Karl af Hällström:
Apostoleiden esimerkki – Apostlarnas exempel
Tvåspråkig nordisk mässa i Lovisa kyrka
Kaksikielinen pohjoismainen messu Loviisan kirkossa
8.7.2012 kl. /klo 11
Mark 3:13-19
Apostoleiden esimerkki – Apostlarnas exempel
Tvåspråkig nordisk mässa i Lovisa kyrka
Kaksikielinen pohjoismainen messu Loviisan kirkossa
8.7.2012 kl. /klo 11
Mark 3:13-19
Päivän pyhä evankeliumi on kertomuksena harvinaisen tylsä teksti. Tärkeintähän siinä on pitkä nimilista Jeesuksen lähimmistä seuraajista, nk. apostoleista. Kaksi Simonia, kaksi Jaakobia, yksi tai kaksi Juudasta (riippuen siitä lukeeko Markuksen tai Luukkaan evenkeliumia), Johannes, Andreas, Bartolomeus, Filippus, Tuomas, Matteus, Taddeus – mitä tällainen lista antaa meille? Tylsää tekstiä kaiken kaikkiaan!
Mutta vaikka ulkoinen dramatiikka puuttuukin kertomuksesta, sisäistä dramatiikkaa riittää. Kertomuksessa mainitaan jo siitä että Juudas Iskariot tulisi kavaltamaan Jeesuksen. Se mitä ei mainita on että muutkin yksitoista hylkäsivät hänet kun häntä tultiin pidättämään. Ei myöskään mainita sitä että kaikki apostolit kokivat väkivaltaisen kuoleman, usein jopa kovan kidutuksen jälkeen. Ainoa poikkeus tästä on Johannes, joka ei hänkään säästynyt vainoilta, mutta sentään sai kuolla luonnollisen kuoleman.
Jeesuksen valinta oli siis valituille kohtalokas.
När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna, som räknas upp i dagens heliga evangelium. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.
Eivät apostolitkaan pystyneet seuraamaan Jeesusta kivuliaaseen kuolemaansa saakka ilman hänen apuaan. Jumalan Pyhän hengen kautta heille annettiin sekä vaadittava rohkeus että vaadittava viisaus. Rohkeutta tarvittiin tietenkin jotta he pystyisivät pitämään kiinni uskostaan ja vakaumuksestaan väkivaltaisten vainojenkin aikana. Viisautta taas vaadittiin, ja vaaditaan, jotta pystyy näkemään mikä taistelu on turha ja mikä tarpeellinen – milloin on pidettävä kiinni elämästään ja milloin on kyse elämää suuremmista asioista.
Monissa osissa maailmaamme ihmisiä vainotaan uskonsa takia. Usein vainotut ovat kristittyjä – itse asiassa historian aikana ei koskaan niin monta kristittyä ole vainottu kuin juuri nyt – mutta valitettavan usein vainoajat itse ovat kristittyjä. Emme mekään ole täydellisiä. Pohjoismaissa ei kristittyjä vainota. Pahinta mitä meilläpäin yleisesti ottaen voi tapahtua on että meitä kristittyjä ei olla huomaavinaan.
I de nordiska länderna är vi kristna allmänt sett fria från förföljelse. Så är inte situationen på andra håll i världen; i själva verket har så många kristna aldrig tidigare i historien råkat ut för förföljelse och martyrium som just nu. Hos oss blir vi ibland ignorerade eller behandlade på ett nedlåtande sett, men knappast värre än så.
Av den orsaken kan det vara svårt att visa vår tro i vardagen. En kyrkofader talade om martyrernas blod som kyrkans utsäde; genom förföljelsen sprider sig kyrkan, hur paradoxalt det än låter. Men i de nordiska länderna tas vi ofta inte på allvar; den eventuella negativa inställningen till tron är inte tillräckligt intensiv för att skapa förföljelse. Det får vi förstås på ett sätt vara glada för, men samtidigt tar förföljarna de förföljda på allvar. Och det sker alltför sällan hos oss.
Jos meitä kristittyjä ei oteta vakavasti täällä pohjoisessa, niin meidän on syytä mennä itseemme. Ei tietenkään niin että provosoisimme vainoa, vaan niin että osoitamme laupeudenteoin että uskolla on väliä. Sillä uskolla ON väliä myös yhteiskunnallisesti, silloin kun se saa käytännön seurauksia. Saamme osallistua jumalanpalveluksiin ja muihin kirkollisiin menoihin, mutta se on tarpeen lähinnä oman uskomme vahvistamiseksi. Sekin on tärkeää. Mutta tärkeintä on elää kristityn rakkautta myös kirkon seinien ulkopuolella.
Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Att sitta av en gudstjänst i Lovisa kyrka eller vara medlem av t.ex. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker ändå inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Och en tro som inte föder gärningar är en död tro. Låt oss alltså gå ut från denna mässa och göra en ansträngning att leva ut den tro som vi har blivit döpta till, den tro som Gud av nåd har gett oss.
Mutta vaikka ulkoinen dramatiikka puuttuukin kertomuksesta, sisäistä dramatiikkaa riittää. Kertomuksessa mainitaan jo siitä että Juudas Iskariot tulisi kavaltamaan Jeesuksen. Se mitä ei mainita on että muutkin yksitoista hylkäsivät hänet kun häntä tultiin pidättämään. Ei myöskään mainita sitä että kaikki apostolit kokivat väkivaltaisen kuoleman, usein jopa kovan kidutuksen jälkeen. Ainoa poikkeus tästä on Johannes, joka ei hänkään säästynyt vainoilta, mutta sentään sai kuolla luonnollisen kuoleman.
Jeesuksen valinta oli siis valituille kohtalokas.
När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna, som räknas upp i dagens heliga evangelium. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.
Eivät apostolitkaan pystyneet seuraamaan Jeesusta kivuliaaseen kuolemaansa saakka ilman hänen apuaan. Jumalan Pyhän hengen kautta heille annettiin sekä vaadittava rohkeus että vaadittava viisaus. Rohkeutta tarvittiin tietenkin jotta he pystyisivät pitämään kiinni uskostaan ja vakaumuksestaan väkivaltaisten vainojenkin aikana. Viisautta taas vaadittiin, ja vaaditaan, jotta pystyy näkemään mikä taistelu on turha ja mikä tarpeellinen – milloin on pidettävä kiinni elämästään ja milloin on kyse elämää suuremmista asioista.
Monissa osissa maailmaamme ihmisiä vainotaan uskonsa takia. Usein vainotut ovat kristittyjä – itse asiassa historian aikana ei koskaan niin monta kristittyä ole vainottu kuin juuri nyt – mutta valitettavan usein vainoajat itse ovat kristittyjä. Emme mekään ole täydellisiä. Pohjoismaissa ei kristittyjä vainota. Pahinta mitä meilläpäin yleisesti ottaen voi tapahtua on että meitä kristittyjä ei olla huomaavinaan.
I de nordiska länderna är vi kristna allmänt sett fria från förföljelse. Så är inte situationen på andra håll i världen; i själva verket har så många kristna aldrig tidigare i historien råkat ut för förföljelse och martyrium som just nu. Hos oss blir vi ibland ignorerade eller behandlade på ett nedlåtande sett, men knappast värre än så.
Av den orsaken kan det vara svårt att visa vår tro i vardagen. En kyrkofader talade om martyrernas blod som kyrkans utsäde; genom förföljelsen sprider sig kyrkan, hur paradoxalt det än låter. Men i de nordiska länderna tas vi ofta inte på allvar; den eventuella negativa inställningen till tron är inte tillräckligt intensiv för att skapa förföljelse. Det får vi förstås på ett sätt vara glada för, men samtidigt tar förföljarna de förföljda på allvar. Och det sker alltför sällan hos oss.
Jos meitä kristittyjä ei oteta vakavasti täällä pohjoisessa, niin meidän on syytä mennä itseemme. Ei tietenkään niin että provosoisimme vainoa, vaan niin että osoitamme laupeudenteoin että uskolla on väliä. Sillä uskolla ON väliä myös yhteiskunnallisesti, silloin kun se saa käytännön seurauksia. Saamme osallistua jumalanpalveluksiin ja muihin kirkollisiin menoihin, mutta se on tarpeen lähinnä oman uskomme vahvistamiseksi. Sekin on tärkeää. Mutta tärkeintä on elää kristityn rakkautta myös kirkon seinien ulkopuolella.
Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Att sitta av en gudstjänst i Lovisa kyrka eller vara medlem av t.ex. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker ändå inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Och en tro som inte föder gärningar är en död tro. Låt oss alltså gå ut från denna mässa och göra en ansträngning att leva ut den tro som vi har blivit döpta till, den tro som Gud av nåd har gett oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar