Karl af Hällström:
Se din medsparv!
Helgspalten - Bbl 27.9.08
Se din medsparv!
Helgspalten - Bbl 27.9.08
Den oerhörda händelsen i Kauhajoki i tisdags har fött upprörda känslor och starka (och ibland sjuka) reaktioner både i Borgå och runt landet. Oppositionen kräver ministrars avgång, regeringen vill se över regelverk, och båda verkar vilja göra någonting, vad som helst, som reaktion på det skedda. Men vem ser den lilla människan i allt detta?
I Matt 10:29 säger Jesus: "Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det." Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta.
Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att våld, sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," sjunger vi i en psalm. Vi behöver väl inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.
Något som är besvärligt i tider av chock, sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad vi kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband.
Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.
Hur ska vi då hantera Kauhajoki-tragedin? Vi ska undvika att frossa i saftiga detaljer om hur det gick till, undvika att söka andra skyldiga än gärningsmannen, undvika att försöka råda bot på våra egna skuldkänslor genom åtgärder som inte angriper problemen.
Däremot ska vi på ett samhälleligt plan se över vad som kan göras för att förebygga vansinnesdåd av detta slag, t.ex. genom bättre resurser för skolkuratorer, skolpsykologer och psykvård för barn och unga. På det individuella planet får vi sträva till större empati, till att se varandra, lyssna till varandra, märka varandra på olika sätt.
Vi sparvar faller ibland. Gud vet om det - och skickar hjälp! Den hjälpen är andra sparvar.
I Matt 10:29 säger Jesus: "Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det." Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta.
Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att våld, sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," sjunger vi i en psalm. Vi behöver väl inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.
Något som är besvärligt i tider av chock, sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad vi kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband.
Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.
Hur ska vi då hantera Kauhajoki-tragedin? Vi ska undvika att frossa i saftiga detaljer om hur det gick till, undvika att söka andra skyldiga än gärningsmannen, undvika att försöka råda bot på våra egna skuldkänslor genom åtgärder som inte angriper problemen.
Däremot ska vi på ett samhälleligt plan se över vad som kan göras för att förebygga vansinnesdåd av detta slag, t.ex. genom bättre resurser för skolkuratorer, skolpsykologer och psykvård för barn och unga. På det individuella planet får vi sträva till större empati, till att se varandra, lyssna till varandra, märka varandra på olika sätt.
Vi sparvar faller ibland. Gud vet om det - och skickar hjälp! Den hjälpen är andra sparvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar