Karin Långström Vinge:
Nya tag
Årgång 2: Jesaja 40:26-31, Jakobsbrevet 5:13-16, Johannesevangeliet 5:1-9
Nya tag
Årgång 2: Jesaja 40:26-31, Jakobsbrevet 5:13-16, Johannesevangeliet 5:1-9
I Faderns och sonens och i den heliga andes namn.
Det var en gång en stad. Det började regna, så mycket att jorden inte förmådde ta hand om allt vatten.
I ett hus satt en människa och såg vattnet stiga. Eftersom han var en from och gudfruktig man bad till Gud:
”Gud, det regnar så förfärligt mycket. Hjälp mig nu.”
Det ringde på dörren. Det var en kvinna från kommunen som meddelade att de erbjöd hjälp, evakuering. Han kunde följa med henne och därigenom sätta sig i säkerhet. ”Nej”, sa mannen. ”Det är så att jag tror på Gud, och därför kommer inget ont att hända mig.”
Vattnet steg ytterligare och mannen gick upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Nu nådde vattnet till halva huset ungefär. Han knäppte sina händer och bad en gång till. ”Gud, nu måste du hjälpa mig. Det börjar bli lite otrevligt nu.”
Så hörde han ljudet av en helikopter, och han gick ut på balkongen för att se vad det var. Just det, en helikopter från Räddningsverket.
En röst ur en megafon hördes: ”Jag slänger ner ett rep. Ta tag i det så hjälper vi dig.”
”Nej”, sa mannen. Min Gud har lovat att alltid vara med mig. Jag litar på Gud.”
Helikoptern for sin väg. När vattnet nådde taket kom Räddningsverket ytterligare en gång och bad att få ta med mannen. Men nej, han litar på att Gud ska rädda honom.
Så drunknade mannen och han kom till himlen där han mötte Gud. Han var lite betänksam och frågade Gud varför han inte hade räddat honom undan översvämningen.
”Vadå, sa Gud. Jag försökte ju. Jag skickade både kommunen och Räddningsverket, men du tog ju inte emot någon hjälp.”
Folk har alltid behövt hjälp, tror jag. Ibland tar vi oss för att be om hjälp. Men alltför ofta bär vi bekymren för oss själva.
Det är kanske lite pinsamt att inte vara perfekt, frisk, stark och lycklig. Men får man vara med i teve går det lättare. På bästa sändningstid kan man få experthjälp med att renovera sitt hus, lära sig dansa, gå ner i vikt eller få ny frisyr.
Det gjorde kanske också mannen vid Betesdadammen. Han hade varit sjuk i trettioåtta år. Författaren till evangeliet har valt att ta med denna journalanteckning. Trettioåtta år av värk, missmod, grusade förhoppningar. Kanske hade han försökt med allt, kanske hans sista utväg var att tro att det skulle bli bättre om han bara kom ner i vattnet. Enligt traditionen var det så att en ängel med jämna mellanrum kom ner och rörde i vattnet, som då skulle bli läkande.
När Jesus kommer till Jerusalem går han inte förbi de sjuka. Han intresserar sig och tar reda på hur länge mannen varit sjuk.
Det är han som ställer frågan: Vill du bli frisk?
Mannen i missmodets korridor verkar inte våga hoppas ens. Han hinner ju inte ner i bassängen förrän den är full. Bara en person får plats i den.
Kan det vara så, att vi kan komma i situationer då vi inte ens förmår be om hjälp?
Mannen vid dammen visste inte att det var Jesus Kristus, Guds som hälsade på honom den gången, men oavsett vem det var, kunde den sjuke ju bett honom om hjälp? Hjälp att ta sig ner i dammen.
Så är det kanske att förlora hoppet. Man vågar eller orkar inte ens fråga.
”Jesus är vårt hopp”, är temat för dagen.
Mannen i berättelsen behövde inte ta vägen genom Betesdadammen. Jesus hjälpte honom ändå. Men han uppmanar oss att be!
”Be, så ska ni få, sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas!”
Jesus har makt och möjlighet att hjälpa, den saken är helt klar. Hur han gör det, och när, vet vi inte.
Att be om hjälp, det är ett sätt att hålla hoppet vid liv. Hjälper det att tjata på Gud? Hur ska jag tolka det om jag nu inte blir frisk? Handlar det om att jag inte tror tillräckligt mycket eller på rätt sätt, eller vill Gud helt enkelt inte hjälpa just mig?
Eller är det så att jag kan leva med mina begränsningar?
Livets svåra frågor, som vi alla nog någon gång ställs inför. Vi söker svaren på alla förtvivlade varför. Men även om vi tror på Gud, är vi inte försäkrade mot sjukdomar, orättvisor och naturkatastrofer. Ty sådana är våra livsvillkor.
Den påhittade historien jag började predikan med, kan lära oss att vi måste lita på varandra. Det går att lita både på medmänniskorna och på Gud. Gud har ju gett oss varandra. Den nya miljörörelsen i klimatförändringens spår visar också att det inte går att leva själviskt.
”Ska jag ta vara på min bror?” undrar Kain. Svaret är ja – vi ska ta vara på varandra. Vi tillsammans – och Gud är med oss.
Jesaja skriver ner sina erfarenheter som många kan skriva under på:
”Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.”
Det vi inte orkar med, det får vi lämna i Guds händer. Och han bryr sig.
”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak”, säger Jesajas tänkta samtalspartner i profettexten.
Men Jesaja svarar: Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden!
Det finns svar och förklaringar, men dom får vi vänta på. Just nu får det räcka att veta att Gud, skaparen, faktiskt har allt i sin hand. En gång blir allt bra. En gång får vi veta.
Till dess får vi be om hjälp. Be varandra om hjälp när livet så kräver, och be Gud om hjälp. Och hålla modet och hoppet vid liv. Allt är inte jätteroligt jämt. Och allt är inte nattsvart jämt. Däremellan finns alla dom vanliga, grå dagarna. Alla de som kommer och går – det är ju livet.
Och kom ihåg att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och kärlekens ande.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”
Amen.
Det var en gång en stad. Det började regna, så mycket att jorden inte förmådde ta hand om allt vatten.
I ett hus satt en människa och såg vattnet stiga. Eftersom han var en from och gudfruktig man bad till Gud:
”Gud, det regnar så förfärligt mycket. Hjälp mig nu.”
Det ringde på dörren. Det var en kvinna från kommunen som meddelade att de erbjöd hjälp, evakuering. Han kunde följa med henne och därigenom sätta sig i säkerhet. ”Nej”, sa mannen. ”Det är så att jag tror på Gud, och därför kommer inget ont att hända mig.”
Vattnet steg ytterligare och mannen gick upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Nu nådde vattnet till halva huset ungefär. Han knäppte sina händer och bad en gång till. ”Gud, nu måste du hjälpa mig. Det börjar bli lite otrevligt nu.”
Så hörde han ljudet av en helikopter, och han gick ut på balkongen för att se vad det var. Just det, en helikopter från Räddningsverket.
En röst ur en megafon hördes: ”Jag slänger ner ett rep. Ta tag i det så hjälper vi dig.”
”Nej”, sa mannen. Min Gud har lovat att alltid vara med mig. Jag litar på Gud.”
Helikoptern for sin väg. När vattnet nådde taket kom Räddningsverket ytterligare en gång och bad att få ta med mannen. Men nej, han litar på att Gud ska rädda honom.
Så drunknade mannen och han kom till himlen där han mötte Gud. Han var lite betänksam och frågade Gud varför han inte hade räddat honom undan översvämningen.
”Vadå, sa Gud. Jag försökte ju. Jag skickade både kommunen och Räddningsverket, men du tog ju inte emot någon hjälp.”
Folk har alltid behövt hjälp, tror jag. Ibland tar vi oss för att be om hjälp. Men alltför ofta bär vi bekymren för oss själva.
Det är kanske lite pinsamt att inte vara perfekt, frisk, stark och lycklig. Men får man vara med i teve går det lättare. På bästa sändningstid kan man få experthjälp med att renovera sitt hus, lära sig dansa, gå ner i vikt eller få ny frisyr.
Det gjorde kanske också mannen vid Betesdadammen. Han hade varit sjuk i trettioåtta år. Författaren till evangeliet har valt att ta med denna journalanteckning. Trettioåtta år av värk, missmod, grusade förhoppningar. Kanske hade han försökt med allt, kanske hans sista utväg var att tro att det skulle bli bättre om han bara kom ner i vattnet. Enligt traditionen var det så att en ängel med jämna mellanrum kom ner och rörde i vattnet, som då skulle bli läkande.
När Jesus kommer till Jerusalem går han inte förbi de sjuka. Han intresserar sig och tar reda på hur länge mannen varit sjuk.
Det är han som ställer frågan: Vill du bli frisk?
Mannen i missmodets korridor verkar inte våga hoppas ens. Han hinner ju inte ner i bassängen förrän den är full. Bara en person får plats i den.
Kan det vara så, att vi kan komma i situationer då vi inte ens förmår be om hjälp?
Mannen vid dammen visste inte att det var Jesus Kristus, Guds som hälsade på honom den gången, men oavsett vem det var, kunde den sjuke ju bett honom om hjälp? Hjälp att ta sig ner i dammen.
Så är det kanske att förlora hoppet. Man vågar eller orkar inte ens fråga.
”Jesus är vårt hopp”, är temat för dagen.
Mannen i berättelsen behövde inte ta vägen genom Betesdadammen. Jesus hjälpte honom ändå. Men han uppmanar oss att be!
”Be, så ska ni få, sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas!”
Jesus har makt och möjlighet att hjälpa, den saken är helt klar. Hur han gör det, och när, vet vi inte.
Att be om hjälp, det är ett sätt att hålla hoppet vid liv. Hjälper det att tjata på Gud? Hur ska jag tolka det om jag nu inte blir frisk? Handlar det om att jag inte tror tillräckligt mycket eller på rätt sätt, eller vill Gud helt enkelt inte hjälpa just mig?
Eller är det så att jag kan leva med mina begränsningar?
Livets svåra frågor, som vi alla nog någon gång ställs inför. Vi söker svaren på alla förtvivlade varför. Men även om vi tror på Gud, är vi inte försäkrade mot sjukdomar, orättvisor och naturkatastrofer. Ty sådana är våra livsvillkor.
Den påhittade historien jag började predikan med, kan lära oss att vi måste lita på varandra. Det går att lita både på medmänniskorna och på Gud. Gud har ju gett oss varandra. Den nya miljörörelsen i klimatförändringens spår visar också att det inte går att leva själviskt.
”Ska jag ta vara på min bror?” undrar Kain. Svaret är ja – vi ska ta vara på varandra. Vi tillsammans – och Gud är med oss.
Jesaja skriver ner sina erfarenheter som många kan skriva under på:
”Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.”
Det vi inte orkar med, det får vi lämna i Guds händer. Och han bryr sig.
”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak”, säger Jesajas tänkta samtalspartner i profettexten.
Men Jesaja svarar: Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden!
Det finns svar och förklaringar, men dom får vi vänta på. Just nu får det räcka att veta att Gud, skaparen, faktiskt har allt i sin hand. En gång blir allt bra. En gång får vi veta.
Till dess får vi be om hjälp. Be varandra om hjälp när livet så kräver, och be Gud om hjälp. Och hålla modet och hoppet vid liv. Allt är inte jätteroligt jämt. Och allt är inte nattsvart jämt. Däremellan finns alla dom vanliga, grå dagarna. Alla de som kommer och går – det är ju livet.
Och kom ihåg att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och kärlekens ande.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar