Karl af Hällström:
Hosianna! Korsfäst!
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka och Borgå lilla kyrka 1.4.2007
Hosianna! Korsfäst!
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka och Borgå lilla kyrka 1.4.2007
Hosianna! Hosianna! Hosianna, Davids son!
Precis som på Första söndagen i advent, skallar hosiannaropen i våra kyrkor på Palmsöndagen. Precis samma berättelser är i användning på båda dessa söndagar. Samma händelse återges, nämligen Jesu triumfartade intåg i Jerusalem just före påsk.
”Hosianna! Herre, fräls!” Så ropar folkmassorna när Jesus kommer. Första gången som berättelsen används under kyrkoåret är när julen förbereds, andra gången just innan påsk. Och båda gångerna tynar hosiannaropen ut mycket snabbt. Det går inte mer än några dagar förrän Jesus blir förrådd, går genom en skenrättegång och avrättas. Samma folkmassa som ropade ”Hosianna!” ropar nu med lika stor iver ”Korsfäst!”
Men vi kan inte fördöma dessa personer alltför kraftigt, för vi människor har inte förändrats sedan de dagarna. Vi är fortfarande flockdjur. Jag kommer att tänka på en scen ur den utmärkta Monty Python –filmen Life of Brian, där huvudpersonen Brian mot sin vilja plötsligt har fått andlig auktoritet över folkmassan. Han protesterar mot detta och säger till dem: ”Ni är alla individer!” Med en mun svarar de: ”Ja! Vi är alla individer!” Det är bara en som protesterar och säger: ”Inte jag!”, men han blir snabbt nertystad av de andra.
I vårt land gör vi just på det här viset. Vi är alltför ofta alltför intresserade av vad våra gelikar tycker – släktingar, vänner, grannar, kolleger – för att våga stå för det som är rätt eller ens forma oss en egen åsikt om det rätta. Detta är, misstänker jag, en stark bidragande orsak till den utbredda främlingsfientlighet som vi lider av i Finland, och som allt emellanåt slår ut i öppen rasism. Folk uttrycker xenofoba åsikter, därför att man utgår från att de har stöd bland omgivningen. Man vågar inte tänka själv, eftersom man är rädd för att komma med någon impopulär åsikt. Man använder sin rätt till individualitet till att välja att följa massan. Hosianna! Korsfäst!
En liknande attityd finns också inom kyrkliga kretsar. Vi är inte bättre än någon annan. Vi utgår i dagligt tal från att det är Bibeln som är Guds Ord. Men detta är ändå enligt min mening en misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
När man utgår från att Bibeln är Guds Ord (vilket i sig är en god utgångspunkt, bara man förstår den rätt), händer det att slutsatsen blir att vi skall läsa Bibeln rakt upp och ner, så som det står. Det här är en stark förenkling av situationen, som kan leda till direkt hårresande följder. Vi måste i vår bibelläsning ta hänsyn till de förändringar som har skett i kultur, politik, vetenskap och andra områden inom samhället. Men människorna är tyvärr fortfarande likadana. Hosianna! Korsfäst!
Här kommer Kristi exempel in i bilden. Dagens gammaltestamentliga läsning (Jes 50:4-10) kommer med synpunkter på detta. Vi känner alla till hur Jesus tröstade de modfällda och hjälpte dem som behövde honom. Men det gjorde han i kraft av sitt nära förhållande till Gud, det som Jesaja uttrycker som lärjungaskap: Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. Jesus gjorde inte anspråk på en självtillräcklig individualitet, och låtsades därför inte heller vara något som han inte klarade av att vara. Tvärtom underordnade han sig Gud och lyssnade till honom, och levde därför ut Guds vilja också när det hade negativa följder för honom själv.
Och det talar profeten också om. När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen. Här är det alltså Guds tjänares underkastelse under Gud som leder till att han vågar stå emot massans välde. Underkastelsen leder till individualitet, precis som den förmenta individualiteten leder till eftergift för grupptrycket.
Men det är klart att detta inte är lätt. När jag just hade börjat skolan, minns jag, hade jag missuppfattat uttrycket ”rättare sagt” och trodde att det löd ”lättare sagt”. Och ofta är det ju så att det som är lättare ofta är lättare än det som är rättare, fast det är rättare, för det är svårare än det som är lättare men mindre rätt. – Hängde ni med? Vi kan uttrycka det mer bibliskt: Den smala vägen är den som är rätt men svår, eftersom det är få som finner den. Men den väg som alla finner, eftersom den är lätt, blir bred p.g.a. trafiktätheten, men det gör ändå inte att den är den rätta.
Men eftersom den lätta vägen är populär, tror folk ibland att detta är ett bevis för att den också vore rätt. Det är ju demokratiskt, kantänka. Men demokratin är inte kompetent att avgöra vad som är rätt, utan bara vad de flesta anser vara rätt – och mellan dessa två saker finns en milsvid skillnad. Jag säger inte att demokrati skulle vara ett dåligt system, utan bara att också detta system har sina begränsningar.
Palmsöndagens pöbelvälde, som fortsatte på långfredagen, fastän med omvända förtecken, är ett exempel på hur vi inte skall bete oss. Jesus visar ett exempel på det rätta beteendet, men också på dess pris. Jublande popularitet på palmsöndagen förbyts alltmer i ensamhet och övergivenhet ju längre Stilla veckan framskrider, och denna utveckling når sin kulmen på långfredagens kors. Men samtidigt ser vi också vilka följderna är av att göra det rätta. Påskdagen, Kristi himmelsfärds dag och pingsten berättar den vidare historien.
Det avsnitt från Jesaja som vi har fått höra avslutar profeten med att kasta ut en utmanande fråga till var och en av oss: Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare, som vandrar i mörker utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud? Vågar du ta emot den utmaningen? Det är rättare, men absolut inte lättare, än att ena dagen ropa ”Hosianna!” och följande dag ropa ”Korsfäst!”
Precis som på Första söndagen i advent, skallar hosiannaropen i våra kyrkor på Palmsöndagen. Precis samma berättelser är i användning på båda dessa söndagar. Samma händelse återges, nämligen Jesu triumfartade intåg i Jerusalem just före påsk.
”Hosianna! Herre, fräls!” Så ropar folkmassorna när Jesus kommer. Första gången som berättelsen används under kyrkoåret är när julen förbereds, andra gången just innan påsk. Och båda gångerna tynar hosiannaropen ut mycket snabbt. Det går inte mer än några dagar förrän Jesus blir förrådd, går genom en skenrättegång och avrättas. Samma folkmassa som ropade ”Hosianna!” ropar nu med lika stor iver ”Korsfäst!”
Men vi kan inte fördöma dessa personer alltför kraftigt, för vi människor har inte förändrats sedan de dagarna. Vi är fortfarande flockdjur. Jag kommer att tänka på en scen ur den utmärkta Monty Python –filmen Life of Brian, där huvudpersonen Brian mot sin vilja plötsligt har fått andlig auktoritet över folkmassan. Han protesterar mot detta och säger till dem: ”Ni är alla individer!” Med en mun svarar de: ”Ja! Vi är alla individer!” Det är bara en som protesterar och säger: ”Inte jag!”, men han blir snabbt nertystad av de andra.
I vårt land gör vi just på det här viset. Vi är alltför ofta alltför intresserade av vad våra gelikar tycker – släktingar, vänner, grannar, kolleger – för att våga stå för det som är rätt eller ens forma oss en egen åsikt om det rätta. Detta är, misstänker jag, en stark bidragande orsak till den utbredda främlingsfientlighet som vi lider av i Finland, och som allt emellanåt slår ut i öppen rasism. Folk uttrycker xenofoba åsikter, därför att man utgår från att de har stöd bland omgivningen. Man vågar inte tänka själv, eftersom man är rädd för att komma med någon impopulär åsikt. Man använder sin rätt till individualitet till att välja att följa massan. Hosianna! Korsfäst!
En liknande attityd finns också inom kyrkliga kretsar. Vi är inte bättre än någon annan. Vi utgår i dagligt tal från att det är Bibeln som är Guds Ord. Men detta är ändå enligt min mening en misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
När man utgår från att Bibeln är Guds Ord (vilket i sig är en god utgångspunkt, bara man förstår den rätt), händer det att slutsatsen blir att vi skall läsa Bibeln rakt upp och ner, så som det står. Det här är en stark förenkling av situationen, som kan leda till direkt hårresande följder. Vi måste i vår bibelläsning ta hänsyn till de förändringar som har skett i kultur, politik, vetenskap och andra områden inom samhället. Men människorna är tyvärr fortfarande likadana. Hosianna! Korsfäst!
Här kommer Kristi exempel in i bilden. Dagens gammaltestamentliga läsning (Jes 50:4-10) kommer med synpunkter på detta. Vi känner alla till hur Jesus tröstade de modfällda och hjälpte dem som behövde honom. Men det gjorde han i kraft av sitt nära förhållande till Gud, det som Jesaja uttrycker som lärjungaskap: Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. Jesus gjorde inte anspråk på en självtillräcklig individualitet, och låtsades därför inte heller vara något som han inte klarade av att vara. Tvärtom underordnade han sig Gud och lyssnade till honom, och levde därför ut Guds vilja också när det hade negativa följder för honom själv.
Och det talar profeten också om. När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen. Här är det alltså Guds tjänares underkastelse under Gud som leder till att han vågar stå emot massans välde. Underkastelsen leder till individualitet, precis som den förmenta individualiteten leder till eftergift för grupptrycket.
Men det är klart att detta inte är lätt. När jag just hade börjat skolan, minns jag, hade jag missuppfattat uttrycket ”rättare sagt” och trodde att det löd ”lättare sagt”. Och ofta är det ju så att det som är lättare ofta är lättare än det som är rättare, fast det är rättare, för det är svårare än det som är lättare men mindre rätt. – Hängde ni med? Vi kan uttrycka det mer bibliskt: Den smala vägen är den som är rätt men svår, eftersom det är få som finner den. Men den väg som alla finner, eftersom den är lätt, blir bred p.g.a. trafiktätheten, men det gör ändå inte att den är den rätta.
Men eftersom den lätta vägen är populär, tror folk ibland att detta är ett bevis för att den också vore rätt. Det är ju demokratiskt, kantänka. Men demokratin är inte kompetent att avgöra vad som är rätt, utan bara vad de flesta anser vara rätt – och mellan dessa två saker finns en milsvid skillnad. Jag säger inte att demokrati skulle vara ett dåligt system, utan bara att också detta system har sina begränsningar.
Palmsöndagens pöbelvälde, som fortsatte på långfredagen, fastän med omvända förtecken, är ett exempel på hur vi inte skall bete oss. Jesus visar ett exempel på det rätta beteendet, men också på dess pris. Jublande popularitet på palmsöndagen förbyts alltmer i ensamhet och övergivenhet ju längre Stilla veckan framskrider, och denna utveckling når sin kulmen på långfredagens kors. Men samtidigt ser vi också vilka följderna är av att göra det rätta. Påskdagen, Kristi himmelsfärds dag och pingsten berättar den vidare historien.
Det avsnitt från Jesaja som vi har fått höra avslutar profeten med att kasta ut en utmanande fråga till var och en av oss: Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare, som vandrar i mörker utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud? Vågar du ta emot den utmaningen? Det är rättare, men absolut inte lättare, än att ena dagen ropa ”Hosianna!” och följande dag ropa ”Korsfäst!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar