Karl af Hällström:
Profetens budskap: Jesus
Lovisa kyrka 16.12.2012
Profetens budskap: Jesus
Lovisa kyrka 16.12.2012
I den svenska kristna tidningen Dagen ingick nyligen en artikel med rubriken ”Johannes döparens efterföljare”. Jag ska börja med att citera den; jag tyckte det var rätt intressant.
Enligt artikeln är alltså mandeismen släkt med judendomen och kristendomen, men är en religion för sig. Jag uppmanar ingen att bli mandé, tvärtom, men ändå finns det sådant som vi kan lära oss av dem. Exempel på detta är jämställdheten, medmänskligheten och respekten för naturen.
Men det finns också skillnader, förstås. Den viktigaste skillnaden är att de inte egentligen följer Johannes döparens underförstådda uppmaning att följa Jesus. De har förblivit i ett äldre tankesystem, ett som kanske inte är dåligt, men som ändå är ofullständigt.
Vi kan säkert lära oss en del av Johannes döparens livsstil. Vi behöver kanske inte följa en diet uteslutande bestående av gräshoppor och vildhonung, men det skulle knappast skada oss att äta lite enklare. Vi behöver inte klä oss i grova kläder av kamelhår, men vi kunde kanske göra oss lite mer oberoende av alla modets nycker. Vi behöver inte nödvändigtvis avstå från alla alkoholhaltiga drycker, men det skulle skada varken oss, våra medmänniskor eller samhället i stort om vi skulle skära ordentligt i vår alkoholkonsumtion.
Ändå är det inte Johannes’ livsstil, utan hans budskap som är det viktiga. Där finns inslag av social rättvisa och hederlighet, av medmänsklighet och omtänksamhet, och det är naturligtvis bra.
Viktigast är ändå att Johannes lär oss att Jesus är ”Guds lamm”, offret som måste ges för att försona världens synder. Det är inte Johannes själv som är Messias, utan han pekar bara framåt mot Messias, och betonar också att det är Jesus som är den Utlovade som skulle komma. Det är på den här punkten som mandéerna verkar gå vilse, eftersom de följer Johannes döparen utan att följa Jesus.
Varje gång som vi kommer hit till Lovisa kyrka får vi en påminnelse av hur central Jesus är för vår tro. Den påminnelsen är naturligtvis den kopia av Thorvaldsens Kristus-staty som fungerar som vår altartavla – eller altarskulptur, borde man kanske säga. När vi nu förbereder oss för julen, kan vi ibland få intrycket att det viktigaste med Jesus var att han låg som en liten baby i en krubba i ett stall. Men denna något sentimentala bild leder nog oss fel, om vi inte går vidare från den, och inser att Jesu stora betydelse kommer i vuxen ålder. Naturligtvis hade han aldrig blivit vuxen om han inte hade varit en baby först, men det är den vuxne mannen som ger babyn dess betydelse, inte tvärtom. Detta påminner oss statyn av den vuxne Jesus om.
Johannes döparen, Bertel Thorvaldsen och, förhoppningsvis, predikanterna här i Lovisa, vill alla visa på Jesus som det centrala i den kristna tron. Detta är också budskapet för denna Tredje söndag i advent. Låt oss minnas det också alla andra dagar.
Gräshoppor, kamelhår, öken och renande dop i vatten, det förknippar många med Johannes döparen. Men evangelierna antyder att en grupp människor dröjde kvar som lärjungar till Johannes när andra valde att följa Jesus.Så långt tidningen Dagen.
Det handlar om omkring 100 000 människor med ursprung i Mellanöstern, som ofta levt som en förföljd minoritet bland muslimer, kristna och judar. I dag finns de spridda över hela världen. 9 000 mandéer finns i dag i Sverige.
Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin har goda relationer till prästerna inom det Mandéiska Sabéiska samfundet i Sverige, och han menar att vi kan lära oss något av den kunskap som gruppen bär om Johannes.
Han berättar att historieskrivningar från de första åren efter Kristus talar om den judiska inriktningen esséer, som bestod av en grupp människor som bar vita kläder, hyllade celibatet, höll diet och tog rituella bad: idéer som påminner om hur dagens mandéer lever.
En idériktning är att Johannes döparen möjligtvis uppfostrades hos esséerna, och att mandéerna är esséernas ättlingar i dag, förklarar Sten-Gunnar Hedin.
Han menar att Johannes ödmjukhet hade en kraft i sig.
– Johannes ödmjukhet gav en speciell kraft och tyngd åt hans budskap vid dem tillfällen han konfronterade de som hade den religiösa och politiska makten. Övertygelse med ödmjukhet visade sig var en verksam kombination. De som hade makt kände väl till mannen från öknen, säger Hedin.
Mandéerna är inte kristna, utan gnostiker: en tro som präglas av kampen mellan gott och ont.
Det berättar Salam Katia, som är präst, eller tarmida som det heter, för omkring 2 000 mandéer i Södertälje. Han förklarar vilken roll Johannes har inom den mandéiska tron.
– Johannes var vår sista profet och det var han som lärde oss hur man ska leva. Han döpte också Jesus. Centralt för Johannes och för oss är att vi inte strävar efter att få maktpositioner, säger han.
Mandéerna betonar också precis som Johannes döparen omvändelse och rening genom dopet i vatten. Mandéer döper sig, iklädda vita kläder, ofta flera gånger genom livet. I dopet doppas man tre gånger: en gång för själen, en gång för samvetet och en gång för kroppen.
Mandeismen beskrivs ofta som en jämställd religion, där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Salam Katia betonar att godhet inom mandeismen omfattar medmänsklighet, men också respekt för djur och natur.
Sten-Gunnar Hedin menar att man kan lära sig mycket av Johannes döparen än i dag.
– I Lukasevangeliet finns ett tal av Johannes som visar hans karaktär vad gäller socialt ansvar och medkänsla med den utlämnande medmänniskan. Hans andliga liv präglades av ovanligt stor ödmjukhet. Det var Johannes största glädje att kunna visa andra på Jesus i stället för på sig själv. Av Johannes kan vi lära oss ödmjukhet, trofasthet och att vara trogen sin livskallelse. Vi kan också lära oss att ta livets frågor på allvar, men inte ta sig själv så högstämt allvarligt.
Enligt artikeln är alltså mandeismen släkt med judendomen och kristendomen, men är en religion för sig. Jag uppmanar ingen att bli mandé, tvärtom, men ändå finns det sådant som vi kan lära oss av dem. Exempel på detta är jämställdheten, medmänskligheten och respekten för naturen.
Men det finns också skillnader, förstås. Den viktigaste skillnaden är att de inte egentligen följer Johannes döparens underförstådda uppmaning att följa Jesus. De har förblivit i ett äldre tankesystem, ett som kanske inte är dåligt, men som ändå är ofullständigt.
Vi kan säkert lära oss en del av Johannes döparens livsstil. Vi behöver kanske inte följa en diet uteslutande bestående av gräshoppor och vildhonung, men det skulle knappast skada oss att äta lite enklare. Vi behöver inte klä oss i grova kläder av kamelhår, men vi kunde kanske göra oss lite mer oberoende av alla modets nycker. Vi behöver inte nödvändigtvis avstå från alla alkoholhaltiga drycker, men det skulle skada varken oss, våra medmänniskor eller samhället i stort om vi skulle skära ordentligt i vår alkoholkonsumtion.
Ändå är det inte Johannes’ livsstil, utan hans budskap som är det viktiga. Där finns inslag av social rättvisa och hederlighet, av medmänsklighet och omtänksamhet, och det är naturligtvis bra.
Viktigast är ändå att Johannes lär oss att Jesus är ”Guds lamm”, offret som måste ges för att försona världens synder. Det är inte Johannes själv som är Messias, utan han pekar bara framåt mot Messias, och betonar också att det är Jesus som är den Utlovade som skulle komma. Det är på den här punkten som mandéerna verkar gå vilse, eftersom de följer Johannes döparen utan att följa Jesus.
Varje gång som vi kommer hit till Lovisa kyrka får vi en påminnelse av hur central Jesus är för vår tro. Den påminnelsen är naturligtvis den kopia av Thorvaldsens Kristus-staty som fungerar som vår altartavla – eller altarskulptur, borde man kanske säga. När vi nu förbereder oss för julen, kan vi ibland få intrycket att det viktigaste med Jesus var att han låg som en liten baby i en krubba i ett stall. Men denna något sentimentala bild leder nog oss fel, om vi inte går vidare från den, och inser att Jesu stora betydelse kommer i vuxen ålder. Naturligtvis hade han aldrig blivit vuxen om han inte hade varit en baby först, men det är den vuxne mannen som ger babyn dess betydelse, inte tvärtom. Detta påminner oss statyn av den vuxne Jesus om.
Johannes döparen, Bertel Thorvaldsen och, förhoppningsvis, predikanterna här i Lovisa, vill alla visa på Jesus som det centrala i den kristna tron. Detta är också budskapet för denna Tredje söndag i advent. Låt oss minnas det också alla andra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar