarna finns. De hjälper honom att hjälpa oss på alla möjliga sätt. De är ett sätt på vilket vår himmelske Fader tar hand om oss. Han gör det förstås på många andra sätt också. Och också det skall vi minnas att tacka för.