Karl af Hällström:
Salt, ljus och Guds ord
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 5.11.2006
Salt, ljus och Guds ord
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 5.11.2006
Ett av de mest kända och uppskattade avsnitten i Bibeln är Bergspredikan (Matt 5-7). Där har evangelisten Matteus samlat olika Jesus-ord till en helhet, såsom han gör också på några andra ställen i sitt evangelium. I Bergspredikan tecknar Jesus upp en idealbild av hur man bör bete sig om man vill följa honom - en ouppnåelig idealbild, vill jag tillägga.
Bergspredikan börjar med de välkända saligprisningarna, så kommer dagens heliga evangelium (5:13-16), och därefter följer avsnitt på avsnitt där Jesus skärper lagen att gälla inte bara syndiga handlingar utan också syndiga tankar. Mot slutet av Bergspredikan kommer sedan en varning (7:15-23):
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'”
Om vi kombinerar allt detta, kommer vi Reformationsdagens tematik på spåren. Det viktiga är inte så mycket vad vi säger, utan vad vi gör, och framför allt vilka motiv vi har till vårt handlande. De ”falska profeterna”, som Jesus talar om, låter bra när man lyssnar på dem, men vi måste ställa oss frågan vilken ”frukt” de bär. Vad händer alltså om vi följer deras lära? Vad leder deras handlingar till?
Det är intressant att märka att ”frukten” inte nödvändigtvis är en stor mängd nyomvända som ropar ”Herre, herre”, och som gör en massa starka tecken i Jesu namn. Sådana kan plötsligt till sin förvåning och bestörtning få höra Jesus säga: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Nej, ”frukten” är att göra Guds, vår himmelske faders vilja.
Det som Jesus alltså betonar i Bergspredikan är hur viktiga motiven är för vårt handlande. Det räcker inte med att säga och göra sådant som kanske i sig är rätt - profetera, driva ut demoner och göra underverk - om man i sitt inre är [en rovlysten varg]. Eller som Jesus säger tidigare i Bergspredikan (5:21f): Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Det räcker inte med att låta bli att dräpa; vi ska också undvika sådana tankar som leder in på den vägen.
Och detta är svårt. Jag vill påstå att det rent av är övermäktigt. Då uppstår frågan varför Jesus ställer sådana krav på oss. Vill han verkligen att ingen skall kunna bli frälst?
Nej, riktigt så är det väl inte. Det som skärpningen av lagens krav går ut på är inte så mycket att vi på allvar skall försöka - och misslyckas - följa dem, utan att vi skall inse att det inte går. Varje försök att med egen kraft och egna ansträngningar uppnå frälsning från världens och vår ondska är dömt att i sista hand misslyckas. Udden riktar sig mot all slags existentiella meriter som folk vill komma dragandes med. Goda gärningar är förstås goda, eller åtminstone betydligt bättre än onda gärningar, men vi skall inte tro att vi kan bli frälsta genom dem.
Här kan vi se en grundläggande skillnad mellan kristendomen och alla andra religioner. De andra går ut på att människan skall närma sig Gud - och en del når långt på den vägen, men ingen når ända fram. Kristendomen är den enda där Gud har närmat sig oss, vilket sker i Kristus - och han når ända fram. Kristus är den enda bro som går mellan Gud och oss. Alla andra är bryggor, där vi kan stå på bryggändan och se mot evigheten utan att kunna komma dit.
Ändå skadar det inte att sträva efter att uppfylla den idealbild som Jesus målar upp i Bergspredikan, bara vi gör det med insikten om att den är ouppnåelig.
Och när så sker, får vi träda in i Guds verklighet. Vi får se vilken grunden är för vår trygghet, nämligen Kristi kors. Genom att dö och uppstå har han gjort det möjligt också för oss att dö från våra synder och uppstå till ett nytt, evigt liv tillsammans med Gud.
Och det är då vi blir jordens salt och världens ljus, som dagens heliga evangelium talade om. I vårt land tenderar vi att konsumera alltför mycket salt, men vi kan inte låta bli saltet helt, för då dör vi av bristsjukdomar. Salt (i måttliga mängder) är nödvändigt för vår hälsa, och saltlös mat smakar just ingenting, oberoende av vilka andra kryddor vi tillägger. Om vi, som jordens salt, mister vår sälta, om vi börjar springa efter goda gärningar, spektakulära happenings eller ett Guds Ord som består av trycksvärta i stället för ett som blev kött (Joh 1) - då är det ute med både oss och med världen. Men om vi förblir trogna vår kallelse att vara världens ljus och inte gömmer undan vår tro och vår gudagivna kärlek - då har både världen och vi en möjlighet till frälsning.
Det är förresten intressant att jämföra de olika subjekten som uttrycket ”världens ljus” syftar på i Bibeln. I Bergspredikan är det Jesu efterföljare, alltså vi, som åsyftas. Jesus säger ju ”Ni är världens ljus.” I Johannesevangeliet använder Jesus samma uttryck på tre ställen. På ett av dem (11:9) är det vanligt dagsljus som han talar om, men på de båda andra (8:12 och 9:5) talar han om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12).
En upplysande jämförelse, inte sant? Jesus kallar både sig själv och oss för ”världens ljus” - och av det drar jag slutsatsen att vi är världens ljus genom att reflektera hans ljus, såsom månen lyser av reflekterat solljus. Vi kan alltså bara vara världens ljus så länge som vi har kontakt till solen, till Kristus. Vi kan bara vara jordens salt så länge som vi har Kristi sälta i oss. Om vi kommer bort från Kristus - också om det är till sådant som låter bra men har dålig frukt - så tappar vi ljuset och sältan och duger bara till att kastas bort och trampas av människorna.
Reform behöver både kyrkan och vi enskilda kristna ständigt. Ett gammalt men aktuellt slagord är Ecclesia semper reformanda - Kyrkan bör ständigt reformeras. Detta är viktigt att minnas på Reformationsdagen. Samtidigt är vi inte betjänta av reformation för dess egen skull, utan endast som ett medel för att uppnå någonting värdefullt eller för att skala bort någonting skadligt.
I vår nutida lutherska kyrka finns det både ett och annat att reformera när det gäller t.ex. byråkrati och strukturer. Det som reformens udd bör rikta sig mot är ändå enligt min mening den misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
Som jordens salt och världens ljus ska vi följa Kristi exempel - leva nära Gud och hämta vår kraft av honom och sträva efter kärlekens gärningar också när det är obekvämt eller farligt för oss själva. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi skall följa det dubbla kärleksbudet liksom Kristus gjorde det: Älska Gud mer än något annat och älska våra medmänniskor lika mycket som vi älskar oss själva. Då kan vi kanske - kanske - få till stånd en reform av vår kyrka och vårt samhälle, en reform till det bättre, som omväxling. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.
Bergspredikan börjar med de välkända saligprisningarna, så kommer dagens heliga evangelium (5:13-16), och därefter följer avsnitt på avsnitt där Jesus skärper lagen att gälla inte bara syndiga handlingar utan också syndiga tankar. Mot slutet av Bergspredikan kommer sedan en varning (7:15-23):
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'”
Om vi kombinerar allt detta, kommer vi Reformationsdagens tematik på spåren. Det viktiga är inte så mycket vad vi säger, utan vad vi gör, och framför allt vilka motiv vi har till vårt handlande. De ”falska profeterna”, som Jesus talar om, låter bra när man lyssnar på dem, men vi måste ställa oss frågan vilken ”frukt” de bär. Vad händer alltså om vi följer deras lära? Vad leder deras handlingar till?
Det är intressant att märka att ”frukten” inte nödvändigtvis är en stor mängd nyomvända som ropar ”Herre, herre”, och som gör en massa starka tecken i Jesu namn. Sådana kan plötsligt till sin förvåning och bestörtning få höra Jesus säga: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Nej, ”frukten” är att göra Guds, vår himmelske faders vilja.
Det som Jesus alltså betonar i Bergspredikan är hur viktiga motiven är för vårt handlande. Det räcker inte med att säga och göra sådant som kanske i sig är rätt - profetera, driva ut demoner och göra underverk - om man i sitt inre är [en rovlysten varg]. Eller som Jesus säger tidigare i Bergspredikan (5:21f): Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Det räcker inte med att låta bli att dräpa; vi ska också undvika sådana tankar som leder in på den vägen.
Och detta är svårt. Jag vill påstå att det rent av är övermäktigt. Då uppstår frågan varför Jesus ställer sådana krav på oss. Vill han verkligen att ingen skall kunna bli frälst?
Nej, riktigt så är det väl inte. Det som skärpningen av lagens krav går ut på är inte så mycket att vi på allvar skall försöka - och misslyckas - följa dem, utan att vi skall inse att det inte går. Varje försök att med egen kraft och egna ansträngningar uppnå frälsning från världens och vår ondska är dömt att i sista hand misslyckas. Udden riktar sig mot all slags existentiella meriter som folk vill komma dragandes med. Goda gärningar är förstås goda, eller åtminstone betydligt bättre än onda gärningar, men vi skall inte tro att vi kan bli frälsta genom dem.
Här kan vi se en grundläggande skillnad mellan kristendomen och alla andra religioner. De andra går ut på att människan skall närma sig Gud - och en del når långt på den vägen, men ingen når ända fram. Kristendomen är den enda där Gud har närmat sig oss, vilket sker i Kristus - och han når ända fram. Kristus är den enda bro som går mellan Gud och oss. Alla andra är bryggor, där vi kan stå på bryggändan och se mot evigheten utan att kunna komma dit.
Ändå skadar det inte att sträva efter att uppfylla den idealbild som Jesus målar upp i Bergspredikan, bara vi gör det med insikten om att den är ouppnåelig.
Och när så sker, får vi träda in i Guds verklighet. Vi får se vilken grunden är för vår trygghet, nämligen Kristi kors. Genom att dö och uppstå har han gjort det möjligt också för oss att dö från våra synder och uppstå till ett nytt, evigt liv tillsammans med Gud.
Och det är då vi blir jordens salt och världens ljus, som dagens heliga evangelium talade om. I vårt land tenderar vi att konsumera alltför mycket salt, men vi kan inte låta bli saltet helt, för då dör vi av bristsjukdomar. Salt (i måttliga mängder) är nödvändigt för vår hälsa, och saltlös mat smakar just ingenting, oberoende av vilka andra kryddor vi tillägger. Om vi, som jordens salt, mister vår sälta, om vi börjar springa efter goda gärningar, spektakulära happenings eller ett Guds Ord som består av trycksvärta i stället för ett som blev kött (Joh 1) - då är det ute med både oss och med världen. Men om vi förblir trogna vår kallelse att vara världens ljus och inte gömmer undan vår tro och vår gudagivna kärlek - då har både världen och vi en möjlighet till frälsning.
Det är förresten intressant att jämföra de olika subjekten som uttrycket ”världens ljus” syftar på i Bibeln. I Bergspredikan är det Jesu efterföljare, alltså vi, som åsyftas. Jesus säger ju ”Ni är världens ljus.” I Johannesevangeliet använder Jesus samma uttryck på tre ställen. På ett av dem (11:9) är det vanligt dagsljus som han talar om, men på de båda andra (8:12 och 9:5) talar han om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12).
En upplysande jämförelse, inte sant? Jesus kallar både sig själv och oss för ”världens ljus” - och av det drar jag slutsatsen att vi är världens ljus genom att reflektera hans ljus, såsom månen lyser av reflekterat solljus. Vi kan alltså bara vara världens ljus så länge som vi har kontakt till solen, till Kristus. Vi kan bara vara jordens salt så länge som vi har Kristi sälta i oss. Om vi kommer bort från Kristus - också om det är till sådant som låter bra men har dålig frukt - så tappar vi ljuset och sältan och duger bara till att kastas bort och trampas av människorna.
Reform behöver både kyrkan och vi enskilda kristna ständigt. Ett gammalt men aktuellt slagord är Ecclesia semper reformanda - Kyrkan bör ständigt reformeras. Detta är viktigt att minnas på Reformationsdagen. Samtidigt är vi inte betjänta av reformation för dess egen skull, utan endast som ett medel för att uppnå någonting värdefullt eller för att skala bort någonting skadligt.
I vår nutida lutherska kyrka finns det både ett och annat att reformera när det gäller t.ex. byråkrati och strukturer. Det som reformens udd bör rikta sig mot är ändå enligt min mening den misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
Som jordens salt och världens ljus ska vi följa Kristi exempel - leva nära Gud och hämta vår kraft av honom och sträva efter kärlekens gärningar också när det är obekvämt eller farligt för oss själva. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi skall följa det dubbla kärleksbudet liksom Kristus gjorde det: Älska Gud mer än något annat och älska våra medmänniskor lika mycket som vi älskar oss själva. Då kan vi kanske - kanske - få till stånd en reform av vår kyrka och vårt samhälle, en reform till det bättre, som omväxling. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar