Biskop Björn Vikström predikade i Borgå domkyrka 29.11.2009 då han blev installerad i sitt ämbete. Det var Första söndagen i advent.
Du hittar predikan här.
Du hittar predikan här.
29 november 2009
01 november 2009
Predikan: Reformationsdagen (KafH)
Karl af Hällström:
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen
Predikan i Pernå kyrka 1.11.2009
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen
Predikan i Pernå kyrka 1.11.2009
På reformationsdagen för tio år sedan, den 31 oktober 1999, undertecknade representanter för Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan det ekumeniska dokumentet ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Redan i tidpunkten och platsen för undertecknandet finns en hel del symbolik. Den 31 oktober 1521 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg och satte igång reformationsprocessen. Därför firar vi just den 31 oktober som reformationsdagen (i år är vi en dag efter). Reformationsprocessen ledde till att protestanterna vid riksdagen i Augsburg år 1530 åt kejsar Karl V överlämnade den s.k. Augsburgska bekännelsen, som var en sammanfattning av den lutherska läran. Denna bekännelse blev samtidigt en vattendelare mellan protestanter och katoliker och ledde till att den romersk-katolska kyrkan splittrades.
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som på reformationsdagen 1999 undertecknades i den stad som har gett namnet åt Augsburgska bekännelsen, strävar efter att hela denna splittring, åtminstone delvis. Det händelseförlopp, som utspelades i samband med att protestanterna drog sig undan från katolikerna och tvärtom, var mycket dramatiskt och traumatiskt. Fördömelsedomar uttalades på båda hållen. Påven Leo utfärdade en bannbulla mot Luther (denna bulla var alltså ett dokument, inte ett bakverk), vilket innebar att Luther blev utslängd ur kyrkan och hotades med att brännas på bål. Det var inte ett tomt hot; sådant hade inträffat många gånger tidigare. Luther reagerade med att kalla påven för Antikrist och brände upp bannbullan.
Det gick livligt till på den tiden. Den kyrkopolitiska debatten om kvinnlig prästvigning, som har förts under efterkrigstiden, var ibland rätt häftig och odiplomatisk, men det var ingenting mot vad påven, Luther och deras anhängare sysslade med. Småningom utbröt det t.o.m. krig mellan katoliker och protestanter, där det största, men inte det enda, exemplet är trettioåriga kriget 1618-48.
Men medan århundradena går sker det förändringar. Den romersk-katolska kyrkan är idag inte längre den starkt politiserade maktorganisation som Luther så starkt kritiserade. Tvärtom har den blivit reformerad inifrån, och mycket långt enligt de linjer som Luther förespråkade. Inte heller är de lutherska kyrkorna längre små rebelliska rörelser som den katolska kyrkan skulle ha något intresse av att förinta. Därför är det naturligt att lutheraner och katoliker har satt sig ner och utformat ett dokument som ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, där man konstaterar just detta: Båda sidor har förändrats, och även om det kanske inte är möjligt att dra tillbaka de fördömelsedomar som uttalades på 1500-talet, kan man vara överens om att de inte träffar dagens katoliker och protestanter. Våra åsikter sammanfaller inte på alla punkter, men vi behöver inte längre behandla den historiska barlasten, utan kan gå vidare till dagens problem.
Historisk barlast finns det ju verkligen mycket av. Jag vill bara peka på ett exempel från litteraturen, nämligen den infame jesuiten Hieronymus, som är den store skurken i Zacharias Topelius’ stora verk Fältskärns berättelser. Topelius är fullständigt bunden i sina egna fördomar om katoliker i allmänhet och jesuiter i synnerhet, när han skriver om de brottsliga och nesliga metoder som Hieronymus använder. Historiskt har detta ingen grund. Jesuiterna satsade och satsar fortfarande på att föra fram kristendomen och särskilt katolicismen med fullt hedervärda metoder, såsom undervisning och forskning, inte med lönnmord och annat som Topelius låter Hieronymus syssla med. Läs gärna Fältskärns berättelser, men ta den med en stor nypa salt.
För att återkomma till ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, kan jag konstatera att en av de viktigaste frågorna i reformationen var just rättfärdiggörelsen. Frågan lyder alltså: Hur blir en människa frälst? Reformatorernas svar var klart: Människan blir frälst av nåd allena, av tro allena, utan att kunna förtjäna sin frälsning genom någon sorts goda gärningar, botövningar eller dylikt. Och just detta sägs också i ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Sedan är det klart att goda gärningar inte är skadliga, utan att vi alltid bör eftersträva dem, under förutsättning att vi minns att det inte är genom dem som vi blir frälsta.
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som har blivit möjlig genom att båda parter har förändrats och reformerats genom åren, visar oss på en av de viktigaste orsakerna som vi i vår tid har att minnas reformationsdagen. Denna orsak är att kyrkan, likaväl som de enskilda kristna, alltid bör befinna sig i en reformationsprocess. Vi måste alltid, ständigt granska det som vi gör och säger för att vara säkra på att det stämmer överens med evangeliet och med Guds vilja. Vidare bör vi hålla ögonen på allt det som vi sysslar med för att vara säkra på att vi inte kommer i vägen för någon som vill söka sig till Gud.
Människan vill i allmänhet motverka förändringar. Förändringar är obekväma. Reformer gör oss osäkra. Nya idéer tvingar oss att tänka, och det är ansträngande. Ändå är det viktigt att inte fastna eller stagnera, utan minnas att det finns stora skillnader mellan kyrkan och himmelriket. Därför är en ständig reformation en nödvändighet.
Den östafrikanske biskopen Festo Kivengere, som för sin tros skull led martyrdöden under Idi Amin, sade en tänkvärd sak angående just detta. Jag vill lämna er med den tanken. Han sade: ”Den döende kyrkans sista ord är: Så här har vi alltid gjort.”
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som på reformationsdagen 1999 undertecknades i den stad som har gett namnet åt Augsburgska bekännelsen, strävar efter att hela denna splittring, åtminstone delvis. Det händelseförlopp, som utspelades i samband med att protestanterna drog sig undan från katolikerna och tvärtom, var mycket dramatiskt och traumatiskt. Fördömelsedomar uttalades på båda hållen. Påven Leo utfärdade en bannbulla mot Luther (denna bulla var alltså ett dokument, inte ett bakverk), vilket innebar att Luther blev utslängd ur kyrkan och hotades med att brännas på bål. Det var inte ett tomt hot; sådant hade inträffat många gånger tidigare. Luther reagerade med att kalla påven för Antikrist och brände upp bannbullan.
Det gick livligt till på den tiden. Den kyrkopolitiska debatten om kvinnlig prästvigning, som har förts under efterkrigstiden, var ibland rätt häftig och odiplomatisk, men det var ingenting mot vad påven, Luther och deras anhängare sysslade med. Småningom utbröt det t.o.m. krig mellan katoliker och protestanter, där det största, men inte det enda, exemplet är trettioåriga kriget 1618-48.
Men medan århundradena går sker det förändringar. Den romersk-katolska kyrkan är idag inte längre den starkt politiserade maktorganisation som Luther så starkt kritiserade. Tvärtom har den blivit reformerad inifrån, och mycket långt enligt de linjer som Luther förespråkade. Inte heller är de lutherska kyrkorna längre små rebelliska rörelser som den katolska kyrkan skulle ha något intresse av att förinta. Därför är det naturligt att lutheraner och katoliker har satt sig ner och utformat ett dokument som ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, där man konstaterar just detta: Båda sidor har förändrats, och även om det kanske inte är möjligt att dra tillbaka de fördömelsedomar som uttalades på 1500-talet, kan man vara överens om att de inte träffar dagens katoliker och protestanter. Våra åsikter sammanfaller inte på alla punkter, men vi behöver inte längre behandla den historiska barlasten, utan kan gå vidare till dagens problem.
Historisk barlast finns det ju verkligen mycket av. Jag vill bara peka på ett exempel från litteraturen, nämligen den infame jesuiten Hieronymus, som är den store skurken i Zacharias Topelius’ stora verk Fältskärns berättelser. Topelius är fullständigt bunden i sina egna fördomar om katoliker i allmänhet och jesuiter i synnerhet, när han skriver om de brottsliga och nesliga metoder som Hieronymus använder. Historiskt har detta ingen grund. Jesuiterna satsade och satsar fortfarande på att föra fram kristendomen och särskilt katolicismen med fullt hedervärda metoder, såsom undervisning och forskning, inte med lönnmord och annat som Topelius låter Hieronymus syssla med. Läs gärna Fältskärns berättelser, men ta den med en stor nypa salt.
För att återkomma till ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, kan jag konstatera att en av de viktigaste frågorna i reformationen var just rättfärdiggörelsen. Frågan lyder alltså: Hur blir en människa frälst? Reformatorernas svar var klart: Människan blir frälst av nåd allena, av tro allena, utan att kunna förtjäna sin frälsning genom någon sorts goda gärningar, botövningar eller dylikt. Och just detta sägs också i ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Sedan är det klart att goda gärningar inte är skadliga, utan att vi alltid bör eftersträva dem, under förutsättning att vi minns att det inte är genom dem som vi blir frälsta.
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som har blivit möjlig genom att båda parter har förändrats och reformerats genom åren, visar oss på en av de viktigaste orsakerna som vi i vår tid har att minnas reformationsdagen. Denna orsak är att kyrkan, likaväl som de enskilda kristna, alltid bör befinna sig i en reformationsprocess. Vi måste alltid, ständigt granska det som vi gör och säger för att vara säkra på att det stämmer överens med evangeliet och med Guds vilja. Vidare bör vi hålla ögonen på allt det som vi sysslar med för att vara säkra på att vi inte kommer i vägen för någon som vill söka sig till Gud.
Människan vill i allmänhet motverka förändringar. Förändringar är obekväma. Reformer gör oss osäkra. Nya idéer tvingar oss att tänka, och det är ansträngande. Ändå är det viktigt att inte fastna eller stagnera, utan minnas att det finns stora skillnader mellan kyrkan och himmelriket. Därför är en ständig reformation en nödvändighet.
Den östafrikanske biskopen Festo Kivengere, som för sin tros skull led martyrdöden under Idi Amin, sade en tänkvärd sak angående just detta. Jag vill lämna er med den tanken. Han sade: ”Den döende kyrkans sista ord är: Så här har vi alltid gjort.”
Predikan: Söndagen efter Alla Helgons Dag
Karin Långström Vinge:
Predikan 1.11.09
Predikan 1.11.09
I Faderns och Sonens och den heliga andes namn. Allhelgonahelg, vi tänker särskilt på de människor som har gått före.
Vi tänker på dem, tänder ljus och våra huvuden fylls med minnen, tänker kanske också på hur de har det just nu. Själv tänker jag ganska ofta på hur det är i himlen. Kanske ett land, kanske en stad, där vi får möta dom som vi längtar efter, änglarna, Jesus.
Det är vackert och spår av himlen, spår av paradiset lever vi med redan nu. I ljuset, vänskapen, musiken, nattvarden…
Men vi lever samtidigt med det som inte är ljus, det som inte är paradis. Förtvivlan, uppgivenhet och hopplöshet. Vi vandrar i dödskuggans dal, vi vandrar på gröna ängar. Inte antingen eller, utan rätt ofta, både ock.
Ja, kanske är den viktigaste bönen vi ber i kyrkan den vi ber efter syndabekännelsen: ”Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.” Gud, som har skapat oss och omsluter oss i kärlek, vill att vi ska ha det bra. Gud vill stärka vår tro, vår tillit till honom, till varandra, till livet. Gud vill öka vårt hopp, hoppet om att allt en gång kommer att bli bra. Till hoppet hör kraften att hålla ut, härda ut och orka förändring. Och kärleken är förutsättningen för precis allt.
Gud möter oss i himlen. Jesus har gått före för att bereda rum för oss. Men Gud möter oss redan här. Evigheten har redan börjat. ”Jag ska fylla er med ande och ge er liv”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Ja, redan nu. Det är i Gud som vi andas, lever och rör oss och är till. En gång kommer vi sluta andas, när vi dör. Men det är högst tillfälligt. Vi kommer att få ny luft, nytt liv.
Också under vårt liv på jorden kommer det stunder då vi känner att vi inte kan andas. Så är det, men Guds omsorg lämnar oss inte, även om det kommer stunder då man verkligen kan undra. Då behövs bönen: stärk vår tro, öka vårt hopp, och uppliva vår kärlek. Jesus säger: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dom är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på era huvuden är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar”.
Det är ord att ta tag i, hålla nära hjärtat. Jesus talar om ”honom som kan döda och har makt att kasta ner i helvetet”. Ja, också helvetet är redan nu. Men det är högst tillfälligt. Det onda har ingen makt. Det har Jesus själv sett till.
Och det kommer en dag och en tid då ingen förbannelse ska finnas mer. Det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, för Gud ska lysa över oss, läser vi i Uppenbarelseboken.
Vi är på väg dit, och vi anar redan nu. Vi förstår inte allt. Ännu är allt som en gåtfull spegelbild. Men en gång kommer allt stå förklarat. Vi kommer att förstå varför det är som det är.
På vägen behöver vi varandra. Vi är Guds medarbetare när det gäller att stärka varandra. I tro, i tillit till oss själva, till varandra och till livet.
Vi måste hjälpa varandra och Gud att öka vårt hopp. Hopp är inte bara en känsla, utan handling. Ja, det vi gör idag för att förändra morgondagen. Och kärleken som behöver upplivas varje dag, det är kärleken som kommer från Gud, den han älskar oss med och omsluter oss med, villkorslöst.
Himlen är en gång i framtiden, men också redan här och nu. Nattvarden är en försmak av mötet med Gud men är redan nu ett himmelskt ögonblick. Herren är min herde, mig ska intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.
Vi tänker på dem, tänder ljus och våra huvuden fylls med minnen, tänker kanske också på hur de har det just nu. Själv tänker jag ganska ofta på hur det är i himlen. Kanske ett land, kanske en stad, där vi får möta dom som vi längtar efter, änglarna, Jesus.
Det är vackert och spår av himlen, spår av paradiset lever vi med redan nu. I ljuset, vänskapen, musiken, nattvarden…
Men vi lever samtidigt med det som inte är ljus, det som inte är paradis. Förtvivlan, uppgivenhet och hopplöshet. Vi vandrar i dödskuggans dal, vi vandrar på gröna ängar. Inte antingen eller, utan rätt ofta, både ock.
Ja, kanske är den viktigaste bönen vi ber i kyrkan den vi ber efter syndabekännelsen: ”Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.” Gud, som har skapat oss och omsluter oss i kärlek, vill att vi ska ha det bra. Gud vill stärka vår tro, vår tillit till honom, till varandra, till livet. Gud vill öka vårt hopp, hoppet om att allt en gång kommer att bli bra. Till hoppet hör kraften att hålla ut, härda ut och orka förändring. Och kärleken är förutsättningen för precis allt.
Gud möter oss i himlen. Jesus har gått före för att bereda rum för oss. Men Gud möter oss redan här. Evigheten har redan börjat. ”Jag ska fylla er med ande och ge er liv”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Ja, redan nu. Det är i Gud som vi andas, lever och rör oss och är till. En gång kommer vi sluta andas, när vi dör. Men det är högst tillfälligt. Vi kommer att få ny luft, nytt liv.
Också under vårt liv på jorden kommer det stunder då vi känner att vi inte kan andas. Så är det, men Guds omsorg lämnar oss inte, även om det kommer stunder då man verkligen kan undra. Då behövs bönen: stärk vår tro, öka vårt hopp, och uppliva vår kärlek. Jesus säger: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dom är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på era huvuden är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar”.
Det är ord att ta tag i, hålla nära hjärtat. Jesus talar om ”honom som kan döda och har makt att kasta ner i helvetet”. Ja, också helvetet är redan nu. Men det är högst tillfälligt. Det onda har ingen makt. Det har Jesus själv sett till.
Och det kommer en dag och en tid då ingen förbannelse ska finnas mer. Det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, för Gud ska lysa över oss, läser vi i Uppenbarelseboken.
Vi är på väg dit, och vi anar redan nu. Vi förstår inte allt. Ännu är allt som en gåtfull spegelbild. Men en gång kommer allt stå förklarat. Vi kommer att förstå varför det är som det är.
På vägen behöver vi varandra. Vi är Guds medarbetare när det gäller att stärka varandra. I tro, i tillit till oss själva, till varandra och till livet.
Vi måste hjälpa varandra och Gud att öka vårt hopp. Hopp är inte bara en känsla, utan handling. Ja, det vi gör idag för att förändra morgondagen. Och kärleken som behöver upplivas varje dag, det är kärleken som kommer från Gud, den han älskar oss med och omsluter oss med, villkorslöst.
Himlen är en gång i framtiden, men också redan här och nu. Nattvarden är en försmak av mötet med Gud men är redan nu ett himmelskt ögonblick. Herren är min herde, mig ska intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
