Att göra gott (Joh 2:1-11)
Predikan i kvällsmässan i Borgå lilla kyrka 14.1.2007
Den kristna inställningen till alkohol varierar från kultur till kultur, från kyrka till kyrka och från person till person. Allmänt sett kan man säga att allt som går till överdrift är av ondo, men den principen kan tillämpas på många olika sätt.
Jag själv är t.ex. absolutist, d.v.s. jag dricker ingen alkohol alls, med undantag för den lilla slurk som man får i sig vid nattvarden (och just nu dricker jag inte ens den slurken, eftersom jag har en stark antibiotikakur på gång). Min absolutism beror ändå inte i grunden på religiösa eller ideella skäl, utan på att jag länge balanserade på - eller rent av över - gränsen för alkoholism. Bättre för alla inblandade att jag är helt utan, alltså.
Min son Joakim, fem år, frågade mig för en tid sedan: ”Pappa, varför skapade Gud alkohol när det är giftigt?” Det var förstås i vår serie ”Goda frågor”, och jag funderade intensivt på vad jag skulle svara, när han själv kom på det: ”Pappa, det var förstås så att Gud skapade alkoholen, men sedan gjorde djävulen den giftig!” OK, tänkte jag, close enough!
Alkoholbruk som sådant kan man inte med bibliska argument fördöma. Det visar redan dagens heliga evangelium, där Jesus som sitt första under gör vatten till vin. Däremot kan man inte heller motivera alkoholbruk, och särskilt inte alkoholmissbruk, med denna berättelse. Å ena sidan säger både Bibeln, den kristna etiken och det sunda förnuftet oss att vi inte ska skada varann eller oss själva, vilket vi förstås gör om vi missbrukar alkohol, droger eller någonting annat skadligt. Och å andra sidan är berättelsens poäng inte att vatten blir vin, utan att Jesus gör ett under för att hjälpa sina medmänniskor.
Berättelsen om bröllopet i Kana utspelar sig helt i början av Jesu offentliga verksamhet. Det enda som egentligen har skett tidigare är att han har blivit döpt av Johannes döparen och kallat några lärjungar åt sig. Och så, några dagar senare, är Jesus och hans mor Maria bjudna på bröllop. Bröllopen i byarna i den tidens Palestina - liksom i byarna här i våra trakter till för inte så länge sedan - var stora och långvariga fester, som inte tog slut efter bara en dag. Nej, man höll på i tre dagar eller fem dagar eller t.o.m. en vecka. Och om mat eller dryck tog slut, var det en stor skam för dem som ordnade festen, och speciellt för brudparet och deras familjer.
Och nu var det alltså just det som skedde. Arrangörerna hade beräknat vinets mängd fel. Skamligt! Maria märkte det, men eftersom hon tydligen inte ville att värdfolket skulle behöva skämmas, nämnde hon om saken bara för Jesus och uppmanade honom att hjälpa, vilket han till slut gjorde. Han omvandlade sexhundra liter vatten till gott vin. 800 vanliga flaskor på 75 cl var, alltså.
Bröllopsvärden, som omnämns i texten, var en av gästerna som hade som hedersuppgift att övervaka serveringen. Idag skulle han väl närmast motsvaras av bestmannen. (Inom parentes sagt tycker jag att det är lite lustigt med termen ”best man”. Är det inte brudgummen som borde få vara den bästa mannen ens på sitt eget bröllop? Hans assistent kunde kallas ”next best man” eller något liknande. Men nåja, terminologin är väl vad den är.) Hur som helst får bröllopsvärden smaka på vinet från ”Château Jesus” och tycker att det är utmärkt, vilket räddar familjens ära.
Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. I Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna. Och med ”sådana som gör gott” syftar jag alltså inte på Lilla chokladfabriken, Brunberg eller deras konkurrenter. Och även om vinet i Kana var gott, är det inte heller det jag menar.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar