Jesus hjälper i nöden
Monica Heikel-Nyberg
Kyrkpressen 26.1.2011
Andra årgången
Job 38:1–4, 8–11, 16–18, 2 Tim. 1:7–10, Matt. 14:22–33
Monica Heikel-Nyberg
Kyrkpressen 26.1.2011
Andra årgången
Job 38:1–4, 8–11, 16–18, 2 Tim. 1:7–10, Matt. 14:22–33
Mannen, som önskade sig döden.
Mannen, som argumenterade med Gud.
Om honom, Job, handlar söndagens första läsning.
Berättelsen om Job är en berättelse som många människor kan känna igen sig i. Den handlar om någon som fick se hela sitt liv ödeläggas och förvandlas till aska.
På sätt och vis handlar Jobs bok om lidandets problem. Det är frågor som vi upprepar på nytt och på nytt, när livet drar mattan under fötterna på oss. Hur kan Gud tillåta så mycket ont? Varför ingriper han inte? Vad betyder rubriken för denna söndag, ”Jesus hjälper i nöden” för mig?
När vi står nära någon som har det riktigt svårt är det inte alltid så mycket vi kan säga. För Job gjorde vännerna bara allting så mycket svårare, eftersom de vände ut och in på hans liv i jakt på orsaker till olyckan.
Vi kan möjligen peka på Kristus. För det är till slut det enda svar som vår kristna kyrka ger på det som kallas lidandets problem: Se på Kristus. Se på Gud själv som lider och dör, och som övervinner döden och uppstår på tredje dagen. Du är inte ensam i det som är svårt. Gud själv vet hur det känns.
Hur gick det då med Job? Han som inte drog sig för att argumentera med Gud själv, och som önskade sig döden när livet inte motsvarade hans förväntningar.
Texten i den första läsningen idag är tagen ur Guds svar till Job. Svaret innehåller ingen lösning på lidandets problem eller livets gåta. Gud bara påpekar, helt enkelt, att Job inte i kan fatta Guds planer med sitt mänskliga förnuft.
För Job räcker det här. Tidigare har han bara hört andra tala om Gud. Nu har Gud blivit levande för honom.
I evangelietexten ser vännerna Jesus komma vandrande över vågkammarna. Petrus, ivrig som alltid, vill själv pröva på och ber Jesus kalla honom till sig. Och det fungerar, vågorna bär honom också! Till en början åtminstone, tills han vänder bort blicken. Kanske han vill se om de andra ser att han kan, han med? Eller blir han bara rädd, mitt i allt? Faktum är i alla fall, att han sjunker. I sin ångest ropar han: ”Herre, hjälp mig!”
Är det månne här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Visst har han varit med om under, visst har han sett andra bli botade. Nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Och Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
Kanske det är så, att bara den som själv har varit riktigt rädd, vet hur ljuvlig räddningen är. Kanske vi alla någon gång måste vandra ut mot vårt livs yttersta råmarker, för att kunna se att Gud väntar på oss i vårt innersta.
Bilden av Petrus som vandrar över de upprörda vågorna följer mig. Steg för steg, från vågkrön till vågkrön över de rytande brottsjöarna. Ett steg i taget, ut över livets bråddjup. Med blicken stadigt fäst på Kristus och hjärtat bultande i bröstet. Ett ögonblicks okoncentration, en flämtning av rädsla för de makter som vill störta honom i fördärvet, och han sjunker. Vågorna kastar sig över honom. Bröstet pressas samman av fasa. Och sedan, just där, den utsträckta handen...
Du möter mig, liksom du mötte Petrus, i ångestens yttersta ögonblick och jag ser: du är sannerligen Guds son.
Mannen, som argumenterade med Gud.
Om honom, Job, handlar söndagens första läsning.
Berättelsen om Job är en berättelse som många människor kan känna igen sig i. Den handlar om någon som fick se hela sitt liv ödeläggas och förvandlas till aska.
På sätt och vis handlar Jobs bok om lidandets problem. Det är frågor som vi upprepar på nytt och på nytt, när livet drar mattan under fötterna på oss. Hur kan Gud tillåta så mycket ont? Varför ingriper han inte? Vad betyder rubriken för denna söndag, ”Jesus hjälper i nöden” för mig?
När vi står nära någon som har det riktigt svårt är det inte alltid så mycket vi kan säga. För Job gjorde vännerna bara allting så mycket svårare, eftersom de vände ut och in på hans liv i jakt på orsaker till olyckan.
Vi kan möjligen peka på Kristus. För det är till slut det enda svar som vår kristna kyrka ger på det som kallas lidandets problem: Se på Kristus. Se på Gud själv som lider och dör, och som övervinner döden och uppstår på tredje dagen. Du är inte ensam i det som är svårt. Gud själv vet hur det känns.
Hur gick det då med Job? Han som inte drog sig för att argumentera med Gud själv, och som önskade sig döden när livet inte motsvarade hans förväntningar.
Texten i den första läsningen idag är tagen ur Guds svar till Job. Svaret innehåller ingen lösning på lidandets problem eller livets gåta. Gud bara påpekar, helt enkelt, att Job inte i kan fatta Guds planer med sitt mänskliga förnuft.
För Job räcker det här. Tidigare har han bara hört andra tala om Gud. Nu har Gud blivit levande för honom.
I evangelietexten ser vännerna Jesus komma vandrande över vågkammarna. Petrus, ivrig som alltid, vill själv pröva på och ber Jesus kalla honom till sig. Och det fungerar, vågorna bär honom också! Till en början åtminstone, tills han vänder bort blicken. Kanske han vill se om de andra ser att han kan, han med? Eller blir han bara rädd, mitt i allt? Faktum är i alla fall, att han sjunker. I sin ångest ropar han: ”Herre, hjälp mig!”
Är det månne här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Visst har han varit med om under, visst har han sett andra bli botade. Nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Och Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
Kanske det är så, att bara den som själv har varit riktigt rädd, vet hur ljuvlig räddningen är. Kanske vi alla någon gång måste vandra ut mot vårt livs yttersta råmarker, för att kunna se att Gud väntar på oss i vårt innersta.
Bilden av Petrus som vandrar över de upprörda vågorna följer mig. Steg för steg, från vågkrön till vågkrön över de rytande brottsjöarna. Ett steg i taget, ut över livets bråddjup. Med blicken stadigt fäst på Kristus och hjärtat bultande i bröstet. Ett ögonblicks okoncentration, en flämtning av rädsla för de makter som vill störta honom i fördärvet, och han sjunker. Vågorna kastar sig över honom. Bröstet pressas samman av fasa. Och sedan, just där, den utsträckta handen...
Du möter mig, liksom du mötte Petrus, i ångestens yttersta ögonblick och jag ser: du är sannerligen Guds son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar