Karl af Hällström:
Jesus står ensam kvar
Predikan vid friluftsgudstjänst vid Mjåviken, Borgå 26.7.2009
Lk 9:28-36
Jesus står ensam kvar
Predikan vid friluftsgudstjänst vid Mjåviken, Borgå 26.7.2009
Lk 9:28-36
Upplevelsen på förklaringsberget var en vändpunkt, en vattendelare, för Jesus och hans lärjungar. Redan innan hade Jesus visserligen både predikat och utfört under, men efter förklaringen gjorde han det en större auktoritet och med en ökad medvetenhet om vart hans vandring till slut skulle leda honom – till Golgata kors.
Petrus, Johannes och Jakob somnar där uppe på berget, precis som de senare skulle göra i Getsemane. När de vaknar, ser de förvånade och skräckslagna lärjungarna att Jesus har en himmelsk glans. Han samtalar med två av GT:s viktigaste personer, Mose och Elia, som representerar lagen respektive profeterna. Dessa talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.
Lärjungarna har naturligtvis svårt att förstå vad det handlar om; de vet bara att detta är något alldeles speciellt. Petrus, som är impulsiv och stor i käften, vill så klart ha något att säga, så han föreslår att lärjungarna skall bygga hyddor åt de tre höga herrarna. Han visste inte var han sade, kommenterar evangelisten. Men uppenbarelsen är inte slut än. Guds röst hörs ur molnet med i stort sett samma ord som vid Jesu dop: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” När rösten tystnar är Mose och Elia borta, och bara Jesus är kvar.
Av detta vill jag idag dra tre slutsatser. För det första. Det faktum att Gamla testamentets gudsmän visar sig tillsammans med Jesus visar att också GT har något att säga om vem Jesus är. Luther formulerar det så, att Jesus är ”Bibelns kärna och stjärna” - han är Bibelns centrala budskap, dess kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som uppfyllelsen av löftet.
Samtidigt kan vi se att Mose och Elia försvann. Det är inte dem – lagen och profeterna – vi så mycket skall bygga vår tro på och sätta vår lit till. Lagens uppgift är i princip god, men begränsad. När vi, förr eller senare, märker att vi inte klarar av att hålla lagen, drivs vi antingen till förtvivlan eller till Jesus. Vi får be om att det är Jesus. För, för det andra, Jesus står ensam kvar när uppenbarelsen försvinner. När allt annat vacklar, får vi ty oss till honom. Det är han som är grunden för vår tro.
Jag vill komma med ett personligt vittnesbörd i detta sammanhang. Någon har kanske hört det förr, men det betyder bara att ni nu får höra det på nytt.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre och jag fick svåra smärtor. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravningsarrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu är jag här med (tyvärr) många av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Jesus var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har – och får ha! – hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet.
Tack, herre Jesus, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag! För det tredje. Petrus vet inte vad han säger när han vill bygga tre hyddor åt Mose, Elia och Jesus. Att göra så skulle ha gjort engångsupplevelsen permanent, ja, rent av institutionaliserad. Och det var inte meningen.
Ibland får vi stora andliga upplevelser, precis som de tre lärjungarna. Det kan ske i ensamhet, i samtal med någon annan, på någon kristen konferens eller annat massmöte. Och de kan vara underbara upplevelser, som man gärna minns och återkommer till i tanken. Men de har sina faror.
En fara är att man börjar bygga sin tro på dem, alltså på känslan av någonting extra. Och då kan vi bli beroende av den känslan. Vi blir ett slags upplevelsenarkomaner och behöver allt starkare upplevelser för att inte bli besvikna. Och liksom allt annat beroende är också detta osunt.
Det kristna livet ska vi inte leva på någon höjd, avskilda från världen. Den som inte har stora andliga upplevelser är inte mindre kristen för det. De eventuella upplevelserna är höjdpunkter, men vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget. Lärjungarna kom ner från berget, men inte ensamma – de kom tillsammans med Jesus. Så fick de åter vandra tillsammans med honom i vardagen.
Och vid den tiden berättade de ingenting för någon, avslutas dagens heliga evangelium. Det är nämligen viktigt att inte prata sönder det man har varit med om. Ta dig tid, fundera kring det och be över det, innan du talar med någon erfaren kristen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni sedan sätta upplevelserna i sitt rätta perspektiv. Det kristna livet lever vi i vardagen. Det är inte de stora gudsupplevelserna som gör livet kristet, utan den enkla, stilla gemenskapen med Kristus. Honom ska vi hålla oss till; det är han som är ensam kvar när allt annat sviker.
Petrus, Johannes och Jakob somnar där uppe på berget, precis som de senare skulle göra i Getsemane. När de vaknar, ser de förvånade och skräckslagna lärjungarna att Jesus har en himmelsk glans. Han samtalar med två av GT:s viktigaste personer, Mose och Elia, som representerar lagen respektive profeterna. Dessa talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.
Lärjungarna har naturligtvis svårt att förstå vad det handlar om; de vet bara att detta är något alldeles speciellt. Petrus, som är impulsiv och stor i käften, vill så klart ha något att säga, så han föreslår att lärjungarna skall bygga hyddor åt de tre höga herrarna. Han visste inte var han sade, kommenterar evangelisten. Men uppenbarelsen är inte slut än. Guds röst hörs ur molnet med i stort sett samma ord som vid Jesu dop: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” När rösten tystnar är Mose och Elia borta, och bara Jesus är kvar.
Av detta vill jag idag dra tre slutsatser. För det första. Det faktum att Gamla testamentets gudsmän visar sig tillsammans med Jesus visar att också GT har något att säga om vem Jesus är. Luther formulerar det så, att Jesus är ”Bibelns kärna och stjärna” - han är Bibelns centrala budskap, dess kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som uppfyllelsen av löftet.
Samtidigt kan vi se att Mose och Elia försvann. Det är inte dem – lagen och profeterna – vi så mycket skall bygga vår tro på och sätta vår lit till. Lagens uppgift är i princip god, men begränsad. När vi, förr eller senare, märker att vi inte klarar av att hålla lagen, drivs vi antingen till förtvivlan eller till Jesus. Vi får be om att det är Jesus. För, för det andra, Jesus står ensam kvar när uppenbarelsen försvinner. När allt annat vacklar, får vi ty oss till honom. Det är han som är grunden för vår tro.
Jag vill komma med ett personligt vittnesbörd i detta sammanhang. Någon har kanske hört det förr, men det betyder bara att ni nu får höra det på nytt.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre och jag fick svåra smärtor. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravningsarrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu är jag här med (tyvärr) många av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Jesus var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har – och får ha! – hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet.
Tack, herre Jesus, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag! För det tredje. Petrus vet inte vad han säger när han vill bygga tre hyddor åt Mose, Elia och Jesus. Att göra så skulle ha gjort engångsupplevelsen permanent, ja, rent av institutionaliserad. Och det var inte meningen.
Ibland får vi stora andliga upplevelser, precis som de tre lärjungarna. Det kan ske i ensamhet, i samtal med någon annan, på någon kristen konferens eller annat massmöte. Och de kan vara underbara upplevelser, som man gärna minns och återkommer till i tanken. Men de har sina faror.
En fara är att man börjar bygga sin tro på dem, alltså på känslan av någonting extra. Och då kan vi bli beroende av den känslan. Vi blir ett slags upplevelsenarkomaner och behöver allt starkare upplevelser för att inte bli besvikna. Och liksom allt annat beroende är också detta osunt.
Det kristna livet ska vi inte leva på någon höjd, avskilda från världen. Den som inte har stora andliga upplevelser är inte mindre kristen för det. De eventuella upplevelserna är höjdpunkter, men vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget. Lärjungarna kom ner från berget, men inte ensamma – de kom tillsammans med Jesus. Så fick de åter vandra tillsammans med honom i vardagen.
Och vid den tiden berättade de ingenting för någon, avslutas dagens heliga evangelium. Det är nämligen viktigt att inte prata sönder det man har varit med om. Ta dig tid, fundera kring det och be över det, innan du talar med någon erfaren kristen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni sedan sätta upplevelserna i sitt rätta perspektiv. Det kristna livet lever vi i vardagen. Det är inte de stora gudsupplevelserna som gör livet kristet, utan den enkla, stilla gemenskapen med Kristus. Honom ska vi hålla oss till; det är han som är ensam kvar när allt annat sviker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar