04 mars 2007

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Styrka, svaghet och helighet
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 4.3.2007
Det finns i grunden två sätt på vilka folk försöker vara kristna: styrkans väg och svaghetens väg.
Styrkans väg går ut på att en kristen skall vara stark. Visserligen möter vi här i livet många motgångar, händelser som helst hade fått ske på annat sätt, men en kristen skall vara stark och manlig och bör låta bli att bry sig om sådana saker.
Ett symptom på detta är det som kallas för "andlig krigföring". "Stå emot djävulen, och han skall fly för er," säger man. Visserligen säger man också att detta skall ske i Guds namn, men avigsidan av denna styrkans väg är ändå att den som inte ständigt orkar vara stark blir nedtryckt och kan börja tvivla på att han alls är kristen.
Dessa styrkekristna är säkert ärliga i sitt uppsåt. Ändå kan de vara ena ärans översittare och tölpar, som förhärdar sina hjärtan för den som är svagare. De skapar sig en himmel av rostfritt stål och sitter där och skjuter brinnande pilar på de stackare som snubblar ibland, de löjliga figurer som inte har förstått sitt eget bästa utan fortfarande vandrar kvar i jämmerdalen.
Det är dessas exempel som får folk att ta avstånd från Kristus med motiveringen att de inte är tillräckligt goda för att bli kristna. Och det är fullkomligt bakvänt!
En kollega berättade om en vän som han hade träffat på ett mentalsjukhus. Kollegan skrev så här:
Jag avskyr åsiktskristendom, säger min långvariga vän, och ser både bestämd, ledsen och arg ut. Sen är hon tyst en stund medan hon betraktar den dystra sjukhusgården genom besöksrummets fönster. Hon har varit här länge, i flera perioder.
Hennes berättelse är en ledsam berättelse – inte minst för en församlingsarbetare att ta del av. Efter konfirmationen i medlet av 80-talet fann hon både tron och församlingen. Efter en mångårig upplevelse av manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar skyr hon väckelsesammanhang som ett bränt barn skyr elden.
Hon föraktar de kyrkans anställda som hon upplever gjort henne illa och skadat henne för livet. Vem skulle inte det.
"Och alla [hemska] JAG VET hur det är -åsikter" fortsätter hon medan jag funderar på vad jag skall säga eller säga något alls. "Se nu på Kyrkpressens insändare och alla galna bloggare. Varför är det så viktigt för dem att spy ut sina åsikter och alltid få rätt? Hur kan dom tro att dom vet allting som Gud?"
Hon deltog i församlingslivet under många år men upplevde konstant mer fördömande än gemenskap. I böneskolan skulle man lära sig att bli stilla och lyssna in Guds röst. Min vän suckar uppgivet. "Vad gör då en människa som jag som alltid hört röster i huvudet. Vilken av dem tillhör Gud?"
Min vän älskar Gud. Men församlingen svek henne. Och jag känner mig både skyldig och illa till mods. Fast jag inte var där. Eller kanske just därför.
Slut på citatet.
Styrkans väg leder alltför ofta till missbruk, så att andra människor, svaga människor, blir i kläm. Svaghetens väg - eller realismens väg, kunde man kanske säga - går däremot ut på att vi människor inte är perfekta. Vi är inga änglar. Inga djävlar heller, för den delen, utan just människor. Vi lever i en värld och i en tillvaro som balanserar mellan ont och gott - med varierande framgång, måste jag tillägga. Ibland, men alltför sällan, tippar det över åt det godas håll. Ibland, och alltför ofta, dras vi till det onda.
Allt som vi råkar ut för är inte heller vårt eget fel. En del nog, men inte allt. Det kan bero på andra människors dumhet eller elakhet, på yttre omständigheter som vi inte kan påverka det minsta, eller på vår egen personlighet som vi i viss mån kan påverka, men sällan förändra i grunden. Och så händer det förstås att vi själva gör sådant som vi får lida för.
Men den som har inställningen att kristna är bättre människor än andra, att kristendomen på något vis är en väg till perfektion, kommer att se ner på oss imperfekta, ofullkomliga varelser som dessutom i deras ögon är dåliga kristna.
Nu är det ju bara det, att om världen och mänskligheten hade varit perfekta, hade Jesus aldrig behövt komma hit till jorden, och ingen kristendom hade heller uppstått. Att som kristen sträva efter en styrkeposition är alltså på ett sätt att trampa på det som Jesus gjorde. Det är inte styrka vi bör sträva efter, utan helighet.
Helighet är inte en egenskap som vi människor kan skaka fram ur ärmen, eller ens bygga upp med stor möda. Heligheten är alltid en gåva från Gud. Det är endast genom honom som vi kan bli heliga. Att sträva efter helighet innebär inte att försöka bli någonting annat än vad vi är, utan att sträva efter att komma närmare Gud. Kristendomen är inte en samling regler att följa, utan ett förhållande till en person, Jesus Kristus. Den som är kristen är helig, inte för att han vore perfekt, utan för att han får del av Guds helighet.
Heligheten hindrar oss (tyvärr) inte från att begå misstag eller synda. Paulus inleder t.ex. 1Kor med att kalla de kristna i Korinth för "heliga" - och skäller sedan ut dem till byxor och tröja för att de beter sig på ett helt ovärdigt och felaktigt sätt! De var syndare. Vi också. Ändå var de heliga. Vi också.
Min kollegas vän råkade ut för styrkekristna, som sysslade med "manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar". De var knappast medvetna om hur mycket de skadade henne och gjorde det helt säkert inte med vilje. Tvärtom skulle de väl bli bedrövade om de skulle inse vad de har gjort. Men faktum kvarstår: de försökte göra henne stark istället för att hjälpa henne att upptäcka sin helighet.
Om vi kommer med tanken att den som blir en kristen blir förändrad, leder den snabbt till kravet att man måste förändras för att bli en kristen. Ibland sker förändring, visst, men ofta inte, eller åtminstone bara gradvis. Men oberoende av hurdana vi är, tar Gud emot oss - vi är heliga! Det här är det glädjebudskap som styrkekristna går miste om och som svaghetskristna behöver få höra: Du är helig som du är. Inte för att du är som du är eller trots att du är som du är, utan för att Gud älskar dig och gör dig helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, är du helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, älskar Gud dig.

1 kommentar:

Ulf Almroth sa...

En fin predikan som tar upp viktiga frågor!