Predikan: Söndagen före domssöndagen

Karin Långström Vinge:
predikan den 19 november 2006
S:t Johannes kyrka, Skövde

Dagens texter

Det är så mycket man ska hinna med. Det är så mycket som engagerar. Vi ska få vardagslivet att gå ihop. Vi ska orka komma upp på morgonen. Vi ska hinna med allt på jobbet och helst vara trevliga mot alla och dessutom få tid till sig själv. Hinna träna, laga riktig mat, heja på grannarna och tvätta bilen.
Dessutom håller vår miljö på att braka ihop. Isen smälter och djuren vid Antarktis dör ut och Lidköping riskerar att svämmas över om ingenting görs. Människor svälter och dör i aids om ingenting görs.
Den vitryggiga hackspetten försvinner helt från våra skogar om inte vårt storskaliga skogsbruk förändras, och matfisken i Östersjön är slut om 40 år om ingenting görs.
Om ingenting görs. Så läser vi dessutom dagens evangelium. Vi ska förutom allt annat ha våra andliga facklor i ordning. Vi ska ha tillräckligt med olja för att vara vaken när brudgummen Jesus kommer tillbaka.
Vaksamhet och väntan. Aktivitet kontra vila i Gud. Vi har landat i kyrkoårets slutspurt och tankarna om tidens slut blir aktuella på nytt. Frågorna om vår framtid. I dessa dagar matas vi oavbrutet med skräckpropaganda. Inte från predikstolarna den här gången – folk i allmänhet är nog tämligen likgiltiga inför forna dagars predikningar om fårens och getternas öden – utan från kvällspressen. Och visst är det allvarligt med klimatförändringarna. Visst behöver vi ta ansvar för skapelsen. Kanske står vi inför en ny miljörörelse – bra!
Men det andliga och det världsliga hör ihop. Vaksamhet och väntan är dagens tema. När det gäller vår miljö kan vi inte vänta – det är hög tid för aktivitet nu att göra det vi kan för att förvalta skapelsen på ett hållbart sätt.
Men vad hände med tilliten?
Psalm 509 är Dietrich Bonhoeffers ord:

”Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyfödd dag.”

Jag tror inte att det är så att Gud har lämnat oss vind för våg. Det är inte så att han inte är här. Brudgummen är här. Den stora festen som finns i framtiden pågår på sätt och vis redan nu.
Utgångspunkten för mig är att Gud bryr sig. Allting ska en gång bli bra, rättvisan och godheten ska en gång få råda på orden utan störningar från egoism och kyla.
600-talsprofeten Sefanja talar om Herrens dag, den dag då han ska tömma sin omsorgsfulla vrede över jorden, så att allt det som är ont fördrivs. Så att folken förvandlas, så att alla åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra mot skuldra. Då kan kärleken och godheten blomstra. Omsorgsfull vrede, därför att Gud vill det onda lika lite som vi.
Vi behöver vara vaksamma – mot sånt som inte är bra för oss, mot människor som vill förleda oss, förtrycka oss och utnyttja oss.
Vi måste vara vaksamma mot det som vill ta ifrån oss livslusten, not allt som kränker människovärdet, mot det som skadar djuren och naturen. Mot sådant som hindrar och förstör min vänskap med Gud och andra människor. Vi måste se till att hålla våra facklor brinnande.
Profeten Sefanja skriver på ett annat ställe:

”Var inte rädd. Låt inte händerna sjunka i missmod. Herren, din Gud bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.”

Dagen då Jesus kommer, då? Vilka bilder finns av den? Blir det som en bröllopsfest med glädje för vissa och snopet utestängande för andra?
För mig är det nödvändigt att räkna med domens dag. Det blir rättvisa till slut – Gud får sista ordet. Särskilt viktigt för dem som inte får komma till tals här på jorden. Alla oskyldigt dömda och nedtystade får göra sina röster hörda och bli upprättade.
Jesus talar i Matteusevangeliet om tidens slut. Det är lätt att fastna där – i talet om åtskiljande, utestängande, livsavgörande val och tandagnisslan. Men det slutar inte där.

”När Jesus hade avslutat detta tal sade han till sina lärjungar: Ni vet att det är påsk om två dagar. Då ska Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.”

Vi får alltså inte för en sekund glömma bort Guds nåd och kärlek. Att det till slut inte är oss det kommer an på hur det blir en gång, utan att det beror på Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu för vår skull söndertrasade kropp på korset. Han har själv tagit på sig straffet – han har varit i det eviga fördärvet, i den eviga ångesten, men uppväckts på den tredje dagen.
Jesus säger också:

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.”

Bortom domsöndagen finns en ny himmel och en ny jord. Sammanstrålningen, nyskapelsen, alltings återställelse.
Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Av honom och genom honom och till honom är allting. Utanför honom är intet. Allting ska på nytt få sin rätta plats och Gud blir allt i alla överallt.”

Må Gud låta Paulus få rätt!
Vaksamhet och väntan. Det handlar inte bara om en dag i en avlägsen framtid. Nej, Jesus kommer till oss NU. Han är här nu och ständigt den som kommer med ljus, rättvisa, godhet och kärlek. Vill värma oss och lysa upp vårt liv. Vill fylla på våra facklor med olja så att vi ska kunna orka en stund till.
Margareta Melin skriver:

”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”

Bön:
Gud, när vi når gränsen för det vi kan, låt oss då bara vara, i väntan efter dig. Påminn oss om att vi aldrig kan bygga torn för att nå dig, att vi inte kan kämpa för att förtjäna dig. Påminn oss om att det är du som har förberett vårt möte med dig och gjort det möjligt. Vi kan bara vänta, i förväntan. Vi ber att du möter oss, befriar oss och upprättar oss. Förbarma dig över oss.
Amen.