Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 14.10.2006
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 14.10.2006
Låt oss lyssna till Herrens ord genom Jesaja om livets förgänglighet: En röst sade: Förkunna! Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?” Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet. (Jes 40:6-8)
När vi, som idag, samlas till jordfästning för att ta farväl av en människa som stod oss nära, känner vi smärtsamt att förgängligheten är en del av vårt liv. Steget mellan liv och död är försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig, och därför är vi samlade här idag. Även om döden har brutit de jordiska banden, skall vi inte upphöra att visa våra bortgångna kära vår kärlek och tacksamhet. Också sorgen är en bro som förenar oss med de avlidna.
NN levde hela sitt liv i Jackarby. Han föddes i en åttabarnsfamilj och insöp intresset för jordbruk redan i späd ålder. Jordbruket och djuren följde honom sedan hela livet - ännu på sin dödsbädd funderade han på vad sönerna hade gjort på vilken åker. Hans tre år i kriget var naturligtvis en traumatisk upplevelse, men först på äldre dar kom han med i veterankretsen, där de bl.a. reste till Karelen för att se de gamla krigsskådeplatserna. Om han någon gång råkade ha tid över, ägnade han sig gärna åt friluftsliv, såsom jakt och fiske.
Låt oss höra Guds ord ur Psaltaren om en rätt förberedelse för döden: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)
Dödens skugga följer allt skapat från livets första stund. Var och en av oss måste en gång lämna detta liv. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. Någon som nyss var mitt ibland oss finns inte längre här. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
Låt oss lyssna till Jesu ord om det kristna hoppet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva.
Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han delade vår mänskliga lott med all den smärta och glädje som hör till vårt liv. Hans liv – från krubban till graven – flätas samman med vårt liv från vårt dop till vår grav. Men med honom slutar inte vandringen där. I sin död gjorde han döden maktlös, och han visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Låt oss höra Herrens ord genom Paulus om det eviga livet: Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
När vi, som idag, samlas till jordfästning för att ta farväl av en människa som stod oss nära, känner vi smärtsamt att förgängligheten är en del av vårt liv. Steget mellan liv och död är försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig, och därför är vi samlade här idag. Även om döden har brutit de jordiska banden, skall vi inte upphöra att visa våra bortgångna kära vår kärlek och tacksamhet. Också sorgen är en bro som förenar oss med de avlidna.
NN levde hela sitt liv i Jackarby. Han föddes i en åttabarnsfamilj och insöp intresset för jordbruk redan i späd ålder. Jordbruket och djuren följde honom sedan hela livet - ännu på sin dödsbädd funderade han på vad sönerna hade gjort på vilken åker. Hans tre år i kriget var naturligtvis en traumatisk upplevelse, men först på äldre dar kom han med i veterankretsen, där de bl.a. reste till Karelen för att se de gamla krigsskådeplatserna. Om han någon gång råkade ha tid över, ägnade han sig gärna åt friluftsliv, såsom jakt och fiske.
Låt oss höra Guds ord ur Psaltaren om en rätt förberedelse för döden: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)
Dödens skugga följer allt skapat från livets första stund. Var och en av oss måste en gång lämna detta liv. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. Någon som nyss var mitt ibland oss finns inte längre här. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
Låt oss lyssna till Jesu ord om det kristna hoppet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva.
Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han delade vår mänskliga lott med all den smärta och glädje som hör till vårt liv. Hans liv – från krubban till graven – flätas samman med vårt liv från vårt dop till vår grav. Men med honom slutar inte vandringen där. I sin död gjorde han döden maktlös, och han visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Låt oss höra Herrens ord genom Paulus om det eviga livet: Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar