Karl af Hällström:
Vaka!
Betraktelse i Borgåbladet 17.11.2012
Vi firar i morgon detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva; också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva; också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar