Karl af Hällström:
Att vaka
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.11.2006
Att vaka
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.11.2006
Bland sådana som vill ta Bibeln mycket bokstavligt förekommer det att man försöker räkna ut när Jesus skall komma tillbaka. Dessa uträkningar kan t.o.m. vara underhållande genom sin stora grad av fantasifullhet, men de har naturligtvis ingenting med verkligheten att skaffa. Dessutom är det intressant hur de alla skiljer sig från varandra. Alla som försöker räkna kommer till olika resultat. Det enda som dessa uträkningar har gemensamt är egentligen att ingen av dem stämmer.
Dessa försök att räkna ut datum för Kristi återkomst är desto mer förvånande då de ställs i förhållande till det Jesus själv säger i dagens heliga evangelium (Matt 24:36-44): ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (v. 36). Om man har så stort förtroende för Skriftens ofelbarhet att man ger sig på att plocka ihop uppgifter lite härifrån och därifrån för att göra en uträkning, kunde man kanske förväntas ha så stor respekt för Skriften att man läser innantill att det inte går att räkna ut. Men logiken är kanske lite … ska vi säga subjektiv … hos dessa uträknare.
Det finns en helt vettig orsak till varför det inte ska gå att räkna ut ett datum för Kristi återkomst. Säg att man kommer fram till att domedagen skall infalla på eftermiddagen den 14 oktober 2007 - det är ett bra exempel, eftersom det är min 40-årsdag. Nå, hur skulle en vanlig människa reagera på en sådan uppgift? Min gissning är att man skulle busa och härja till kvällen den 13 oktober 2007, för att sedan på morgonen den 14 oktober flockas i kyrkorna och falla på knä och be Gud om förlåtelse. Och han skulle väl förlåta, om vi kan lita på det som han har sagt i Bibeln. Vilket skulle betyda att en massa folk som medvetet har betett sig som skurkar och andra svin skulle komma in i himlen. Bara för att någon har lyckats räkna ut en deadline för när det kan löna sig att sluta busa.
Men det är inte så det hela är tänkt. Jag tror nog att det är uträknat på högsta nivå. Vi hålls i osäkerhet om när tiden tar slut och evigheten börjar, därför att det är bäst för oss. I stället för att bete oss så som jag nyss skissade upp, har vi ett ansvar för att hela tiden bete oss som folk - nej, ursäkta, jag menar ”bete oss hyggligt”. När man ser hur folk ibland beter sig inser man att dessa två uttryck tyvärr inte är synonyma.
Och när vi beter oss hyggligt mot varandra, mår både vi och vår omgivning bättre. Huvudorsaken till att vi ska bete oss hyggligt är förstås inte en eventuell skräck för domen, utan den kärlek till vår nästa som vi som kristna bör sträva till. Men om inte moroten räcker, måste man också ta till käppen.
Så finns det ännu en aspekt av det här med att pricka in domedagen i kalendern, nämligen att det inte finns någon garanti för att det är den dagen som är den relevanta. Domedagen kommer, och den är idag en dag närmare än den var igår, men det finns också en annan dag om vilken man kan säga samma sak, och det är vår dödsdag. Inte heller den känner vi till på förhand. Vi kan komma med gissningar om att den närmar sig - vilket den ju gör med en hastighet av sextio minuter i timmen - men vi kan inte veta när den kommer att inträffa. Den som har fler dagar bakom sig kan antas ha färre dagar framför sig, men det finns inga garantier. Också den som är ung kan somna in. Jag har förrättat ett par hundra jordfästningar vid det här laget, och medelåldern på de avlidna ligger väl på lite knappt åttio år, skulle jag gissa - men där ryms också med både de som var över hundra och de som avled vid en ålder av trettio år, eller femton år, eller - det mest tragiska - två dagar. Vi vet inte när vår tid tar slut. Den kan ta slut mycket snabbt, eller den kan ta slut vid Kristi återkomst - som förstås också kan komma mycket snabbt. Vi vet inte annat om saken än att tidens slut aldrig har varit så nära som just nu.
Ni veteraner är säkert mycket väl medvetna om detta. Ni har sett era kamrater stupa under kriget och ni har under ert långa liv sett både kamrater och anhöriga gå bort av många olika orsaker. Man vänjer sig säkert aldrig, men man kan lära sig att vi alla en gång kommer att gå samma öde till mötes - och förbereda sig på det.
Jag ska inte spendera hela denna predikan på att tala om att vi kan dö när som helst - den sanningen kan kännas något deprimerande. Det som jag i stället vill framhäva är vad detta faktum kan betyda medan vi fortfarande vandrar här på denna jord. Vi firar idag detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset - dessutom vid en ålder då han var yngre än de flesta av oss här - var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva, också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.
Dessa försök att räkna ut datum för Kristi återkomst är desto mer förvånande då de ställs i förhållande till det Jesus själv säger i dagens heliga evangelium (Matt 24:36-44): ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (v. 36). Om man har så stort förtroende för Skriftens ofelbarhet att man ger sig på att plocka ihop uppgifter lite härifrån och därifrån för att göra en uträkning, kunde man kanske förväntas ha så stor respekt för Skriften att man läser innantill att det inte går att räkna ut. Men logiken är kanske lite … ska vi säga subjektiv … hos dessa uträknare.
Det finns en helt vettig orsak till varför det inte ska gå att räkna ut ett datum för Kristi återkomst. Säg att man kommer fram till att domedagen skall infalla på eftermiddagen den 14 oktober 2007 - det är ett bra exempel, eftersom det är min 40-årsdag. Nå, hur skulle en vanlig människa reagera på en sådan uppgift? Min gissning är att man skulle busa och härja till kvällen den 13 oktober 2007, för att sedan på morgonen den 14 oktober flockas i kyrkorna och falla på knä och be Gud om förlåtelse. Och han skulle väl förlåta, om vi kan lita på det som han har sagt i Bibeln. Vilket skulle betyda att en massa folk som medvetet har betett sig som skurkar och andra svin skulle komma in i himlen. Bara för att någon har lyckats räkna ut en deadline för när det kan löna sig att sluta busa.
Men det är inte så det hela är tänkt. Jag tror nog att det är uträknat på högsta nivå. Vi hålls i osäkerhet om när tiden tar slut och evigheten börjar, därför att det är bäst för oss. I stället för att bete oss så som jag nyss skissade upp, har vi ett ansvar för att hela tiden bete oss som folk - nej, ursäkta, jag menar ”bete oss hyggligt”. När man ser hur folk ibland beter sig inser man att dessa två uttryck tyvärr inte är synonyma.
Och när vi beter oss hyggligt mot varandra, mår både vi och vår omgivning bättre. Huvudorsaken till att vi ska bete oss hyggligt är förstås inte en eventuell skräck för domen, utan den kärlek till vår nästa som vi som kristna bör sträva till. Men om inte moroten räcker, måste man också ta till käppen.
Så finns det ännu en aspekt av det här med att pricka in domedagen i kalendern, nämligen att det inte finns någon garanti för att det är den dagen som är den relevanta. Domedagen kommer, och den är idag en dag närmare än den var igår, men det finns också en annan dag om vilken man kan säga samma sak, och det är vår dödsdag. Inte heller den känner vi till på förhand. Vi kan komma med gissningar om att den närmar sig - vilket den ju gör med en hastighet av sextio minuter i timmen - men vi kan inte veta när den kommer att inträffa. Den som har fler dagar bakom sig kan antas ha färre dagar framför sig, men det finns inga garantier. Också den som är ung kan somna in. Jag har förrättat ett par hundra jordfästningar vid det här laget, och medelåldern på de avlidna ligger väl på lite knappt åttio år, skulle jag gissa - men där ryms också med både de som var över hundra och de som avled vid en ålder av trettio år, eller femton år, eller - det mest tragiska - två dagar. Vi vet inte när vår tid tar slut. Den kan ta slut mycket snabbt, eller den kan ta slut vid Kristi återkomst - som förstås också kan komma mycket snabbt. Vi vet inte annat om saken än att tidens slut aldrig har varit så nära som just nu.
Ni veteraner är säkert mycket väl medvetna om detta. Ni har sett era kamrater stupa under kriget och ni har under ert långa liv sett både kamrater och anhöriga gå bort av många olika orsaker. Man vänjer sig säkert aldrig, men man kan lära sig att vi alla en gång kommer att gå samma öde till mötes - och förbereda sig på det.
Jag ska inte spendera hela denna predikan på att tala om att vi kan dö när som helst - den sanningen kan kännas något deprimerande. Det som jag i stället vill framhäva är vad detta faktum kan betyda medan vi fortfarande vandrar här på denna jord. Vi firar idag detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset - dessutom vid en ålder då han var yngre än de flesta av oss här - var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva, också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar