Monica Heikel-Nyberg:
Se Guds Lamm
Provpredikan i Grankulla kyrka 9.1.2011
Se Guds Lamm
Provpredikan i Grankulla kyrka 9.1.2011
Se Guds lamm, säger Johannes. Agnus Dei, Guds lamm som vi sjunger om i nattvardsliturgin. Och vi förflyttas i ett ögonblick tillbaka till Israels herdekultur. Lammen som var ständigt närvarande . Lammen som offrades i templet morgon och kväll, lammen som slaktades till sabbatsfesten, veckofestens offer, månadsoffer, tempeloffer, offer vid barns födelse. Påskalammet.
Lammens bräkande i ligger som en ljudmatta under allt liv i Israel. Väntan på Guds lamm, offerlammet som skulle bära hela folkets synder ut i öknen och en gång för alla utplåna dem.
Och nu står han här. Se Guds lamm, säger Johannes Döparen och pekar på honom. Och alla tystnar. Bara fåren hörs bräka på avstånd.
Och evangeliet fortsätter med att tala om hur den heliga anden sänkte sig över Jesus som en graciös fågel när han, Johannes döpte sin småkusin i Jordanflodens vatten.
Först känner Johannes inte igen Jesus, det berättas två gånger liksom för att betona att släktskapet inte spelar någon roll. Men sedan, hur kände månne Johannes döparen det sedan? Att möta Guds Lamm, Messias och känna igen honom som samma släkting som man spelade kula med en gång? Som man brottades med och kittlade tills båda kiknade av skratt.
Johannes tänkte alldeles säkert på en av de Jesaja-texter som alla judar kunde utantill: Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:4-7). Samma text som den etiopeske hovmannen läser då han möter Filippos.
Först kände Johannes igen Jesus som Guds Lamm, den som alla offerlammen bara var en väntan på. Guds felfria Lamm, som skulle offras för världens synder. Först därefter kände han igen människan Jesus. Offerlamm och människa. Messias och kusin. Johannes storhet ligger i att han också efter att han har känt igen Jesus som sin yngre släkting, talar om honom som ”den som går före mig”, eller med våra ord sagt ”den som är viktigare än jag”. Johannes ser, både människan och Guds mönster, och respekterar båda. Han ser också Jesus som själv behövde ett tecken, någonting påtagligt, som inte gick att slå bort som en dröm eller en syn.
Dopet. Tecknet som är till för vår skull, inte för Guds. Inte behöver Gud dopet för att älska oss människor, han har ju skapat oss var och en och älskar oss hur vårt liv än ser ut. Dopet är för vår skull. För att vi ska ha något att hålla fast vid, då tvivlets vågor sköljer över oss.
En gång, för en del år sedan hände det sig att när jag vände mig mot Gud, där han alltid hade funnits för mig, var han borta. Kvar fanns bara tomhet. Min tro kunde inte finna tankarna på Gud. Platsen där han hade funnits i min tro och i mitt tankesystem var tom, Gud saknades som om han hade varit urklippt ur bilden så att bara kanterna fanns kvar.
Det kändes som om solen hade gått i moln och ett tunt lager aska hade lagt sig över verkligheten. Vad var meningen med allting? Som om kölen hade fallit av segelbåten och den därmed hade förlorat sin stadga. Vad gör en präst som förlorar sin tro?
Det betydde ju inte att han inte fanns i andras värld och var viktig för dem. Mina barn behövde sin mamma som bad aftonbön med dem varje kväll, och min församling behövde en predikan varje söndag. Mina tvivel låg som en isande hand kring hjärtat, men det var ju inte barnens fel, eller församlingsmedlemmarnas. Och inte visste jag vad annat jag kunde göra heller, så jag fortsatte att be med barnen och döpa, predika och begrava för församlingsmedlemmarna, men så att jag försökte använda de redskap och den kunskap jag hade fått för att de dem stöd för sin tro. Utan att lova mera än jag kunde stå för fick jag försöka att ge dem byggstenar att bygga sin egen tro, utan mina tvivel.
I den ekande tomhet som var mina tankar fanns det en enda mening som snurrade Jag är ju i alla fall döpt.
Den tanken fanns med i bakgrunden hela tiden. Jag är döpt. Jag orkar inte tro, men jag är döpt. Och medan högsommaren vände mot höst, fick min tro konturer igen. Inte lika tydliga och fyrkantiga. Inte så att tron var en grund för Gud att stå på, utan så jag förstod att Gud finns också fast jag inte tror. Gud tror på mig också då jag inte tror på honom. Tro är nånting annat än andlig bodybuilding. Min tro är bräcklig och ingenting att bygga ett liv – eller ett prästjobb – på. Men Guds tro på mig vacklar inte, och hans löften i dopet håller också då jag vänder mig bort och inte låtsas om dem.
Anden – duvan – kommer också över mig. Lammet bär också mina synder. Se Guds Lamm, som bär världens synd.
Som ett lamm som förs bort för att slaktas – på vägen ner mot Gaza tyder Filippos Jesajaorden för hovmannen. Förstår du vad du läser? Förstår du att det gäller dig, ditt liv, ditt hopp om liv och mening.
En mening för hovherren, eunucken, som hade blivit förnedrad och beskuren i sitt innersta väsen. Som hade blivit fråntagen sin identitet, sitt innersta jag, för maktens skull., för att leva utan familj och sammanhang med drottningens förmögenhet som sitt livs innehåll.
Någonting hade lockat honom till Jerusalem. Någonting hade fått honom att bege sig till templets yttergård för att be – närmare än så fick han inte komma. Hans förnedring, kastreringen, förbjöd honom att närma sig det allra heligaste.
På hemvägen läste han Jesajas bok. Det är Guds mönster att han läste de kapitel som talar om hur främlingen som väntar Guds hjälp skall få en plats i Guds hs. Hur också den som inte är felfri som ett offerlamm skall få höra till i Guds plan. Och Gud sände Filippos i hans väg, för att etiopiern skulle få hjälp att se Guds mönster.
Hovmannen blev döpt, för att han med hela sitt hjärta hoppades på det han läste. Han hoppades att Guds lamm har kommit i världen för att förkunna glädjens ord för de fattiga, bot för dem vars sinne är nedbrutet, och för att ge människorna ett framtid och ett hopp.
Eller som Jesaja skriver:
Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren.
Lammens bräkande i ligger som en ljudmatta under allt liv i Israel. Väntan på Guds lamm, offerlammet som skulle bära hela folkets synder ut i öknen och en gång för alla utplåna dem.
Och nu står han här. Se Guds lamm, säger Johannes Döparen och pekar på honom. Och alla tystnar. Bara fåren hörs bräka på avstånd.
Och evangeliet fortsätter med att tala om hur den heliga anden sänkte sig över Jesus som en graciös fågel när han, Johannes döpte sin småkusin i Jordanflodens vatten.
Först känner Johannes inte igen Jesus, det berättas två gånger liksom för att betona att släktskapet inte spelar någon roll. Men sedan, hur kände månne Johannes döparen det sedan? Att möta Guds Lamm, Messias och känna igen honom som samma släkting som man spelade kula med en gång? Som man brottades med och kittlade tills båda kiknade av skratt.
Johannes tänkte alldeles säkert på en av de Jesaja-texter som alla judar kunde utantill: Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:4-7). Samma text som den etiopeske hovmannen läser då han möter Filippos.
Först kände Johannes igen Jesus som Guds Lamm, den som alla offerlammen bara var en väntan på. Guds felfria Lamm, som skulle offras för världens synder. Först därefter kände han igen människan Jesus. Offerlamm och människa. Messias och kusin. Johannes storhet ligger i att han också efter att han har känt igen Jesus som sin yngre släkting, talar om honom som ”den som går före mig”, eller med våra ord sagt ”den som är viktigare än jag”. Johannes ser, både människan och Guds mönster, och respekterar båda. Han ser också Jesus som själv behövde ett tecken, någonting påtagligt, som inte gick att slå bort som en dröm eller en syn.
Dopet. Tecknet som är till för vår skull, inte för Guds. Inte behöver Gud dopet för att älska oss människor, han har ju skapat oss var och en och älskar oss hur vårt liv än ser ut. Dopet är för vår skull. För att vi ska ha något att hålla fast vid, då tvivlets vågor sköljer över oss.
En gång, för en del år sedan hände det sig att när jag vände mig mot Gud, där han alltid hade funnits för mig, var han borta. Kvar fanns bara tomhet. Min tro kunde inte finna tankarna på Gud. Platsen där han hade funnits i min tro och i mitt tankesystem var tom, Gud saknades som om han hade varit urklippt ur bilden så att bara kanterna fanns kvar.
Det kändes som om solen hade gått i moln och ett tunt lager aska hade lagt sig över verkligheten. Vad var meningen med allting? Som om kölen hade fallit av segelbåten och den därmed hade förlorat sin stadga. Vad gör en präst som förlorar sin tro?
Det betydde ju inte att han inte fanns i andras värld och var viktig för dem. Mina barn behövde sin mamma som bad aftonbön med dem varje kväll, och min församling behövde en predikan varje söndag. Mina tvivel låg som en isande hand kring hjärtat, men det var ju inte barnens fel, eller församlingsmedlemmarnas. Och inte visste jag vad annat jag kunde göra heller, så jag fortsatte att be med barnen och döpa, predika och begrava för församlingsmedlemmarna, men så att jag försökte använda de redskap och den kunskap jag hade fått för att de dem stöd för sin tro. Utan att lova mera än jag kunde stå för fick jag försöka att ge dem byggstenar att bygga sin egen tro, utan mina tvivel.
I den ekande tomhet som var mina tankar fanns det en enda mening som snurrade Jag är ju i alla fall döpt.
Den tanken fanns med i bakgrunden hela tiden. Jag är döpt. Jag orkar inte tro, men jag är döpt. Och medan högsommaren vände mot höst, fick min tro konturer igen. Inte lika tydliga och fyrkantiga. Inte så att tron var en grund för Gud att stå på, utan så jag förstod att Gud finns också fast jag inte tror. Gud tror på mig också då jag inte tror på honom. Tro är nånting annat än andlig bodybuilding. Min tro är bräcklig och ingenting att bygga ett liv – eller ett prästjobb – på. Men Guds tro på mig vacklar inte, och hans löften i dopet håller också då jag vänder mig bort och inte låtsas om dem.
Anden – duvan – kommer också över mig. Lammet bär också mina synder. Se Guds Lamm, som bär världens synd.
Som ett lamm som förs bort för att slaktas – på vägen ner mot Gaza tyder Filippos Jesajaorden för hovmannen. Förstår du vad du läser? Förstår du att det gäller dig, ditt liv, ditt hopp om liv och mening.
En mening för hovherren, eunucken, som hade blivit förnedrad och beskuren i sitt innersta väsen. Som hade blivit fråntagen sin identitet, sitt innersta jag, för maktens skull., för att leva utan familj och sammanhang med drottningens förmögenhet som sitt livs innehåll.
Någonting hade lockat honom till Jerusalem. Någonting hade fått honom att bege sig till templets yttergård för att be – närmare än så fick han inte komma. Hans förnedring, kastreringen, förbjöd honom att närma sig det allra heligaste.
På hemvägen läste han Jesajas bok. Det är Guds mönster att han läste de kapitel som talar om hur främlingen som väntar Guds hjälp skall få en plats i Guds hs. Hur också den som inte är felfri som ett offerlamm skall få höra till i Guds plan. Och Gud sände Filippos i hans väg, för att etiopiern skulle få hjälp att se Guds mönster.
Hovmannen blev döpt, för att han med hela sitt hjärta hoppades på det han läste. Han hoppades att Guds lamm har kommit i världen för att förkunna glädjens ord för de fattiga, bot för dem vars sinne är nedbrutet, och för att ge människorna ett framtid och ett hopp.
Eller som Jesaja skriver:
Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar