Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Abba! Fader!
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 16.5.2010
Rom 8:12-17

När vi i vår tid och i vårt land hör ordet Abba, tänker vi väl först på popmusik eller på sill. Men när ordet förekommer i NT, är det ett arameiskt ord som inte egentligen betyder ”fader”, utan snarare ”pappa” eller rent av ”papi”.
NT är med några små detaljer när skrivet på grekiska, som var det allmänna gemensamma språket i östra Medelhavsområdet på den tiden, lite som engelska är det idag. De små detaljer som jag hänvisade till är vissa hebreiska eller arameiska uttryck som har tagits med i den grekiska texten, eftersom de så kraftigt har förknippats med Jesus. Några av dessa är hosianna, amen, talita koum, effata – och så abba.
I judendomen kunde – och kan – Gud tilltalas med ett vördnadsfullt ”Fader”, precis som en from muslim inte skulle ha något problem med att be bönen ”Fader vår”. I båda fallen handlar det ändå om att man vördnadsfullt och respektfullt närmar sig sitt eller folkets eller alltings ursprung, inte om något barnsligt jollrande vid pappas fötter. När Jesus tilltalar Gud med ordet abba, måste det alltså ha gett folk hicka, för hur kan en människa tilltala universums härskare, härskarornas Gud, på ett så intimt sätt? Därför har också NT:s författare lämnat ordet oöversatt i sin grekiska text. Och så bör också bibelöversättarna göra.
En av dessa författare är Paulus i Rom 8, som är dagens andra läsning. Där skriver han bl.a.: Ni har fått en ande som ger söners rätt, så att ni kan ropa ”Abba! Fader!” Vi återkommer strax till detta.

När vi, som strävar efter jämställdhet också mellan könen, läser uttryck som ”Guds söner,” undrar vi fort varför inte döttrarna nämns. Nå, i de flesta fall är ”döttrarna” inkluderade i ”sönerna,” och man kunde i översättningen använda det mer inkluderande uttrycket ”Guds barn.” Men detta är en lite speciell passage. Här används nämligen både ”söner” och ”barn” i en lite speciell innebörd.
[Den heliga] Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, skriver Paulus. Och det är vi. I dopet har vi fått Guds Ande, när vi s.a.s. adopterades av Gud och blev Guds barn. Detta barnaskap kan ingen ta ifrån oss. Paulus skriver mycket kraftigt lite senare i samma Rom 8(:38f): Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Man kunde alltså säga, att alla som har ande från Gud är Guds barn. I motsats till detta kan vi se det som Paulus skriver: Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Skillnaden mellan ”barn” och ”söner” är alltså att den ena gruppen passivt ”har” Guds ande, medan den andra aktivt ”leds av” Guds ande.
Och följderna av detta syns i det patriarkaliska sättet att skifta arv. Oftast gick det så, att en son ärvde mer än en dotter – döttrarna blev ibland rent av arvlösa, eftersom de redan hade fått ut sin andel i form av en brudgåva. Dessutom ärvde den förstfödde sonen ofta dubbelt så mycket som sina yngre bröder. Detaljerna skiftade från tid till tid, men detta var huvuddragen.
Om vi då tänker på det som Paulus säger, blir det så här. Vi är barn, och då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar. Men de som dessutom, genom att låta sig ledas av Gud, har blivit ”söner” (naturligtvis oberoende av kön), har fått en större del av arvet än sina ”systrar”, om ni förstår mig rätt.
I Bibeln finns det ju förresten också kvinnliga bilder som omfattar det manliga. Ett exempel är Upp:s bild av Lammets bröllop, där kyrkan beskrivs som en brud, som är redo att gifta sig med sin brudgum, Kristus. Och i denna brud ingår, det är jag säker på, också många män.

Nåja, för att komma bort från detta patriarkaliska bildspråk som kan bli ett hinder för någon, vill jag uttrycka Pauli tanke i nutida termer.
I dopet har vi blivit Guds barn och fått Guds Ande i oss. Precis som ett spädbarn av naturen är passivt och inte kan äta själv eller klä sig själv, är vi i början passiva också som kristna. Vi bör lära oss att ledas av Gud så vi kan bli aktiva kristna. Det betyder ingalunda endast att delta i gudstjänster eller andra församlingsaktiviteter, utan framför allt att sträva efter att i varje situation följa det dubbla kärleksbudet – att älska Gud mer än någonting annat och att älska sin medmänniska lika mycket som sig själv.
Då får vi också lära oss mer om Gud, om hans kärlek och om kristendomen än de som inte gör sig något besvär. Detta betyder inte att vi skulle vara mer älskade av Gud, mer värda, mer frälsta eller så, utan bara att vi får en större insikt. Precis som man får en större insikt i vad som helst som man engagerar sig i. Denna insikt gör oss inte till kristna eller ger oss Guds Ande – för det sker i dopet. Denna insikt kan bara hjälpa oss att få vårt liv här i världen i bättre ordning, att bygga det på det som håller och inte på det som försvinner.
Men det är inte så illa det heller.
Och då lär vi oss också vilken av betydelserna av ordet Abba som är viktigast – popmusik, sill eller vår himmelske pappa.

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11

Jesu avskedstal till sina lärjungar i Joh hör till de mest komprimerade och komplicerade avsnitten i Bibeln. Från det talet är dagens heliga evangelium hämtat.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.

Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus, skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.

Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]

Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar. Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.