Karl af Hällström:
På frukten känner man trädet
Gudstjänst i S:t Olofs kapell (Pellinge, Borgå) och
kvällsmässa i Lilla kyrkan (Borgå) 11.9.2011
Det kan vara besvärligt att ha humor.
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag använder ibland humor i mitt arbete. Ofta leder det till en avslappnad och mottaglig atmosfär bland lyssnarna, men det har också sina risker. Det händer att jag trampar i klaveret som en organist, och ibland har jag fastnat med foten mellan pedalerna. Jag ska berätta bara ett exempel.
Innan jag för snart tio år sedan kom hit till Borgå, arbetade jag i Matteus församling i östra Helsingfors. Där hade vi två gudstjänster varje söndag, först i Nordsjö kyrka på morgonen, och sedan högmässan i Matteuskyrkan i Östra centrum klockan tolv. Efter att en söndag ha kommit igenom min predikan i Nordsjö, kände jag mig lättad och utbrast: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" Församlingen skrattade, och jag drog rutinmässigt igenom veckans program.
När jag sedan hade predikat i Matteuskyrkan, mindes jag hur roligt det hade varit på morgonen, men tyvärr inte att detta var församlingens huvudgudstjänst och alltså lite annorlunda än den i Nordsjö. Jag sade liksom tidigare: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" När jag så slog upp kungörelseboken såg jag till min förfäran vad som stod där, och kunde inte längre dra loss foten ur klaveret. Det var bara att fortsätta: "Herren över liv och död har hädankallat följande medlemmar av vår församling," och så läsa upp namnen på de avlidna. Att vid det tillfället försöka skämta var naturligtvis helt olämpligt, och jag fick en välförtjänt utskällning efteråt. Usch så jag skämdes!
Men rätt använd är humorn förstås ett gott verktyg.
Den här funderingen steg fram från dagens texter. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, hörde vi att aposteln Jakob skrev i sitt brev, medan Jesus i det heliga evangeliet säger att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Om hjärtat är fullt av skämt och glädje, är det förstås bra, men om det används på fel sätt eller vid fel tillfälle, leder det oss vilse. Opassande skämt vid opassliga tillfällen gör att man felar i sitt tal, och då är man förstås inte fullkomlig. Det kan vara hälsosamt att påminnas om det emellanåt.
Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.
Och detta är, anser jag, en allmängiltig regel när vi ska bedöma olika företeelser som vi stöter på. Hurdan är frukten? Vilka följder har det för mitt liv om jag gör si eller så? Dataspel, tidningar, böcker, TV-program, människorelationer, hobbyer, studier, arbete - hurdan är frukten? Leder detta mig närmare Gud eller bort från honom? Blir jag en bättre människa genom att syssla med detta eller en sämre? Hjälper detta mig att älska min medmänniska eller blir jag bara mer självisk? Hurdan är frukten?
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.
Men när den frukt som vi bär har blivit välsignad av Gud, och när vi genom tron får möjlighet att bära god frukt, får vi arbeta och sträva till att också den skall bli bestående. Då får vi hjälpa dem som är i akut nöd, och då får vi vara med och skapa strukturer som motarbetar den framtida nöden. Endast vår fantasi sätter upp gränser för hur detta kan gå till. På frukten känner man trädet. På ett gott träd finner vi god frukt, frukt som består. Må Gud ge oss nåden att vara ett sådant gott träd!
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag använder ibland humor i mitt arbete. Ofta leder det till en avslappnad och mottaglig atmosfär bland lyssnarna, men det har också sina risker. Det händer att jag trampar i klaveret som en organist, och ibland har jag fastnat med foten mellan pedalerna. Jag ska berätta bara ett exempel.
Innan jag för snart tio år sedan kom hit till Borgå, arbetade jag i Matteus församling i östra Helsingfors. Där hade vi två gudstjänster varje söndag, först i Nordsjö kyrka på morgonen, och sedan högmässan i Matteuskyrkan i Östra centrum klockan tolv. Efter att en söndag ha kommit igenom min predikan i Nordsjö, kände jag mig lättad och utbrast: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" Församlingen skrattade, och jag drog rutinmässigt igenom veckans program.
När jag sedan hade predikat i Matteuskyrkan, mindes jag hur roligt det hade varit på morgonen, men tyvärr inte att detta var församlingens huvudgudstjänst och alltså lite annorlunda än den i Nordsjö. Jag sade liksom tidigare: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" När jag så slog upp kungörelseboken såg jag till min förfäran vad som stod där, och kunde inte längre dra loss foten ur klaveret. Det var bara att fortsätta: "Herren över liv och död har hädankallat följande medlemmar av vår församling," och så läsa upp namnen på de avlidna. Att vid det tillfället försöka skämta var naturligtvis helt olämpligt, och jag fick en välförtjänt utskällning efteråt. Usch så jag skämdes!
Men rätt använd är humorn förstås ett gott verktyg.
Den här funderingen steg fram från dagens texter. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, hörde vi att aposteln Jakob skrev i sitt brev, medan Jesus i det heliga evangeliet säger att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Om hjärtat är fullt av skämt och glädje, är det förstås bra, men om det används på fel sätt eller vid fel tillfälle, leder det oss vilse. Opassande skämt vid opassliga tillfällen gör att man felar i sitt tal, och då är man förstås inte fullkomlig. Det kan vara hälsosamt att påminnas om det emellanåt.
Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.
Och detta är, anser jag, en allmängiltig regel när vi ska bedöma olika företeelser som vi stöter på. Hurdan är frukten? Vilka följder har det för mitt liv om jag gör si eller så? Dataspel, tidningar, böcker, TV-program, människorelationer, hobbyer, studier, arbete - hurdan är frukten? Leder detta mig närmare Gud eller bort från honom? Blir jag en bättre människa genom att syssla med detta eller en sämre? Hjälper detta mig att älska min medmänniska eller blir jag bara mer självisk? Hurdan är frukten?
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.
Men när den frukt som vi bär har blivit välsignad av Gud, och när vi genom tron får möjlighet att bära god frukt, får vi arbeta och sträva till att också den skall bli bestående. Då får vi hjälpa dem som är i akut nöd, och då får vi vara med och skapa strukturer som motarbetar den framtida nöden. Endast vår fantasi sätter upp gränser för hur detta kan gå till. På frukten känner man trädet. På ett gott träd finner vi god frukt, frukt som består. Må Gud ge oss nåden att vara ett sådant gott träd!
