Karl af Hällström:
Han gjorde det för mig!
Predikan i Borgå lilla kyrka 6.4.2007
Han gjorde det för mig!
Predikan i Borgå lilla kyrka 6.4.2007
Korsfästelse är en brutal metod för avrättning och tortyr. Den var så brutal att romarna inte fick använda den mot sina egna medborgare, utan bara mot slavar eller medlemmar av underkastade folk. Om en romersk medborgare skulle straffas, skedde det ofta genom halshuggning eller någon annan snabb avrättningsmetod. Romerska medborgare fick inte heller piskas – också det ansågs vara barbariskt. Det här drog Paulus från Tarsos nytta av. Han blir på ett ställe i Apg (22:24-30) frigiven från fångenskap, eftersom fångvaktarna håller på att begå misstaget att piska honom, en romersk medborgare. När Paulus till slut avrättas, liksom så många andra kristna, kastas han inte för lejonen på cirkus och blir inte heller korsfäst, utan han blir halshuggen med svärd – snabbt och behändigt, fastän kanske ändå inte så önskvärt.
Men Jesus från Nasaret var inte romersk medborgare. Det fanns ingenting som hindrade romarna från att både piska och korsfästa honom. Och idén var ju att straffet skulle vara så fruktansvärt som möjligt, så att man skulle sätta skräck i de potentiella brottslingarna. Idag har vi en något annorlunda brottsbekämpningsfilosofi, men det var så man tänkte under antiken.
Redan själva piskandet var så brutalt att offret kunde avlida redan av det. Judarna hade en gräns på 40 slag som man inte fick överskrida, och romarna fick som sagt inte piska sina egna. Men vem brydde sig om en medlem av ett av slavfolken? Jesus fick man piska så mycket man ville – och romarnas bödlar ville ofta och gärna. Jag skall inte gå in på detaljer här, för det vänder sig i magen på mig vid blotta tanken.
Jesus har gått igenom det här. Varför? Kunde inte han som Guds son ha vägrat? Visst, men han gjorde det ändå – för din skull och för min. Var gång du tänker på långfredagens bloddrypande händelser kan du tänka: ”Han gjorde det för mig!”
Efter att Jesus blev piskad tvingades han att bära sitt kors. Praxis var att de som skulle korsfästas själva skulle bära avrättningsredskapet till avrättningsplatsen genom stadens ojämna gator, för att bli hånade av alla som såg dem. Och om det var flera som skulle avrättas band man ihop dem med ett rep. Inte från hals till hals eller så, utan från den enas handled till den andras vrist, sedan till den andras handled och så till den tredjes vrist o.s.v. Då de bundna dessutom skulle släpa på sina kors (eller åtminstone korsens tvärbjälkar som kunde väga ett femtiotal kilo), så förstår man att det måste ha varit en svår färd som såg löjlig och underhållande ut och som det lätt att håna. Om vi dessutom minns att Jesus bar sitt kors på ryggen, som han nyss hade fått piskad till en blodig massa, och att han alltså också var försvagad av blodförlust, så förstår vi något av vad han måste gå igenom.
”Han gjorde det för mig!”
Så kommer avrättningsprocessionen till Golgata, galgbacken utanför staden, vid en av huvudvägarna. Här spikas Jesus och de två rövarna fast vid sina kors. Inte heller här tänker jag gå in på detaljer. Det räcker med att påminna om att straffet skulle vara så plågsamt och så utdraget som möjligt för att vara möjligast avskräckande. Det var en mycket smärtsam och långsam död som väntade den som blev korsfäst – ofta tog det upp till tre dygn av plågor innan den korsfäste avled. Vi minns från Mk:s berättelse att när Josef från Arimataia kom till Pilatus och begärde att få Jesu kropp, blev Pilatus förvånad över att Jesus redan skulle ha dött – det tog ju honom ”bara” sex timmar.
”Han gjorde det för mig!”
Ibland stöter man på spekulationer om att Jesus kanske skulle ha varit bara skendöd och sedan kvicknat till när han lades i den svala graven. Det, anser man, skulle förklara uppståndelsen. Men teorin har flera betydande svagheter.
För det första skulle Jesus i sitt försvagade tillstånd inte ha klarat av att rulla bort stenen framför graven, särskilt inte utan att vakterna skulle ha ingripit.
För det andra hade legionärerna som verkställde korsfästelserna stående order om att inte släppa ner någon levande från korsen, under hot om att själva bli korsfästa. Och dessa professionella bödlar både kunde sin sak och visste alltför väl vad korsfästelsen gick ut på. Det var de minsann inte intresserade av att själva råka ut för.
Så, för det tredje, hittar vi i anknytning till detta en intressant detalj i Jh:s berättelse. Eftersom det var dagen innan en stor högtid ville man ta livet av de korsfästa snabbare än vanligt. Därför krossade man de korsfästas benpipor. Orsaken till att detta fick livet av dem är en av de detaljer som jag hoppar över; om ni är intresserade, så fråga mig vid tillfälle. När bödlarna skulle krossa Jesu benpipor märkte de att han redan var död, så testade de om det verkligen var sant genom att sticka upp sidan på honom. Då kom det ut blod och vatten, skriver Johannes (19:34). Hur visade detta att Jesus var död? Jo, när man dör slutar ju hjärtat att slå, och blodet går inte längre runt i kroppen. Då börjar de järnhaltiga relativt tunga röda blodkropparna sjunka neråt, och den färglösa klara blodplasman stannar ovanför. När soldaten stack upp Jesu sida med sin lans, kom det ut blod, alltså plasma med blodkroppar i, och sedan vatten, alltså plasma där det inte längre fanns röda blodkroppar. Det här fenomenet kände romarna väl till, och därför blev de med rätta övertygade om att Jesus hade dött.
”Han gjorde det för mig!”
Men vad är det för poäng med allt detta? Varför går Gud med på ett sådant här makabert skådespel? Det beror på en kombination av vissa av hans egenskaper. Gud är allgod, allvetande, allsmäktig och fullkomligt rättvis. Om han är allvetande betyder det att vi inte kan gömma undan våra synder och felsteg för honom, och om han är fullkomligt rättvis kräver han att någon skall ställas till svars för det som har gått fel. Att han är allsmäktig betyder att han också har möjlighet att bestraffa den som syndar. Men samtidigt är han allgod, han älskar oss fullständigt. Hans fullkomliga rättvisa säger att någon måste betala räkningen, men i sin godhet och kärlek kommer han på en möjlighet att ge oss en chans: han betalar räkningen själv! Om vi bara vill erkänna räkningens existens och ta emot Guds nåd, så får vi överskuldsatta vår räkning fullständigt betald av Gud. Betalningsmedlet är Jesu liv, Jesu blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade, skriver Jesaja. ”Jesus gjorde det för mig!” Tack, Herre Jesus!
Men Jesus från Nasaret var inte romersk medborgare. Det fanns ingenting som hindrade romarna från att både piska och korsfästa honom. Och idén var ju att straffet skulle vara så fruktansvärt som möjligt, så att man skulle sätta skräck i de potentiella brottslingarna. Idag har vi en något annorlunda brottsbekämpningsfilosofi, men det var så man tänkte under antiken.
Redan själva piskandet var så brutalt att offret kunde avlida redan av det. Judarna hade en gräns på 40 slag som man inte fick överskrida, och romarna fick som sagt inte piska sina egna. Men vem brydde sig om en medlem av ett av slavfolken? Jesus fick man piska så mycket man ville – och romarnas bödlar ville ofta och gärna. Jag skall inte gå in på detaljer här, för det vänder sig i magen på mig vid blotta tanken.
Jesus har gått igenom det här. Varför? Kunde inte han som Guds son ha vägrat? Visst, men han gjorde det ändå – för din skull och för min. Var gång du tänker på långfredagens bloddrypande händelser kan du tänka: ”Han gjorde det för mig!”
Efter att Jesus blev piskad tvingades han att bära sitt kors. Praxis var att de som skulle korsfästas själva skulle bära avrättningsredskapet till avrättningsplatsen genom stadens ojämna gator, för att bli hånade av alla som såg dem. Och om det var flera som skulle avrättas band man ihop dem med ett rep. Inte från hals till hals eller så, utan från den enas handled till den andras vrist, sedan till den andras handled och så till den tredjes vrist o.s.v. Då de bundna dessutom skulle släpa på sina kors (eller åtminstone korsens tvärbjälkar som kunde väga ett femtiotal kilo), så förstår man att det måste ha varit en svår färd som såg löjlig och underhållande ut och som det lätt att håna. Om vi dessutom minns att Jesus bar sitt kors på ryggen, som han nyss hade fått piskad till en blodig massa, och att han alltså också var försvagad av blodförlust, så förstår vi något av vad han måste gå igenom.
”Han gjorde det för mig!”
Så kommer avrättningsprocessionen till Golgata, galgbacken utanför staden, vid en av huvudvägarna. Här spikas Jesus och de två rövarna fast vid sina kors. Inte heller här tänker jag gå in på detaljer. Det räcker med att påminna om att straffet skulle vara så plågsamt och så utdraget som möjligt för att vara möjligast avskräckande. Det var en mycket smärtsam och långsam död som väntade den som blev korsfäst – ofta tog det upp till tre dygn av plågor innan den korsfäste avled. Vi minns från Mk:s berättelse att när Josef från Arimataia kom till Pilatus och begärde att få Jesu kropp, blev Pilatus förvånad över att Jesus redan skulle ha dött – det tog ju honom ”bara” sex timmar.
”Han gjorde det för mig!”
Ibland stöter man på spekulationer om att Jesus kanske skulle ha varit bara skendöd och sedan kvicknat till när han lades i den svala graven. Det, anser man, skulle förklara uppståndelsen. Men teorin har flera betydande svagheter.
För det första skulle Jesus i sitt försvagade tillstånd inte ha klarat av att rulla bort stenen framför graven, särskilt inte utan att vakterna skulle ha ingripit.
För det andra hade legionärerna som verkställde korsfästelserna stående order om att inte släppa ner någon levande från korsen, under hot om att själva bli korsfästa. Och dessa professionella bödlar både kunde sin sak och visste alltför väl vad korsfästelsen gick ut på. Det var de minsann inte intresserade av att själva råka ut för.
Så, för det tredje, hittar vi i anknytning till detta en intressant detalj i Jh:s berättelse. Eftersom det var dagen innan en stor högtid ville man ta livet av de korsfästa snabbare än vanligt. Därför krossade man de korsfästas benpipor. Orsaken till att detta fick livet av dem är en av de detaljer som jag hoppar över; om ni är intresserade, så fråga mig vid tillfälle. När bödlarna skulle krossa Jesu benpipor märkte de att han redan var död, så testade de om det verkligen var sant genom att sticka upp sidan på honom. Då kom det ut blod och vatten, skriver Johannes (19:34). Hur visade detta att Jesus var död? Jo, när man dör slutar ju hjärtat att slå, och blodet går inte längre runt i kroppen. Då börjar de järnhaltiga relativt tunga röda blodkropparna sjunka neråt, och den färglösa klara blodplasman stannar ovanför. När soldaten stack upp Jesu sida med sin lans, kom det ut blod, alltså plasma med blodkroppar i, och sedan vatten, alltså plasma där det inte längre fanns röda blodkroppar. Det här fenomenet kände romarna väl till, och därför blev de med rätta övertygade om att Jesus hade dött.
”Han gjorde det för mig!”
Men vad är det för poäng med allt detta? Varför går Gud med på ett sådant här makabert skådespel? Det beror på en kombination av vissa av hans egenskaper. Gud är allgod, allvetande, allsmäktig och fullkomligt rättvis. Om han är allvetande betyder det att vi inte kan gömma undan våra synder och felsteg för honom, och om han är fullkomligt rättvis kräver han att någon skall ställas till svars för det som har gått fel. Att han är allsmäktig betyder att han också har möjlighet att bestraffa den som syndar. Men samtidigt är han allgod, han älskar oss fullständigt. Hans fullkomliga rättvisa säger att någon måste betala räkningen, men i sin godhet och kärlek kommer han på en möjlighet att ge oss en chans: han betalar räkningen själv! Om vi bara vill erkänna räkningens existens och ta emot Guds nåd, så får vi överskuldsatta vår räkning fullständigt betald av Gud. Betalningsmedlet är Jesu liv, Jesu blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade, skriver Jesaja. ”Jesus gjorde det för mig!” Tack, Herre Jesus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar