Doptal: Vad är det?

Dop av Nikolai Arsène Wilhelm Brummer
den 21 augusti 2007 på Finlands riddarhus
pastor Karl af Hällström

Kära vänner. Vi har samlats här för att inför Gud föra fram denne pojke till det heliga dopet. Vi får överlämna honom i Guds hand och låta honom, allas vår Fader, ta del i fostrarbördan. I detta sammanhang kan det vara bra att tänka på vad dopet egentligen är.

Vi börjar med vad dopet inte är, nämligen en namngivningsceremoni. Barnet får inte sitt namn i dopet. Barnet får sitt namn i det ögonblick då föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet oftast registreras i folkbokföringen först efter dopet är en bisak som inte har med själva dopet att skaffa.
Vid dopet säger prästen: "NN, jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn," inte "Jag döper dig till NN ...", såsom man ofta tror. Från den missuppfattningen härstammar också bruket att "döpa" fartyg - och där är det en namngivningsceremoni. En annan skillnad är också det att när vi döper människor använder vi vatten i stället för att slå dem i huvudet med champagneflaskor.
Men om det här med dopet skulle gälla bara sådant som det inte är, skulle det förstås inte vara någon vits med det hela. Det finns ändå en hel del som dopet är.

Dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar det). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser - men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar honom. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara Guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud. Som Guds barn har vi möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg - alltså det som kallas bikt.

I dopet får vi ju faktiskt ett namn, även om det inte är vårt eget. Vi får vår adoptivfars namn, nämligen namnet "kristen" (som kommer från "Kristus"). Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.

I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har detta barn tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd (verk med e, alltså, även om det också kan göra ont). Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan - ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser (ansvaret för våra egna handlingar kvarstår dock). Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus - bara vi ber om den.

Allt detta vill vi förmedla åt denne lille pojke, då vi om en stund döper honom i den treenige Gudens namn.
Till er föräldrar vill jag säga: Stöd er son i hans kristna liv, då han härefter vill leva ut allt det som hans dop innebär. Bed för honom, och framför allt: älska honom.
På er faddrar vilar den tunga hedersuppgiften att stöda er gudson i hans andliga utveckling. Visa honom med ert eget exempel vad den kristna tron innebär. Bed för honom och med honom. Var hans vänner. Må Gud hjälpa er att bära ert ansvar!

Predikan: 9 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Fortsätt bry dig!
Predikan 5.8.2007

Idag är det förvaltarskapets söndag. Ansvarets och eftertänksamhetens söndag.
Vad har vi att förvalta? Vad har vi som enskilda personer att förvalta? Som kyrka?
Jag tänker att det största vi har att förvalta är livet självt. Livet, som i dagens evangelium beskrivs som ett liv tillsammans. Förvaltaren blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut mat till dem i rätt tid.
Jesus använder förstås bilder från sin egen tid för att beskriva relationen mellan oss medmänniskor - men jag tror vi förstår vart han vill komma. Det är förhållningssättet det handlar om, relationerna. Och vad förvaltaren gör i evangelietexten är att se sina medmänniskor som ting, som funktioner, istället för att se egen koppling till dem som relationer.

Om vi slutade se företeelser som världssvält, krig, klimatförändringar och sjukskrivningstal som opersonliga, natur – eller samhällsvetenskapliga öar som flyter omkring,

och istället ser medmänniskorna bakom orden: mammorna som skjuts för att sätta skräck i befolkningen, familjerna i det översvämmade Bangladesh som ser sina sista tillhörigheter flyta iväg, militärer med automatvapen inte äldre än mellanstadieungar, vännen som vid 30 års ålder knappt orkar ta sig ur sängen på morgonen, märkt av sorger och värk,
Då förstår vi att vi inte kan vara oberörda. Vi är inte oberoende. Vi är lika beroende av varandra som människorna var i början – de stod och såg på varandra i Edens lustgård och funderade på hur de skulle lösa livsuppgiften Livet.
Numera låtsas vi att vi klarar oss själva. ”Ensam är stark”, finns ett ordspråk som lyder. Det har jag aldrig riktigt förstått. Men visst är det viktigt att förvalta det som står mig själv närmast – just mitt liv i det gemensamma livet.
Så gjorde ju också Jesus, vår vän och förebild. Han drog sig undan för att vara för sig själv, emellanåt, trots all den nöd som fanns framför ögonen på honom. Men han förstod att han var tvungen att vara för sig själv, om han sen skulle kunna vara för någon annan.
Så bar han ut godhet och kärlek i världen, det som är vårt viktigaste att förvalta.

Budskapet att vi inte är ensamma – att Gud har blivit människa, att Gud har vandrat flera mil i våra skor och vet precis hur det är.
Gud har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar och blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam.
Gud samlar in allt det där som inte blev av, och allt det där som blev fel, och det där som blev hyfsat bra också, och skickar oss ut igen med nya uppdrag.

Livet är inte som en höjdhoppstävling, där vi ska ta oss över högre och högre höjder med bara tre försök innan vi slutligen åker ut.
Snarare som ett maratonlopp, där vi segar oss fram, med vätskekontroller under vägen.

För vi behöver fylla på – det visste Jesus och helt vist instiftade han nattvarden. Han vet att våra hjärtan behöver fyllas – med kärlek, frid, glädje och förlåtelse –
Så att vi orkar hålla ut, orkar kämpa för det vi tror på, vågar vara stridbara för de utsatta, och att veta att någon finns med oss, omsluter oss och håller oss i handen. Vi finns inte här av en slump, utan våra liv har en mening. Någon står bakom hela universums existens.
Så att vi kan se framåt. Alla livets gåtor kommer en gång att lösas. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild: då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad: då skall den bli fullständig, som Guds kunskap om mig. Svaren på allt det jag idag inte förstår kommer jag en gång att få! Glimtar av framtiden finns i nattvarden.
Jesus vill vara nära. Han vet vad vi behöver. Det finns människor i den här världen som är så hungriga att Gud inte kan uppenbara sig för dom på något annat sätt än i form av bröd.Han vill att vi ska minnas honom, vad han gjorde och gör idag. Han vill att vi ska minnas orden:
”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.”
Men också:
”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
Men vi är inte ensamma i detta ansvar:
”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”
Mod behöver vi när vi läser orden som avslutar evangeliet:
”Av den som har fått mycket ska det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”

Moder Theresa, sinnebilden för godheten och medmänskligheten, skrev en gång att hon visste Gud inte skulle pröva henne utöver hennes förmåga. Men hon önskade att Gud inte trodde henne om så mycket…

Ändå handlar det väl om att ta vara på det livet erbjuder. Kunna ge av det vi själva fått. Vara Guds händer, fötter, öron och ögon på jorden. Kunna ta emot andras vänliga ord – kanske inte alltid så lätt. Men att kunna möta sig själv i en annan människas blick – och upptäcka sig själv som värdefull, som accepterad
Så som Gud ser oss:
Vi är helt och totalt genomlysta av Guds kärlek. Att tro detta och känna tillit till det, är nog bland det svåraste som finns. Vi påminns alltför ofta om vår litenhet och otillräcklighet – men i Guds ögon ÄR vi helt och fullt tillräckliga – och älskade. INGENTING kan skilja oss från Guds kärlek.Och en sten som värms upp av solen ger värme vidare. Och det är kärlekens imperativ: älska varandra, så som jag älskar er. En omfattande kärlek till medmänniskan, som Guds kärlek till mänskligheten är omfattande.
”Han låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.”
Inte den kärleken som innebär totalt uppoffrande av vår egen integritet och vårt kritiska tänkande, men en grundläggande inställning till den andre: Även Du bär Guds kärlek inom dig, och även Du är skapad till Guds avbild.
Det är ett budskap och en tro att förvalta!
"Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens ande.Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början."
Amen!

Tack min Skapare,

För att du har låtit mig födas som människa i denna värld, så full av under.

Tack för varje dag med nya möjligheter, för arbetsglädje och rörlighet, för möten med andra människor, för ensamhet och vila, för gryning och skymning, för öppna horisonter.

Här står jag med händerna fulla av dina gåvor. Hjälp mig att dela med mig åt andra.

Amen.

(Britt G Hallqvist)