Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Jesus står ensam kvar
Predikan vid friluftsgudstjänst vid Mjåviken, Borgå 26.7.2009
Lk 9:28-36

Upplevelsen på förklaringsberget var en vändpunkt, en vattendelare, för Jesus och hans lärjungar. Redan innan hade Jesus visserligen både predikat och utfört under, men efter förklaringen gjorde han det en större auktoritet och med en ökad medvetenhet om vart hans vandring till slut skulle leda honom – till Golgata kors.
Petrus, Johannes och Jakob somnar där uppe på berget, precis som de senare skulle göra i Getsemane. När de vaknar, ser de förvånade och skräckslagna lärjungarna att Jesus har en himmelsk glans. Han samtalar med två av GT:s viktigaste personer, Mose och Elia, som representerar lagen respektive profeterna. Dessa talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.
Lärjungarna har naturligtvis svårt att förstå vad det handlar om; de vet bara att detta är något alldeles speciellt. Petrus, som är impulsiv och stor i käften, vill så klart ha något att säga, så han föreslår att lärjungarna skall bygga hyddor åt de tre höga herrarna. Han visste inte var han sade, kommenterar evangelisten. Men uppenbarelsen är inte slut än. Guds röst hörs ur molnet med i stort sett samma ord som vid Jesu dop: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” När rösten tystnar är Mose och Elia borta, och bara Jesus är kvar.
Av detta vill jag idag dra tre slutsatser.

För det första. Det faktum att Gamla testamentets gudsmän visar sig tillsammans med Jesus visar att också GT har något att säga om vem Jesus är. Luther formulerar det så, att Jesus är ”Bibelns kärna och stjärna” - han är Bibelns centrala budskap, dess kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som uppfyllelsen av löftet.
Samtidigt kan vi se att Mose och Elia försvann. Det är inte dem – lagen och profeterna – vi så mycket skall bygga vår tro på och sätta vår lit till. Lagens uppgift är i princip god, men begränsad. När vi, förr eller senare, märker att vi inte klarar av att hålla lagen, drivs vi antingen till förtvivlan eller till Jesus. Vi får be om att det är Jesus.

För, för det andra, Jesus står ensam kvar när uppenbarelsen försvinner. När allt annat vacklar, får vi ty oss till honom. Det är han som är grunden för vår tro.
Jag vill komma med ett personligt vittnesbörd i detta sammanhang. Någon har kanske hört det förr, men det betyder bara att ni nu får höra det på nytt.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre och jag fick svåra smärtor. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravnings­arrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu är jag här med (tyvärr) många av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Jesus var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har – och får ha! – hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet.
Tack, herre Jesus, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag!

För det tredje. Petrus vet inte vad han säger när han vill bygga tre hyddor åt Mose, Elia och Jesus. Att göra så skulle ha gjort engångsupplevelsen permanent, ja, rent av institutionaliserad. Och det var inte meningen.
Ibland får vi stora andliga upplevelser, precis som de tre lärjungarna. Det kan ske i ensamhet, i samtal med någon annan, på någon kristen konferens eller annat massmöte. Och de kan vara underbara upplevelser, som man gärna minns och återkommer till i tanken. Men de har sina faror.
En fara är att man börjar bygga sin tro på dem, alltså på känslan av någonting extra. Och då kan vi bli beroende av den känslan. Vi blir ett slags upplevelsenarkomaner och behöver allt starkare upplevelser för att inte bli besvikna. Och liksom allt annat beroende är också detta osunt.
Det kristna livet ska vi inte leva på någon höjd, avskilda från världen. Den som inte har stora andliga upplevelser är inte mindre kristen för det. De eventuella upplevelserna är höjdpunkter, men vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget. Lärjungarna kom ner från berget, men inte ensamma – de kom tillsammans med Jesus. Så fick de åter vandra tillsammans med honom i vardagen.
Och vid den tiden berättade de ingenting för någon, avslutas dagens heliga evangelium. Det är nämligen viktigt att inte prata sönder det man har varit med om. Ta dig tid, fundera kring det och be över det, innan du talar med någon erfaren kristen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni sedan sätta upplevelserna i sitt rätta perspektiv.

Det kristna livet lever vi i vardagen. Det är inte de stora gudsupplevelserna som gör livet kristet, utan den enkla, stilla gemenskapen med Kristus. Honom ska vi hålla oss till; det är han som är ensam kvar när allt annat sviker.

Predikan: Femte söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Ett liv före döden?
Predikan vid konfirmationsmässor i Borgå domkyrka 5.7.2009

På det skriftskolläger som vi hade på Karijärvi kursgård förra veckan, ställde ni konfirmander en hel del frågor. En del av dem var inte så krångliga, såsom ”Vad blir det för mat?” eller den populära frågan ”Har vi paus snart?” Sådana frågor var det inte så svårt att besvara.
Men så fanns det då de s.k. stora frågorna om Gud och människan, om livet och döden, om synd och frälsning. En del av dem kunde jag väl besvara utan att darra på hand alltför mycket, men andra krävde eftertanke på ett helt annat sätt. Överhuvudtaget var väl min mening inte så mycket att servera er med klara och färdiga svar, utan att visa på vad jag själv och andra har upplevt och kommit fram till, för att på så sätt ge er byggstenar när ni funderar kring er egen livsåskådning.
Frågan om döden funderade vi kring en hel del. En del av er hade personliga erfarenheter kring en kär människas död, och då blev det förstås rätt personligt. Vi diskuterade bl.a. om döden är rättvis eller inte. I diskussionen kom argumentet att döden inte är rättvis, eftersom folk dör i så olika ålder. Det vore rättvist om alla skulle leva lika länge, t.ex. precis sjuttio år. Motargumentet var att livskvaliteten också skulle tas i betraktande. Om en tjugoåring bryter nacken i en dykolycka och sedan är dömd att leva femtio år till så blir han nog desperat när han ser på sin framtid. Att inte veta när man dör är nog i allmänhet en välsignelse.
Och den rättvisa döden demonstreras väl starkast av att döden är universell och demokratisk – alla måste dö, rika och fattiga, höga och låga, friska och sjuka, starka och svaga. Åtminstone här i Borgå ligger dödligheten på jämnt 100%. Det är jämlikt och rättvist, anser jag.
Sedan kan man ju fundera en hel del kring varför en del dör unga samtidigt som andra får leva mycket längre än de skulle ha önskat. Det är något som vi knappast får svar på om vi ser bara till enskilda individer, och det kan göra det svårt att acceptera. Men acceptera är just vad vi borde göra i sådana fall. Sörja och sakna dem som har lämnat oss – förstås! Lida med dem som känner sig kvarglömda i livet – naturligtvis! Men ändå acceptera situationen. Det är inget vi kan göra åt saken.
Och för oss som vill kämpa för det som vi anser är rätt och som vill bekämpa varje form av orättvisa som vi ser, kan detta med acceptans vara en svår bit att svälja. Kanske vi kan få lite vägledning av det som Jesus säger i dagens heliga evangelium (Lk 13:1-5), som vi hörde nyss. ... de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla de andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.
Jesus kommer med ett exempel från en olycka som har krävt många dödsoffer. Sådana finns det gott om i våra dagar också; se i dagstidningarna bara, så ser ni färskare exempel. Men Jesus konstaterar att det inte är dödsoffren själva som ska beskyllas för sin död. Vi behöver inte söka efter dolda orsaker i deras liv till att de skall straffas på detta sätt. Att söka efter mänskliga misstag eller slarv i själva olyckan är en annan sak; det är inte det Jesus talar om.
Samtidigt antyder Jesus att det är ett misstag att luta sig tillbaka och lugna sig med tanken att jag inte är en större syndare än någon annan. Om det finns mått på vad som är rättvist och vad som är orättvist, hjälper det inte att vara mindre orättvis än andra. Det vi bör vara är rättvisa!
En rätt allmän missuppfattning är att Gud säger att vi skall vara snälla, och den som tror på Gud ska vara snäll, annars är det något fel på hans tro. Ingenstans i Bibeln säger Gud att vi skall vara snälla! Det han däremot talar om på många ställen är rättvisa, kärlek, godhet och andra liknande begrepp. Men snällhet – nej, aldrig! Det skadar väl inte att försöka vara snäll så där till vardags, men när det verkligen gäller, är snällheten en dödfödd inställning. Om vi kämpar mot orättvisa och ondska – såsom vi som kristna bör – leder snällheten bara till att orättvisan skrattar åt oss och ondskan petar bort oss som något som har fastnat under skosulan. Vi blir nedtrampade och tillplattade, helt enkelt.
Vår kristna kallelse går inte ut på snällhet, utan på kärlek och godhet, vilket inte alls är samma sak.
Och den omvändelse som Jesus talar om, och som gör att vi inte skall mista livet, är en omvändelse från ondska till godhet, från kärlekslöshet till kärlekshandlingar och från en dömande attityd till en uppbyggande.
Vid en konfirmationsmässa som denna är det särskilt viktigt att väcka frågan vad den kristna tron och det kristna livet egentligen går ut på. Handlar det om snällhet? Det sade jag redan att det inte gör. Handlar det om att ha de rätta åsikterna, att anse att den kristna läran är sann? Nej, inte egentligen. Den kristna läran är död, om den inte finns i samband med ett kristet liv.
Den fråga som jag om en stund kommer att ställa konfirmanderna kräver inte att de skall lova att alltid tro på Gud, för det kan man inte lova. Frågan lyder om de med Guds hjälp vill visa tron i sina liv. Och frågan om man har denna vilja kan man besvara jakande.
Och det är så vi får sträva efter att leva vårt liv som kristna – att hoppas på och be om att Gud skall hjälpa oss visa vår tro genom det liv som vi lever. Vi skall, efter bästa förmåga, försöka vara goda människor – inte snälla, men goda – och försöka visa våra medmänniskor den kärlek som Gud älskar oss med.
När vi misslyckas med detta – inte om, utan när! – får vi vända oss till vår himmelske Fader och be honom om förlåtelse. Han kommer också att förlåta oss för Jesu Kristi skull.
Bland de stora frågor som vi diskuterade på lägret fanns frågan om evigt liv. Och detta eviga liv efter döden får vi just genom Guds nåd och förlåtelse. Men det vi bör sträva till lika mycket som ett liv efter döden är ett liv före döden. Detta liv före döden är just det kristna liv som ni konfirmander får frågan om. Vill du visa din tro i ditt liv? Vill du leva innan du dör, eller nöjer du dig med att bara finnas till? Detta skall ni nu få svara på.

Kära konfirmander, träd nu fram till Herrens altare!