Helgspalten i Bbl

Karl af Hällström:

Vaka!

Betraktelse i Borgåbladet 17.11.2012

Vi firar i morgon detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva; också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
De mortuis nil nisi bene?
Lovisa kyrka 3.11.2012

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska.
Att vi sörjer dem som har lämnat oss är helt naturligt. Sorg finns det många uttrycksformer för: någon skriker och gråter, medan någon annan går vidare med sitt liv till synes oberörd och sörjer endast inombords. Eller något där emellan. Detta hänger ihop med våra olika personligheter, och vad en person gör kan inte jämföras direkt med någon annan.
Ändå är det viktigt att sörja och bearbeta det som har skett, vilken form denna sorg än tar sig. Det finns en latinsk sentens som lyder De mortuis nil nisi bene, vilket betyder fritt översatt ”Man ska inte tala illa om de döda”. Och det stämmer i viss utsträckning, men inte helt. Vi ska inte tala illa om dem som inte är här och inte kan försvara sig, det är sant oberoende om de vi talar om har avlidit eller bara annars är frånvarande. Men att därifrån ta steget till att förtränga också de dåliga sidorna hos dem som är borta kan vara destruktivt för oss som är kvar.

Helgonen är sådana kristna som på något speciellt sätt fungerar som exempel för oss som lever nu. I en del kyrkor - t.ex. katolska och ortodoxa kyrkor - är vördandet av helgonen satt i system på ett helt annat sätt än hos oss, men också vi lutheraner kan säkert lära oss både ett och annat av att se på helgonen och deras närhet till Gud. För det är det som gör dem till helgon - inte att de i sin egen kraft på något underligt sätt skulle vara heliga, utan att de genom sin närhet till Gud får del av hans helighet.
De avlidna, som vi idag tänder minnesljus för, var helgon i samma mån som vi som nu lever är det. Inte mer, inte mindre - de var väl som folk för det mesta är. Om någon skadade oss eller någon annan under sin livstid, kanske skadan inte försvinner bara för att skadegöraren avlider. Tvärtom kan situationen förvärras, när den som har skadat oss inte längre kan ställas till svars för det han har gjort. Att någon avlider gör inte den personen till ett helgon.
Å andra sidan är de flesta människor rätt hyggliga i alla fall. Vi har våra fel och brister som vi får försöka leva med, men vi ska inte överbetona de avlidnas misstag. Vi får försöka minnas det goda som vi har lärt oss av dem och upplevt tillsammans med dem, så att vi på så sätt ”talar gott om de döda”. Vi ska inte förvänta oss att de skulle vara bättre än vi och bli besvikna när vi minns misstag som de gjorde. Vi får helt enkelt försöka förlåta och glömma.
”Helt enkelt”, sade jag. Helt enkelt är det knappast att förlåta och glömma. Här får vi be vår Herre om hjälp. Vi får be att han tar hand om alla våra negativa minnen och känslor och att han ska befria oss från deras inflytande så att vi kan gå vidare med våra liv.

De troende avlidna, vilkas minnesdag vi idag firar, lever i gemenskap med Gud. Det får vi lita på, även om vi inte helt förstår hur det fungerar sådär tekniskt. Men vi behöver inte förstå det heller; huvudsaken är att Gud, den store teknikern, gör det. Det att de lever i gemenskap med Gud innebär att ingenting som vi gör längre påverkar dem. Vi kan varken göra gott eller ont för dem längre. Detta innebär ändå inte att vi skall glömma bort dem eller förtränga dem, för de har påverkat våra liv, och gör det också i fortsättningen. Vår egen livshistoria skulle ha varit annorlunda utan dem, och det bär vi med oss.
Det här fungerar åt andra hållet också, för den delen. Vi som lever kvar kan ha dåligt samvete i förhållande till de avlidna - kanske för något som vi borde eller inte borde ha gjort eller sagt, eller kanske redan för att vi lever fast de inte längre gör det. En del av detta är berättigat, en del är det inte, och det kan vara viktigt att granska grunden för sina känslor. Det kan man göra tillsammans med någon annan; kanske en präst som har tystnadsplikt kan hjälpa. Och det som vi verkligen har gjort fel, och inte bara har vaga skuldkänslor för, får vi lämna inför Gud i bikten och ta emot förlåtelse av honom - den förlåtelse som de avlidna inte längre kan ge oss.

Jag sade att de troende avlidna lever i gemenskap med Gud och att våra handlingar inte längre kan nå dem. Och det står jag för. Samtidigt får vi lita på att också vi, genom Guds nåd och i tro på Kristus, har möjlighet att uppnå samma gemenskap med Gud.
”Finns det liv, finns det hopp”, sägs det. Detta gäller också i evigheten. När vi genom Guds nåd äger det eviga livet, får vi också ha ett evigt hopp till Gud om en ”jublande återförening med våra bortgångna kära”, som en av bönerna i vår handbok uttrycker det.
Pris vare Gud för hans stora gåva!